Eller, som man också skulle kunna uttrycka det, god fortsättning.
Det har varit jul. Ett lugn som kommit och passerat, lämnat oss med vetskapen om att det är ett år till nästa gång.
Jag har lovat mig själv att dra ner på takten, inte jobba sex dagar i veckan. Nu den närmaste tiden inte ens fem. Tre fyra får räcka, annars är jag rädd att jag kommer falla i bitar.
Jag har drabbats av nyårskänslan redan nu. Kanske lika bra så att jag slipper förstöra nyårsafton med mitt surande som jag brukar.
I och med julruschen har jag varit så stressad att jag inte har haft mens sen i början av november. Jag förmodar att det är därför i alla fall. Alternativen upptar en del av mina tankar för närvarande. Jag går och väntar på att lugna ner mig tillräckligt för att kroppen ska börja funka igen, vilket gör mig stressad varpå ingenting fungerar som det ska.
Ifall det inte rör sig om stress blir det en intressant utveckling i mitt, Suns och Rasks förhållande. Det har gått för fort. Känns inte helt klockrent.
Jag är osammanhängande och trött för närvarande, ser inte fram emot att jobba imorgon. Kom just på att jag behöver tvätta mina jobbkläder. Det hade jag ju tänkt göra igår eller i förrgår.
Nu ger jag upp det här. Kommer inte bli nåt vettigt inlägg av detta.
God Jul, var poängen. Jag har haft det bra, men jag är trött och vill ha mer jul. Mer vilotid vilket jag också ser till att skaffa mig de närmaste veckorna. Heja mig. Det var kanske inte mer än så.
fredag 24 december 2010
tisdag 14 december 2010
Improvisationsteaterföreställning.
Det är ett långt ord, men denna dag högaktuellt. En sådan ska jag nämligen på ikväll.
Det ska bli väldigt intressant. Jag gillar kulturella evenemang och tycker att det är något man (läs jag) bör ägna sig åt oftare.
Rasks improvisationsteatergrupp har slutföreställning idag och Sun och jag skulle ha gått, men hon är sjuk så det blir bara jag. Ska åka om tjugo minuter.
Det är inte mycket mer att skriva om det såhär i förhand, insåg just att jag brukar skriva om saker som redan hänt och att det förmodligen är därför det är lättare att skriva om dem då.
Men idag har jag bara varit på jobbet och det var inte kul för mina arbetskamrater är dumma och jag får inte vara med och leka och jag är inte alls nio år gammal. Men det är lite samma problematik nu som då, och det får mig tyvärr att börja undra vad tusan det är hos mig som lockar fram den sidan hos andra människor. Men det är inget jag vill skriva om. Det är roligare att skriva om roliga saker.
Jag kommer nog inte bli så långvarig på det jobbet (utan att nämna vilket) som jag hoppats. Jag kommer för tusan inte att bli så långvarig på nåt av dem. Men jag ser nya horisonter och hoppas hitta nya äventyr där.
Ty se, jag ska skapa nya himlar och en ny jord
och man skall ej mer minnas det förgångna
eller tänka därpå.
Det ska bli väldigt intressant. Jag gillar kulturella evenemang och tycker att det är något man (läs jag) bör ägna sig åt oftare.
Rasks improvisationsteatergrupp har slutföreställning idag och Sun och jag skulle ha gått, men hon är sjuk så det blir bara jag. Ska åka om tjugo minuter.
Det är inte mycket mer att skriva om det såhär i förhand, insåg just att jag brukar skriva om saker som redan hänt och att det förmodligen är därför det är lättare att skriva om dem då.
Men idag har jag bara varit på jobbet och det var inte kul för mina arbetskamrater är dumma och jag får inte vara med och leka och jag är inte alls nio år gammal. Men det är lite samma problematik nu som då, och det får mig tyvärr att börja undra vad tusan det är hos mig som lockar fram den sidan hos andra människor. Men det är inget jag vill skriva om. Det är roligare att skriva om roliga saker.
Jag kommer nog inte bli så långvarig på det jobbet (utan att nämna vilket) som jag hoppats. Jag kommer för tusan inte att bli så långvarig på nåt av dem. Men jag ser nya horisonter och hoppas hitta nya äventyr där.
Ty se, jag ska skapa nya himlar och en ny jord
och man skall ej mer minnas det förgångna
eller tänka därpå.
söndag 12 december 2010
En intensiv helg.
Det är söndag kväll. Helgen som gått har varit ovanligt lång och förhållandevis surrealistisk.
I fredags jobbade jag först på Grand och sedan på Nobelfesten. Hade tillfälle att dansa runt en stund i långklänning också. Först vid sista dansen nån gång började vi riva skiten. Det var jättekul och arbetsledningen var god men lite utspridd vilket ledde till att vissa andra som jobbade där inte alltid jobbade, utan stod och samtalade med varandra när de klarat av en uppgift istället för att genast hitta en ny att sysselsätta sig med. Till deras försvar hade de förmodligen jobbat hela dagen innan de med, utan att som jag få tillfälle att sova en stund emellan.
Sedan for jag till Rask. Kom dit vid fyratiden på lördagsmorgonen. Trodde att jag skulle sova där hela förmiddagen, men jag hade lyckats förtränga att jag inte sover så bra, eller i alla fall särskilt mycket, när jag är där. Det dyker oftast upp annat att ägna sig åt. Så även denna helg. Sun, bara för att nämna något. Sun, som egentligen heter något annat, är rätt fantastisk. Snart åker hon till Frankrike i ett halvår. Mindre fantastiskt. Men Rask pratar om att han och jag ska åka dit och hälsa på. Vi får väl se hur det blir med den biten, men tanken är god.
Dock berättade Sun något beklämmande om Rask, som jag inte tänker ta upp ingående här. Det handlar till viss del om mina fördomar. Det ska få vara upp till honom att ta ansvar för sina handlingar, men frågan är vad de val han gör säger om honom i ett bredare perspektiv.
Jag hade marsmallow-vita drömmar ett tag,
men kom tillbaka till verkligheten.
Påmind om att alla inte riktigt är som jag,
dansar jag vidare så länge de finns kvar.
Dessutom har det uppenbarligen skett ett terroristdåd i Stockholm i lördags eftermiddag. Ovetandes om det spelade vi "War on Terror", ett spel om att erövra olja, under vår spelkväll. Lite opassande. Som så mycket annat...
I fredags jobbade jag först på Grand och sedan på Nobelfesten. Hade tillfälle att dansa runt en stund i långklänning också. Först vid sista dansen nån gång började vi riva skiten. Det var jättekul och arbetsledningen var god men lite utspridd vilket ledde till att vissa andra som jobbade där inte alltid jobbade, utan stod och samtalade med varandra när de klarat av en uppgift istället för att genast hitta en ny att sysselsätta sig med. Till deras försvar hade de förmodligen jobbat hela dagen innan de med, utan att som jag få tillfälle att sova en stund emellan.
Sedan for jag till Rask. Kom dit vid fyratiden på lördagsmorgonen. Trodde att jag skulle sova där hela förmiddagen, men jag hade lyckats förtränga att jag inte sover så bra, eller i alla fall särskilt mycket, när jag är där. Det dyker oftast upp annat att ägna sig åt. Så även denna helg. Sun, bara för att nämna något. Sun, som egentligen heter något annat, är rätt fantastisk. Snart åker hon till Frankrike i ett halvår. Mindre fantastiskt. Men Rask pratar om att han och jag ska åka dit och hälsa på. Vi får väl se hur det blir med den biten, men tanken är god.
Dock berättade Sun något beklämmande om Rask, som jag inte tänker ta upp ingående här. Det handlar till viss del om mina fördomar. Det ska få vara upp till honom att ta ansvar för sina handlingar, men frågan är vad de val han gör säger om honom i ett bredare perspektiv.
Jag hade marsmallow-vita drömmar ett tag,
men kom tillbaka till verkligheten.
Påmind om att alla inte riktigt är som jag,
dansar jag vidare så länge de finns kvar.
Dessutom har det uppenbarligen skett ett terroristdåd i Stockholm i lördags eftermiddag. Ovetandes om det spelade vi "War on Terror", ett spel om att erövra olja, under vår spelkväll. Lite opassande. Som så mycket annat...
måndag 6 december 2010
I marknadens efterdyningar...
...märker jag än en gång att huruvida man lyckats med något mest är en inställningsfråga.
Jag gick i runda slängar ca 8000 back på marknaden. Vissa saker har jag kvar, andra kommer jag få slänga - närmare bestämt blommor som frusit sönder alldeles, men jag fick en hel del sålt. Saker som silkespapper och papperskassar har jag kvar av till nästa gång och bord och tält är ju investeringar.
För ja, jag vill göra det igen, trots den ekonomiska förlusten. Det kostade ju faktiskt inte mer än en veckas all-inclusive på Kanarieöarna, och det var mer äventyrligt och räckte längre än så. Jag tar med mig massor av kunskap och värdefulla insikter och erfarenheter.
Så det var verkligen värt det.
Jag gick i runda slängar ca 8000 back på marknaden. Vissa saker har jag kvar, andra kommer jag få slänga - närmare bestämt blommor som frusit sönder alldeles, men jag fick en hel del sålt. Saker som silkespapper och papperskassar har jag kvar av till nästa gång och bord och tält är ju investeringar.
För ja, jag vill göra det igen, trots den ekonomiska förlusten. Det kostade ju faktiskt inte mer än en veckas all-inclusive på Kanarieöarna, och det var mer äventyrligt och räckte längre än så. Jag tar med mig massor av kunskap och värdefulla insikter och erfarenheter.
Så det var verkligen värt det.
söndag 28 november 2010
Rena rama kinderägget!
Tre saker på en gång? Det går ju faktiskt inte!
Johodå.
Oh yes, jag har tre saker att skriva om och eftersom jag har en vana att bara skriva ett inlägg om dagen, och helst bara om ett ämne per inlägg känns det väsentligt att meddela att detta inlägg kommer avhandla flertalet, från varandra skilda, ämnen. Så vet vi det.
När du hör den här tonen - Bing! - betyder det att det är dags att vända blad.
Julshowen på Grand Hôtel, var jag på för snart en vecka sen. Vill inte säga väldigt mycket om den mer än att jag var där och det känns som att det ger mig lite coolhetspoäng. Trots att det var personalföreställning, med andra ord genrep. Ett finare ord för det är generalrepetition. Jag har inte ätit frukost idag, det kanske märks...
Men i alla fall, mitt favoritnummer i showen var inledningen då Martin Stenmark och hans lättklädda sidekicks framförde sin tolkning av Adolphson och Falks "Mer jul". Det var inte en låt jag kände till sen tidigare, men som jag lyssnat mycket på sen dess och kommer lyssna på en hel del framöver, om jag känner mig själv rätt.
"Krimsigare krams, längre långdans och raskare räv på isen."
Det är ju genialt!
- Bing! -
Min ekonomi, kastar vi oss så till. Den är för en gångs skull inte nån stans nere på botten av brunnen. Jag har med andra ord säkert fyra tusen på mina konton, eller nåt sånt. Känner mig snudd på rik som ett troll.
Kanske inte riktigt som ett troll, men jag har fått lön nu två månader i rad och har en tredje lön att vänta i december, som dessutom kommer vara betydligt saftigare än de två tusen jag fick den här månaden.
Oavsett vilket ser jag en ljusning gällande min ekonomiska situation. Jag har gått från att ha alldeles för lite jobb för att kunna försörja mig till att, åtminstone för närvarande, ha alldeles för mycket jobb för att ens hinna utföra det. Mina olika arbetsgivare och uppdragsgivare drar i mig från olika håll och jag börjar känna mig lite tunn på mitten. Men det jag hinner med att jobba, dvs de arbetstillfällen jag inte missar, ger åtminstone pengar. Förhoppningsvis även marknaden som nu har dragit både tid, energi och faktiska ekonomiska resurser i form av utlägg för inköp. Nåväl. I värsta fall är det ju ändå avdragsgillt.
- Bing! -
Jag tror att mitt tredje ämne skulle vara kärleken. Men jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt om den. Jag hinner inte träffa folk i den utsträckning jag skulle vilja, vare sig det gäller älskare eller vänner.
Eventuellt skulle det tredje ämnet vara julen. Jag känner för första gången på flera år av julstämningen redan nu, i november. Annars brukar det vara nånting jag mer eller mindre får tvinga fram på julafton. Det var nästan så att jag hade glömt hur det skulle kännas.
Kanske var det tredje ämnet vikt? Jag tror inte det, men jag har börjat gå ner i vikt. Det är bra. Inte riktigt hälsosamt att gå och dra på övervikt. Vad som inte är lika bra är alla gamla rester av... ja, ätstörningar rent ut sagt, som jag hittar i mitt huvud. Men jag visste ju redan att det fanns där. Det är kanske bättre att det kommer lite upp till ytan. Så att man får ut trollen i solen. Chansen finns ju att de spricker då. Å andra sidan är det alltid en risk för att man sjunker djupare in i de sjuka beteendena när de aktualiseras. Oavsett är det något att vara aktsam på.
Men jag tror ändå att det var kärleken jag ville skriva om. Jag tror att det var tankar på Den Långe Starke som fick mig till att vilja det. Faktum är att han har spökat omkring i mitt huvud rätt mycket den sista tiden. Vi har inte kunnat ses på ett bra tag (säkert två veckor) och det har gått stick i stäv med min känsla av ett behov av att träffa honom.
Vi står på något vis på samma ställe i livet, nyseparerade efter långa förhållanden. Men jag tror att jag var något mer ingrottad i min relation än han i sin. Jag och X hade kommit längre in i vuxenlivet om man så vill. Och medan DLS är mer än nöjd med sitt singelskap där han får leka med vem han vill, mig bland andra, så känner jag hela tiden familjeabstinens.
Eller, jag befinner mig snarare i en konstant motpolssituation. Å en sidan och å andra sidan, sidor som sliter i mig mest hela tiden. Jag vill bo själv, jag vill vara självständig, jag vill ha barn nu, jag vill ha en intensiv relation, jag vill kunna vara med vem jag vill, jag vill vara med olika personer och så vidare och nej, det blir nog inte mer välformulerat än såhär.
Det är ju så med familjebildande att om man får en familj med någon så finns det ju en överhängande risk att övriga partners drar sig undan. Dessutom har jag ju lite tappat tron på hela konceptet med mamma, pappa, barn. Även bortsett från hela polyproblematiken. Jag tror inte på stabilitet och kontinuitet längre, helt enkelt för att jag gjort ett försök och misslyckats. Det spelar inte någon roll att man försöker, det går åt helvete ändå så det är ingen idé att förvänta sig nånting överhuvudtaget. Lika bra att leva i nuet och inte tro att man kommer ha någon kvar om ett år eftersom det hela tiden står dem fritt att lämna en. Jag är så trasig och ledsen och det kanske ligger något i vad J säger om att jag bör gå i terapi för att ta mig igenom separationen vare sig jag söker hjälp för så att säga resten eller inte.
Jag vill ha barn. Helst nu, men livet är inte anpassat för moderskap för närvarande. En fader i sammanhanget är inte det nödvändigaste enligt min åsikt, men å andra sidan skulle det inte vara fel att ha någon som stöttar. Det är ju rent biologiskt en tvåsamhetsgrej. Om man nu inte lämnas ensam. Då är det en ensamhetsgrej. Eller om man lever i grupp. Då blir det en sak för kollektivet. Man bör ju vara fler än två vuxna på en nyföding... Det är ju logiskt med tanke på hur samhället ser ut idag när föräldrarna helt enkelt inte räcker till eftersom man blir så trött, så trött, så trött.
Det jag skrivit nu är vare sig särskilt genomtänkt eller välformulerat. Det är bara en ventilering. Förmodligen kommer mer text om ämnet vad det lider.
Johodå.
Oh yes, jag har tre saker att skriva om och eftersom jag har en vana att bara skriva ett inlägg om dagen, och helst bara om ett ämne per inlägg känns det väsentligt att meddela att detta inlägg kommer avhandla flertalet, från varandra skilda, ämnen. Så vet vi det.
När du hör den här tonen - Bing! - betyder det att det är dags att vända blad.
Julshowen på Grand Hôtel, var jag på för snart en vecka sen. Vill inte säga väldigt mycket om den mer än att jag var där och det känns som att det ger mig lite coolhetspoäng. Trots att det var personalföreställning, med andra ord genrep. Ett finare ord för det är generalrepetition. Jag har inte ätit frukost idag, det kanske märks...
Men i alla fall, mitt favoritnummer i showen var inledningen då Martin Stenmark och hans lättklädda sidekicks framförde sin tolkning av Adolphson och Falks "Mer jul". Det var inte en låt jag kände till sen tidigare, men som jag lyssnat mycket på sen dess och kommer lyssna på en hel del framöver, om jag känner mig själv rätt.
"Krimsigare krams, längre långdans och raskare räv på isen."
Det är ju genialt!
- Bing! -
Min ekonomi, kastar vi oss så till. Den är för en gångs skull inte nån stans nere på botten av brunnen. Jag har med andra ord säkert fyra tusen på mina konton, eller nåt sånt. Känner mig snudd på rik som ett troll.
Kanske inte riktigt som ett troll, men jag har fått lön nu två månader i rad och har en tredje lön att vänta i december, som dessutom kommer vara betydligt saftigare än de två tusen jag fick den här månaden.
Oavsett vilket ser jag en ljusning gällande min ekonomiska situation. Jag har gått från att ha alldeles för lite jobb för att kunna försörja mig till att, åtminstone för närvarande, ha alldeles för mycket jobb för att ens hinna utföra det. Mina olika arbetsgivare och uppdragsgivare drar i mig från olika håll och jag börjar känna mig lite tunn på mitten. Men det jag hinner med att jobba, dvs de arbetstillfällen jag inte missar, ger åtminstone pengar. Förhoppningsvis även marknaden som nu har dragit både tid, energi och faktiska ekonomiska resurser i form av utlägg för inköp. Nåväl. I värsta fall är det ju ändå avdragsgillt.
- Bing! -
Jag tror att mitt tredje ämne skulle vara kärleken. Men jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt om den. Jag hinner inte träffa folk i den utsträckning jag skulle vilja, vare sig det gäller älskare eller vänner.
Eventuellt skulle det tredje ämnet vara julen. Jag känner för första gången på flera år av julstämningen redan nu, i november. Annars brukar det vara nånting jag mer eller mindre får tvinga fram på julafton. Det var nästan så att jag hade glömt hur det skulle kännas.
Kanske var det tredje ämnet vikt? Jag tror inte det, men jag har börjat gå ner i vikt. Det är bra. Inte riktigt hälsosamt att gå och dra på övervikt. Vad som inte är lika bra är alla gamla rester av... ja, ätstörningar rent ut sagt, som jag hittar i mitt huvud. Men jag visste ju redan att det fanns där. Det är kanske bättre att det kommer lite upp till ytan. Så att man får ut trollen i solen. Chansen finns ju att de spricker då. Å andra sidan är det alltid en risk för att man sjunker djupare in i de sjuka beteendena när de aktualiseras. Oavsett är det något att vara aktsam på.
Men jag tror ändå att det var kärleken jag ville skriva om. Jag tror att det var tankar på Den Långe Starke som fick mig till att vilja det. Faktum är att han har spökat omkring i mitt huvud rätt mycket den sista tiden. Vi har inte kunnat ses på ett bra tag (säkert två veckor) och det har gått stick i stäv med min känsla av ett behov av att träffa honom.
Vi står på något vis på samma ställe i livet, nyseparerade efter långa förhållanden. Men jag tror att jag var något mer ingrottad i min relation än han i sin. Jag och X hade kommit längre in i vuxenlivet om man så vill. Och medan DLS är mer än nöjd med sitt singelskap där han får leka med vem han vill, mig bland andra, så känner jag hela tiden familjeabstinens.
Eller, jag befinner mig snarare i en konstant motpolssituation. Å en sidan och å andra sidan, sidor som sliter i mig mest hela tiden. Jag vill bo själv, jag vill vara självständig, jag vill ha barn nu, jag vill ha en intensiv relation, jag vill kunna vara med vem jag vill, jag vill vara med olika personer och så vidare och nej, det blir nog inte mer välformulerat än såhär.
Det är ju så med familjebildande att om man får en familj med någon så finns det ju en överhängande risk att övriga partners drar sig undan. Dessutom har jag ju lite tappat tron på hela konceptet med mamma, pappa, barn. Även bortsett från hela polyproblematiken. Jag tror inte på stabilitet och kontinuitet längre, helt enkelt för att jag gjort ett försök och misslyckats. Det spelar inte någon roll att man försöker, det går åt helvete ändå så det är ingen idé att förvänta sig nånting överhuvudtaget. Lika bra att leva i nuet och inte tro att man kommer ha någon kvar om ett år eftersom det hela tiden står dem fritt att lämna en. Jag är så trasig och ledsen och det kanske ligger något i vad J säger om att jag bör gå i terapi för att ta mig igenom separationen vare sig jag söker hjälp för så att säga resten eller inte.
Jag vill ha barn. Helst nu, men livet är inte anpassat för moderskap för närvarande. En fader i sammanhanget är inte det nödvändigaste enligt min åsikt, men å andra sidan skulle det inte vara fel att ha någon som stöttar. Det är ju rent biologiskt en tvåsamhetsgrej. Om man nu inte lämnas ensam. Då är det en ensamhetsgrej. Eller om man lever i grupp. Då blir det en sak för kollektivet. Man bör ju vara fler än två vuxna på en nyföding... Det är ju logiskt med tanke på hur samhället ser ut idag när föräldrarna helt enkelt inte räcker till eftersom man blir så trött, så trött, så trött.
Det jag skrivit nu är vare sig särskilt genomtänkt eller välformulerat. Det är bara en ventilering. Förmodligen kommer mer text om ämnet vad det lider.
onsdag 24 november 2010
Okända Kändisar.
Idag skapades teaterensemblen "Okända Kändisar".
*Trumpetfanfar*
Vår första föreställning är planerad till våren och heter "Att äga ett rum" och är en samling mer eller mindre fristående scener, eller sketcher om man så vill, om karisma.
Två av scenerna heter "Det började på ett dansgolv" och "Jag har tappat mina framfötter". De gestaltar att finna respektive att förlora sin självklara plats i ett sammanhang, och känslan av att det man gör duger.
Vi behöver fler medlemmar. Headhunting is in progress.
Nästa föreställning är ännu mycket löst planerad till nästa höst, "Att rädda ett spöke" och den handlar om allas vår envisa kamp mot våra inre demoner.
Spännande, inte sant? Mer information kommer förhoppningsvis vad det lider.
*Trumpetfanfar*
Vår första föreställning är planerad till våren och heter "Att äga ett rum" och är en samling mer eller mindre fristående scener, eller sketcher om man så vill, om karisma.
Två av scenerna heter "Det började på ett dansgolv" och "Jag har tappat mina framfötter". De gestaltar att finna respektive att förlora sin självklara plats i ett sammanhang, och känslan av att det man gör duger.
Vi behöver fler medlemmar. Headhunting is in progress.
Nästa föreställning är ännu mycket löst planerad till nästa höst, "Att rädda ett spöke" och den handlar om allas vår envisa kamp mot våra inre demoner.
Spännande, inte sant? Mer information kommer förhoppningsvis vad det lider.
tisdag 23 november 2010
Nobel 2010
Jag är definitivt en av de grymmaste människorna jag känner. Utan tvekan.
Jag ska jobba på Nobelfesten IGEN! Woho! Så cool är jag på en skala, så stora framfötter har jag minsann. Och gå på party i långklänning minsann. Hehehe...
Känner att jag håller på att tappa bort framfötterna på Grand en aning dock, och det är inte bra. Jag behöver ha mina framfötter kvar, det är ju de som gör att jag får hålla på med så många roliga saker hela tiden.
Jag har fem aktiva jobb för närvarande. Jag kanske inte ska klaga på mina framfötter. Kommer dessutom få en chans att öva lite extra på dem nu när jag ska riva Nobelfesten. Åh så härligt destruktivt.
Mina inlägg här på bloggen har inte varit så lysande på sistone, men det är för att jag är så väldigt, väldigt trött och jag har att välja på att inte skriva nåt alls eller skriva dåligt. Då skriver jag hellre dåligt just nu, för det händer spännande saker. Och det var sådant jag från början ville skriva om.
Jag ska jobba på Nobelfesten IGEN! Woho! Så cool är jag på en skala, så stora framfötter har jag minsann. Och gå på party i långklänning minsann. Hehehe...
Känner att jag håller på att tappa bort framfötterna på Grand en aning dock, och det är inte bra. Jag behöver ha mina framfötter kvar, det är ju de som gör att jag får hålla på med så många roliga saker hela tiden.
Jag har fem aktiva jobb för närvarande. Jag kanske inte ska klaga på mina framfötter. Kommer dessutom få en chans att öva lite extra på dem nu när jag ska riva Nobelfesten. Åh så härligt destruktivt.
Mina inlägg här på bloggen har inte varit så lysande på sistone, men det är för att jag är så väldigt, väldigt trött och jag har att välja på att inte skriva nåt alls eller skriva dåligt. Då skriver jag hellre dåligt just nu, för det händer spännande saker. Och det var sådant jag från början ville skriva om.
måndag 22 november 2010
Min första dokusåpa.
Biggest Loser, I love you!
Nu är det slut och jag har för första gången i hela mitt liv följt en dokusåpa.
Måste erkänna att jag förstår en del av grejen nu.
Förstår dock fortfarande inte hur man ids följa flera i taget, det binder upp en och stjäl mycket tid.
Men nu är jag fri, så jag kommer börja titta på Ung och Bortskämd istället.
Jag kommer bli värsta förmögen att prata med vanliga människor på vanliga människors vis. The world of dokusåping, here I come.
Nu är det slut och jag har för första gången i hela mitt liv följt en dokusåpa.
Måste erkänna att jag förstår en del av grejen nu.
Förstår dock fortfarande inte hur man ids följa flera i taget, det binder upp en och stjäl mycket tid.
Men nu är jag fri, så jag kommer börja titta på Ung och Bortskämd istället.
Jag kommer bli värsta förmögen att prata med vanliga människor på vanliga människors vis. The world of dokusåping, here I come.
söndag 21 november 2010
Det tar för lång tid...
...att göra det här på mitt sätt.
Eller så tar det för lång tid överlag och jag har inte avsatt den tiden.
Jag sitter och väntar på att limpistolen ska bli varm så att jag kan limma kanelbitar på kransen jag håller på att göra.
Jag är orolig för att det inte kommer gå ihop ekonomiskt, att jag inte kommer få in lika mycket pengar som jag lägger ut. Och den tär, den oron.
Jag får prestationsångest. Tänk om folk inte köper.. Tänk om, tänk om, tänk om.
Jag får helt enkelt tänka om, för jag vinner absolut INGENTING på att obsessa på det här viset och om det ore nån annan som delade med sig av dessa känslor till mig hade jag blivit irriterad över att de hade sån negativ inställning.
Jävlar vad kransar folk kommer köpa. Och ljus, blommor och choklad. Jajamensan.
Eller så tar det för lång tid överlag och jag har inte avsatt den tiden.
Jag sitter och väntar på att limpistolen ska bli varm så att jag kan limma kanelbitar på kransen jag håller på att göra.
Jag är orolig för att det inte kommer gå ihop ekonomiskt, att jag inte kommer få in lika mycket pengar som jag lägger ut. Och den tär, den oron.
Jag får prestationsångest. Tänk om folk inte köper.. Tänk om, tänk om, tänk om.
Jag får helt enkelt tänka om, för jag vinner absolut INGENTING på att obsessa på det här viset och om det ore nån annan som delade med sig av dessa känslor till mig hade jag blivit irriterad över att de hade sån negativ inställning.
Jävlar vad kransar folk kommer köpa. Och ljus, blommor och choklad. Jajamensan.
måndag 15 november 2010
All work and no play...
...makes me kind of a wealthy girl.
Helt plötsligt har jag pengar på ett sätt som jag inte haft förr. Det är uppfriskande. Försöker hålla koll på mina utgifter dock, känns som att jag köpt en helt ny garderob fastän det egentligen bara rör sig om ytterkläder för vintern. Och det gick nog allt som allt på under 1500. Eller bara strax över, har inte hunnit räkna än.
Det som däremot drar pengar är inköp till marknaden jag ska stå på. Det är helt galet. Blir alldeles nervös över att jag inte ska sälja så att jag får in tillräckligt för att täcka utgifterna. Men jag kommer ha lärt mig massor i så fall. Väldigt mycket erfarenhet. You gotta spend money to make money. Ta lite risker. Oh yeah.
Men jag har väldigt lite tid till annat än mina fyra aktiva jobb samt lite sömn däremellan. Jävlar vad flitig jag är. Det är något av en egoboost att jag klarat det så pass länge. Var rädd att jag skulle ha däckat vid det här laget, nu har ju ändå halva november gått och jag är inte helt döende än.
Valde bort nanowrimo i år. Försöker vara lite klok. Vanligtvis brukar jag ju försöka köra på med det, trots att november alltid är en stressig månad. Hur blev det så?
Helt plötsligt har jag pengar på ett sätt som jag inte haft förr. Det är uppfriskande. Försöker hålla koll på mina utgifter dock, känns som att jag köpt en helt ny garderob fastän det egentligen bara rör sig om ytterkläder för vintern. Och det gick nog allt som allt på under 1500. Eller bara strax över, har inte hunnit räkna än.
Det som däremot drar pengar är inköp till marknaden jag ska stå på. Det är helt galet. Blir alldeles nervös över att jag inte ska sälja så att jag får in tillräckligt för att täcka utgifterna. Men jag kommer ha lärt mig massor i så fall. Väldigt mycket erfarenhet. You gotta spend money to make money. Ta lite risker. Oh yeah.
Men jag har väldigt lite tid till annat än mina fyra aktiva jobb samt lite sömn däremellan. Jävlar vad flitig jag är. Det är något av en egoboost att jag klarat det så pass länge. Var rädd att jag skulle ha däckat vid det här laget, nu har ju ändå halva november gått och jag är inte helt döende än.
Valde bort nanowrimo i år. Försöker vara lite klok. Vanligtvis brukar jag ju försöka köra på med det, trots att november alltid är en stressig månad. Hur blev det så?
tisdag 9 november 2010
Sexig, sexig snö!
Livet har varit lite tungt på sistone. Men idag kom snön och jävlar vad jag tog fart! Är halv exalterad fortfarande, trots att det är sovdags.
Det låg uppemot en decimeter snö på marken när jag och J åkte och köpte sushi.
Det är nåt sexigt med snön. Det är sexigt med bilar också. Och med sushi. Man, I'm back in the game!
Det låg uppemot en decimeter snö på marken när jag och J åkte och köpte sushi.
Det är nåt sexigt med snön. Det är sexigt med bilar också. Och med sushi. Man, I'm back in the game!
söndag 7 november 2010
Osammanhängande pladder.
Jag vet inte riktigt var jag befinner mig, om det är på väg ut i periferin eller om jag bara är kär. Oavsett vilket så är det inte angenämt.
Det yttrar sig som någon slags mindre kris. Funderar på huruvida sättet jag lever på bara är en reaktion på något, en fas jag går igenom. Å andra sidan är hela livet en serie faser så det kan det väl gott få vara.
Jag trivs inte i periferin, det är inte en bra stans att vara. Det blir svårare att upprätthålla normala relationer och man slutar kort och gott tycka om folk. Likgiltighet är skrämmande och vad som är mer skrämmande är att man inte bryr sig om att det är skrämmande.
Drama är jag ju inte intresserad av så varför är den ende jag inte är likgiltig inför den ende av de tre som inte bryr sig om mig? Förmodligen ett klassiskt fall av att man tar det man har för givet. Börjar bli lite för bra på det. Om jag inte alltid varit det.
Det finns liksom inget att sätta fingret på. Jag kanske bara är väldigt trött. Grämer mig och har tappat tron på framtiden, smider planer för att tjäna pengar, blir besviken och orkar inte bry mig. Har ont i ryggen, magen och axlarna. Gråter över sånt som jag inte ens är säker på att jag skulle vilja ha om jag fick det.
Jag tror att jag är i periferin. Nån gång tänkte jag försöka hitta ut härifrån. Vi ses när jag kommer tillbaka.
Det yttrar sig som någon slags mindre kris. Funderar på huruvida sättet jag lever på bara är en reaktion på något, en fas jag går igenom. Å andra sidan är hela livet en serie faser så det kan det väl gott få vara.
Jag trivs inte i periferin, det är inte en bra stans att vara. Det blir svårare att upprätthålla normala relationer och man slutar kort och gott tycka om folk. Likgiltighet är skrämmande och vad som är mer skrämmande är att man inte bryr sig om att det är skrämmande.
Drama är jag ju inte intresserad av så varför är den ende jag inte är likgiltig inför den ende av de tre som inte bryr sig om mig? Förmodligen ett klassiskt fall av att man tar det man har för givet. Börjar bli lite för bra på det. Om jag inte alltid varit det.
Det finns liksom inget att sätta fingret på. Jag kanske bara är väldigt trött. Grämer mig och har tappat tron på framtiden, smider planer för att tjäna pengar, blir besviken och orkar inte bry mig. Har ont i ryggen, magen och axlarna. Gråter över sånt som jag inte ens är säker på att jag skulle vilja ha om jag fick det.
Jag tror att jag är i periferin. Nån gång tänkte jag försöka hitta ut härifrån. Vi ses när jag kommer tillbaka.
onsdag 3 november 2010
En sång till Den Långe Starke
jag håller av dig
för du kräver inget av mig
du ber inte ens om tid
för jag är mest ett tidsfördriv
men jag håller av dig
jag håller av dig
för du vill inte ha mig
det är jag som ringer först
så jag tror min tendens är störst
till att hålla av dig
jag håller av dig
du håller inte av mig
inte alls på samma sätt
så det står sig ganska slätt
mot hur jag håller av dig
jag håller av dig
du vill mest leka av dig
så kom och lek med mig ibland
du kan få hålla i min hand
medan jag håller av dig
jag håller av dig
håller av hur du kan ha mig
kom och ta mig om du vill
vi kan leka lite till
men jag håller av dig
och ursäkta om jag stör
jag ska va tyst så ingen hör
bara viska det ibland
att jag håller av dig
för du kräver inget av mig
du ber inte ens om tid
för jag är mest ett tidsfördriv
men jag håller av dig
jag håller av dig
för du vill inte ha mig
det är jag som ringer först
så jag tror min tendens är störst
till att hålla av dig
jag håller av dig
du håller inte av mig
inte alls på samma sätt
så det står sig ganska slätt
mot hur jag håller av dig
jag håller av dig
du vill mest leka av dig
så kom och lek med mig ibland
du kan få hålla i min hand
medan jag håller av dig
jag håller av dig
håller av hur du kan ha mig
kom och ta mig om du vill
vi kan leka lite till
men jag håller av dig
och ursäkta om jag stör
jag ska va tyst så ingen hör
bara viska det ibland
att jag håller av dig
söndag 31 oktober 2010
En kort sammanfattning av läget.
- Jag ska spela vampyr på ett jättestort lajv på lördag. Har varken ordnat klänning eller mask till balen som lajvet består av, jag har inte repat in sångerna jag ska framföra och jag har inte ens skrivit en av dem. Dessutom är jag inte helt på det klara över en massa saker rent rollmässigt och i relationerna till andra vampyrer.
- Jag flyttade Mjukis i en sjuhelvetes massa timmar igår, vilket var fysiskt nedbrytande så nu är jag på väg att bli sjuk. Vi åkte nästan 45 mil. Bro-Tyresö blir en del om man behöver åka några varv.
- Jag jobbar på Grand imorgon och behöver kolla upp vilka andra dagar jag jobbar så att jag kan säga till min nya chef i affären där jag fått jobb när jag kan komma dit. En butik där jag verkligen behövs för det är inte helt organiserat som det är nu. Jag känner att jag har koll och gör ett bra jobb där och det är givande.
- Jag är så väldigt, väldigt trött och orkar inte träffa människor. Så nu ska jag sova. En annan dag tror jag att jag tänker vara sammanhängande. Jag kan ju alltid hoppas.
Det känns som att jag omringas av människor som hela tiden klagar på att de inte hinner med det de vill eller måste göra medan det i mina ögon bara är en fråga om prioriteringar. Samtidigt är jag förmodligen likadan själv. Jag hinner inte med allt mitt. Och det är nog för att det är så frustrerande att se sig själv speglas i andra som jag blir så förbannad på folks brist på organisation och jävlar anamma. Det är så lätt att bortse från att de förmodligen är lika trötta som jag.
- Jag flyttade Mjukis i en sjuhelvetes massa timmar igår, vilket var fysiskt nedbrytande så nu är jag på väg att bli sjuk. Vi åkte nästan 45 mil. Bro-Tyresö blir en del om man behöver åka några varv.
- Jag jobbar på Grand imorgon och behöver kolla upp vilka andra dagar jag jobbar så att jag kan säga till min nya chef i affären där jag fått jobb när jag kan komma dit. En butik där jag verkligen behövs för det är inte helt organiserat som det är nu. Jag känner att jag har koll och gör ett bra jobb där och det är givande.
- Jag är så väldigt, väldigt trött och orkar inte träffa människor. Så nu ska jag sova. En annan dag tror jag att jag tänker vara sammanhängande. Jag kan ju alltid hoppas.
Det känns som att jag omringas av människor som hela tiden klagar på att de inte hinner med det de vill eller måste göra medan det i mina ögon bara är en fråga om prioriteringar. Samtidigt är jag förmodligen likadan själv. Jag hinner inte med allt mitt. Och det är nog för att det är så frustrerande att se sig själv speglas i andra som jag blir så förbannad på folks brist på organisation och jävlar anamma. Det är så lätt att bortse från att de förmodligen är lika trötta som jag.
onsdag 20 oktober 2010
En krigsskildring.
Jag har satt på mig rustning idag. Ska ut och slåss mot en heffa. Dagens första slag har redan stått och jag vann, med relativt små förluster. En lömsk huvudvärk och mindre bra humör är sådant man får leva med.
Jag har skrivit ut 11 exemplar av ett käckt litet brev med bifogat CV att dela ut till potentiella arbetsgivare i närbelägna blomsterbutiker. Det tog mig hela dagen igår att skriva ihop det käcka brevet på ca fem rader. Då var det heffan som vann striden. Idag är klockan strax efter elva på förmiddagen och jag är mer eller mindre redo att ge mig ut på min arbetssökarturné. Allt är häftat, hålat, försett med personlig touch och ett glittrigt litet klistermärke i glad färg (aka blickfång).
Det här låter nog inte så stort i de flestas ögon, men för mig är det väldigt stort. Jag håller på att lära mig att tycka att det är något man tar med en klackspark, men jag är inte där än.
Igår lyckades jag vrida fokuset så att jag fick det till att handla om att räkna kalorier, och jag såg knappt ens igenom det. Skrämmande i efterhand.
Jag har börjat inse att jag kanske inte kommer ta mig mycket djupare ner i de underliggande orsakerna till varifrån den ångest jag projicerar på tex jobbsökande egentligen stammar (Är det där en riktig mening, jag drabbas av mental utmattning av att söka jobb).
Jag har också börjat undra om ifall det kan tänkas vara så att när kreti och pleti mår så taskigt att de faktiskt inte orkar med att jobba mer än halvtid för att de behöver resterande tid till återhämtning så går de till en läkare. För det ska inte behöva vara så. Mitt normaltillstånd är en normal människas sjukdomstillstånd. Jag tror att det innebär att jag är någon form av sjuk människa. Det är verkligen inte en rolig sak att inse, det skulle varit så mycket bättre om man bara kunde ta sig i kragen och fixa det som fixas skall.
Så nu träder heffa nummer fyra fram ur skuggorna, lagom till att jag börjar kunna hålla de övriga i någorlunda kort koppel. den har egentligen alltid funnits där, fyran, men har suttit tillbakalutad utom synhåll och hållit i trådarna medan jag slagits mot de väderkvarnar till marionettdockor den dansat med framför mig.
Att misslyckas och att söka hjälp. De är inte riktigt samma sak men i detta fall sammanbakade till en megamonsterheffaklump. Och jag blir osäker på om det verkligen är en klump ofarlig om än skräckinjagande heffa eller om det är en riktig demon.
Jag har skrivit ut 11 exemplar av ett käckt litet brev med bifogat CV att dela ut till potentiella arbetsgivare i närbelägna blomsterbutiker. Det tog mig hela dagen igår att skriva ihop det käcka brevet på ca fem rader. Då var det heffan som vann striden. Idag är klockan strax efter elva på förmiddagen och jag är mer eller mindre redo att ge mig ut på min arbetssökarturné. Allt är häftat, hålat, försett med personlig touch och ett glittrigt litet klistermärke i glad färg (aka blickfång).
Det här låter nog inte så stort i de flestas ögon, men för mig är det väldigt stort. Jag håller på att lära mig att tycka att det är något man tar med en klackspark, men jag är inte där än.
Igår lyckades jag vrida fokuset så att jag fick det till att handla om att räkna kalorier, och jag såg knappt ens igenom det. Skrämmande i efterhand.
Jag har börjat inse att jag kanske inte kommer ta mig mycket djupare ner i de underliggande orsakerna till varifrån den ångest jag projicerar på tex jobbsökande egentligen stammar (Är det där en riktig mening, jag drabbas av mental utmattning av att söka jobb).
Jag har också börjat undra om ifall det kan tänkas vara så att när kreti och pleti mår så taskigt att de faktiskt inte orkar med att jobba mer än halvtid för att de behöver resterande tid till återhämtning så går de till en läkare. För det ska inte behöva vara så. Mitt normaltillstånd är en normal människas sjukdomstillstånd. Jag tror att det innebär att jag är någon form av sjuk människa. Det är verkligen inte en rolig sak att inse, det skulle varit så mycket bättre om man bara kunde ta sig i kragen och fixa det som fixas skall.
Så nu träder heffa nummer fyra fram ur skuggorna, lagom till att jag börjar kunna hålla de övriga i någorlunda kort koppel. den har egentligen alltid funnits där, fyran, men har suttit tillbakalutad utom synhåll och hållit i trådarna medan jag slagits mot de väderkvarnar till marionettdockor den dansat med framför mig.
Att misslyckas och att söka hjälp. De är inte riktigt samma sak men i detta fall sammanbakade till en megamonsterheffaklump. Och jag blir osäker på om det verkligen är en klump ofarlig om än skräckinjagande heffa eller om det är en riktig demon.
måndag 18 oktober 2010
Hur det kan gå när saker eskalerar
Rask bjöd in mig till vad han vid tillfället kallade en liten bjudning. Med en improvisationsteaterföreställning, man behövde inte delta. Nejdå.
Jag tackade ja, med reservationen att ifall jag får spatt så kan jag tyvärr inte komma. Det kändes lite läskigt att träffa honom tillsammans med hans vänner. Och mina, för den delen. De vi har gemensamt.
Senare framkom det, jag tror det var dagen innan, att hans föräldrar skulle vara där. Ännu senare att den lilla bjudningen inte var hemma hos honom utan på hyrd lokal.
När jag stod utanför, på väg att gå in, insåg jag att det var hans 40-årsfest. Hade jag haft bättre tidsuppfattning på sistone hade jag nog lagt ihop två och två tidigare.
Djupa andetag. Gå in.
Innanför dörren, strax innan man når själva festlokalen, låg en hög med enkäter. Enkäter för gästerna att fylla i. Enkäter där man ombads definiera sin relation till Rask. Tjena..
Djupa andetag. Stanna kvar.
Okej för att jag må vara den sortens flicka som, när jag känner att det stämmer, avslutar en första dejt med intimare eskapader. Det är väl bara att inse att så är fallet med tanke på att det förekommer.
Men jag är INTE den sortens flicka som med lätthet definierar relationen, träffar föräldrarna, arbetskamraterna och resten av släkten och bekantskapskretsen på andra dejten.
Nu talas det om gemensam semester. Nästa vecka.
Jag tackade i alla fall nej till kräftskiva med släkten som tredje dejt. Där går min gräns.
Uppenbarligen.
Jag tackade ja, med reservationen att ifall jag får spatt så kan jag tyvärr inte komma. Det kändes lite läskigt att träffa honom tillsammans med hans vänner. Och mina, för den delen. De vi har gemensamt.
Senare framkom det, jag tror det var dagen innan, att hans föräldrar skulle vara där. Ännu senare att den lilla bjudningen inte var hemma hos honom utan på hyrd lokal.
När jag stod utanför, på väg att gå in, insåg jag att det var hans 40-årsfest. Hade jag haft bättre tidsuppfattning på sistone hade jag nog lagt ihop två och två tidigare.
Djupa andetag. Gå in.
Innanför dörren, strax innan man når själva festlokalen, låg en hög med enkäter. Enkäter för gästerna att fylla i. Enkäter där man ombads definiera sin relation till Rask. Tjena..
Djupa andetag. Stanna kvar.
Okej för att jag må vara den sortens flicka som, när jag känner att det stämmer, avslutar en första dejt med intimare eskapader. Det är väl bara att inse att så är fallet med tanke på att det förekommer.
Men jag är INTE den sortens flicka som med lätthet definierar relationen, träffar föräldrarna, arbetskamraterna och resten av släkten och bekantskapskretsen på andra dejten.
Nu talas det om gemensam semester. Nästa vecka.
Jag tackade i alla fall nej till kräftskiva med släkten som tredje dejt. Där går min gräns.
Uppenbarligen.
måndag 11 oktober 2010
Av någon anledning.
Jag ringde till blodcentralen eftersom jag hade fått en kallelse. På kallelsen stod det att om man inte kan lämna blod av någon anledning ska man gärna ringa. Jag kan inte lämna blod just nu, av någon anledning. En rar dam som lät förhållandevis gammal på rösten svarade.
-Camilla, sjuksköterska! sade hon.
-Hej Camilla! svarade jag.
Jag förklarade att jag inte kunde lämna blod den här gången. Utan att fråga varför (de är så diskreta och fina på blodcentralen) meddelade hon att hon då tar bort den kallelsen så kunde jag komma in när det passade.
Jag frågade tafatt hur länge man ska vänta när man haft sexuellt umgänge med en ny person.
- Du har haft ny partner!? frågade Camilla ogenerat.
- Ja, precis! svarade jag, nästan lika ogenerat.
- Jamen då sätter jag dig i karantän, sade hon då.
- "Karantän"!? tänkte jag.
- Hur länge sen var det, undrade Camilla så.
- Eh.. I lördags, svarade jag efter en sekunds betänketid.
Hon knappade på sin dator. Kom fram till att hon skulle skicka en ny kallelse om tre månader. Efter karenstiden.
- Ja, man är ju ung! avslutade hon.
- Jo, svarade jag.
- Och singel!
- ...
Nja.
-Camilla, sjuksköterska! sade hon.
-Hej Camilla! svarade jag.
Jag förklarade att jag inte kunde lämna blod den här gången. Utan att fråga varför (de är så diskreta och fina på blodcentralen) meddelade hon att hon då tar bort den kallelsen så kunde jag komma in när det passade.
Jag frågade tafatt hur länge man ska vänta när man haft sexuellt umgänge med en ny person.
- Du har haft ny partner!? frågade Camilla ogenerat.
- Ja, precis! svarade jag, nästan lika ogenerat.
- Jamen då sätter jag dig i karantän, sade hon då.
- "Karantän"!? tänkte jag.
- Hur länge sen var det, undrade Camilla så.
- Eh.. I lördags, svarade jag efter en sekunds betänketid.
Hon knappade på sin dator. Kom fram till att hon skulle skicka en ny kallelse om tre månader. Efter karenstiden.
- Ja, man är ju ung! avslutade hon.
- Jo, svarade jag.
- Och singel!
- ...
Nja.
söndag 10 oktober 2010
Jag kommer inte att ge dig mitt hjärta.
Mitt hjärta är mitt, och du får det inte ens ifall du skulle be om det. I ärlighetens namn tror jag inte att du egentligen vill ha det.
När någon ger en sitt hjärta står man plötsligt och håller i något man inte är helt säker på hur man ska hantera. Om jag tappar det är det på mitt ansvar att det går sönder, och det är ett ansvar jag inte bett om. Och ett ansvar jag inte heller vill lägga på nån annan, ifall det nu är mitt hjärta det gäller.
Så du kommer aldrig få mitt hjärta, ens om du ger mig ditt eget i utbyte. Du kommer stå där hjärtlös. En hjärtlös människa kommer jag inte vilja vara med, så det är bäst att du behåller ditt hjärta också.
Men om du kommer närmre, och om du gör det med viss försiktighet, så kan du få röra vid mitt hjärta om du vill. Om du låter mig kommer jag röra vid ditt också.
onsdag 6 oktober 2010
En oplanerad familjefest!
Jag, Den Långe Starke och Åre hamnade hemma hos Mjukis på pizza.
Det var intressant. Mycket intressant. Inte så skrämmande som jag trodde att det skulle vara.
Håller tummarna för att alla ska vilja vara vänner i längden.
Det var intressant. Mycket intressant. Inte så skrämmande som jag trodde att det skulle vara.
Håller tummarna för att alla ska vilja vara vänner i längden.
måndag 4 oktober 2010
En fullkomligt oväntad invit...
...fick jag i lördags, på lajvet. Faktiskt var det strax efter att lajvet avslutats och vi promenerade mot bilen för att ta oss tillbaka till civilisationen som värdshusvärden Rask (som egentligen är skogsvaktare - hur coolt är inte det på en skala, med risk för att låta som en fjortis?) bjöd mig armen. Efter en stunds stjärnskådande under det sakta maket mot parkeringsplatsen föreslog han en fika. Det låter trevligt, svarade jag, och jag fick ett kort. Sedan dess har vi talats vid en del per telefon och via sms. Min polyamorösa läggning har ännu inte kommit på tal och jag inser att det är en obekant situation för mig. När är det för sent att tala om det, när har man redan fört nån bakom ljuset? Åh, vad jag känner mig dramatiskt och osammanhängande. Jag ville egentligen bara berätta om Rask.
lördag 2 oktober 2010
Imorgon gäller det..
Då är det två premiärer. Lika spännande bägge två.
Dels ska jag på lajv för första gången i hela livet.
Dels ska jag leverera blommor till ett bröllop för första gången i hela livet.
Och nu är det mitt i natten och jag förväntar mig inte kunna vara sammanhängande.
Jag är innerst inne sjukt stressad och förtränger det så gott det går. Hoppas som vanligt på det bästa.
Dels ska jag på lajv för första gången i hela livet.
Dels ska jag leverera blommor till ett bröllop för första gången i hela livet.
Och nu är det mitt i natten och jag förväntar mig inte kunna vara sammanhängande.
Jag är innerst inne sjukt stressad och förtränger det så gott det går. Hoppas som vanligt på det bästa.
måndag 27 september 2010
Kan nån tala om det för mig???
Hur sköter man på snyggast vis det faktum att man slänger ut den ene partnern när den andre är på ingående?
Det är lite invecklat att hantera människor som själva inte har haft en tanke på att man kan ha en relation där man träffar andra. Jag blir lite osäker på var gränser går och sätter min lit till mängdvis med prat och kommunikation och förhoppningen om att folk är ärliga.
Det råkar inte vara så att nån sitter inne på alla svar och en färdigförpackad patentlösning på detta?
I så fall skulle jag gärna se att ni delar med er...En hel värld bort!
Kära syster är i Japan. Jag har svårt att få bilden av henne omgiven av Hello Kitty-dockor ur huvudet. Jag är dock inte säker på att hon träffat på en enda Kitty sen hon kom dit.
Satt uppe halva natten och språkade med henne. Efter att ha spenderat hela helgen i hennes lägenhet. Vilken frihet att kunna ta hem folk hur som helst.
Hon har på mycket kort tid:
- sett Japans kejsare*.
- levt igenom en jordbävning.
- känt sig hotad till livet både av ett fiskstim** och en hårtork ***.
Det går vilt till i Japan. Jag säger då det.
*
Jaja, jag ska ta och vila mig nu i alla fall. Som om jag gjort något annat än att sova och ligga/sitta och inte sova sedan jag åkte.. Jo, jag har tagit en kortare runda genom Chiba. Och sett kejsaren som sagt, men det gjorde jag utanför hotellet där han åkte förbi. Jag fick en japansk flagga av en hojtande japan som han tyckte att jag skulle vifta med, men då visste jag inte vad som skulle hända, så det ville jag inte. Det var fullt med poliser och jag hade sett en (visserligen väldigt lugn och sansad) demonstration tidigare och jag ville inte bli inblandad i eventuell revolution eller för den delen något upplopp, ens om det vore ett lugnt och sansat sådant. Men jag fick behålla flaggan. Souvenir!
**
Fiskarna, förresten: läskiga. Ungefär som änder i det att de skockade sig kring en för de ville ha mat. Som hundar i det att de aktivt tiggde mat (öppnade och stängde munnarna, som för övrigt hade små mustacher eller tentakler). Som LÄSKIGA i det att de såg ut att vilja äta upp mig lika gärna som något annat. Liksom som de där fiskespelen med magneter fast på riktigt. Ny skräckfilm: dundundun *det är inte fåglarna* dundundundun *det är inte hajen* dundundundun *det är* dundun *FISKARNA* aaah!!! eck! gah! iiiiiih! DUNDUNDUN (blackout).
Satt uppe halva natten och språkade med henne. Efter att ha spenderat hela helgen i hennes lägenhet. Vilken frihet att kunna ta hem folk hur som helst.
Hon har på mycket kort tid:
- sett Japans kejsare*.
- levt igenom en jordbävning.
- känt sig hotad till livet både av ett fiskstim** och en hårtork ***.
Det går vilt till i Japan. Jag säger då det.
*
Jaja, jag ska ta och vila mig nu i alla fall. Som om jag gjort något annat än att sova och ligga/sitta och inte sova sedan jag åkte.. Jo, jag har tagit en kortare runda genom Chiba. Och sett kejsaren som sagt, men det gjorde jag utanför hotellet där han åkte förbi. Jag fick en japansk flagga av en hojtande japan som han tyckte att jag skulle vifta med, men då visste jag inte vad som skulle hända, så det ville jag inte. Det var fullt med poliser och jag hade sett en (visserligen väldigt lugn och sansad) demonstration tidigare och jag ville inte bli inblandad i eventuell revolution eller för den delen något upplopp, ens om det vore ett lugnt och sansat sådant. Men jag fick behålla flaggan. Souvenir!
**
Fiskarna, förresten: läskiga. Ungefär som änder i det att de skockade sig kring en för de ville ha mat. Som hundar i det att de aktivt tiggde mat (öppnade och stängde munnarna, som för övrigt hade små mustacher eller tentakler). Som LÄSKIGA i det att de såg ut att vilja äta upp mig lika gärna som något annat. Liksom som de där fiskespelen med magneter fast på riktigt. Ny skräckfilm: dundundun *det är inte fåglarna* dundundundun *det är inte hajen* dundundundun *det är* dundun *FISKARNA* aaah!!! eck! gah! iiiiiih! DUNDUNDUN (blackout).
***
I mitt badrum på hotellrummet finns det en hårtork, en sån där som sitter monterad på väggen. Så här står det på hållaren:
I mitt badrum på hotellrummet finns det en hårtork, en sån där som sitter monterad på väggen. Så här står det på hållaren:
DANGER
KEEP AWAY FROM WATER
To prevent death by electric shock.
- Never use while taking a bath.
- Never use near a sink filled with water.
- Never use with a wet hand or on a wet floor.
- Never use with a wet hand or on a wet floor.
..and I keep thinking "shouldn't use it on wet hair either, just to be safe"
fredag 24 september 2010
Hångla i skogen.
I somras spelade teatergruppen Jeppe på berget. Igen. Precis som vi gjorde sommaren dessförinnan. Skillnaden var att den här gången sade jag att jag inte ville vara med. Jag hade fått nog av den pjäsen men hur det nu var blev jag ändå engagerad som solist, körledare och maskör.
Det hade skett lite förändringar i gruppen. Ett par nytillskott och ett par temporära bortfall, utöver mitt. Ett av nytillskotten var Den Långe Starke.
Den Långe Starke, som egentligen heter något annat, var på teatern igår. Andra teatermötet på terminen. Han, jag och kära systerns bästa vän F låg sammanslingrade i en soffa mest hela kvällen och det var behagligt.
Redan i somras uppstod visst intresse för Den Långe Starke från min sida. Igår fann jag att intresset var åtminstone i viss mån besvarat.
Jag gillar teatergruppen. Vi kan aldrig hålla oss till något annat ämne än sex. Jag tror att det kan bero på att hälften av oss är tonåringar. Eller så är det för att vi helt enkelt "är sådana". Oavsett vilket blev det under gårdagskvällen ett väldigt fokus på fenomenet "att hångla i skogen".
Det uppstod ett visst ihoptotande av folk, vilka som skulle hångla i skogen. Jag försökte uppmuntra det hela så att alla hade nån att hångla med men det tog inte riktigt fäste. Jag och Den Långe Starke var först ut, men jag tror inte att det var nån annan som riktigt märkte det. Eller så är det bara som jag inbillar mig. Kanhända märkte de allt. Vi var kanske aningen mer kärvänliga än gängse norm ens för teatergruppen.
Vi har sagt att vi ska ses på söndag i alla fall. Och hångla i skogen.
Det hade skett lite förändringar i gruppen. Ett par nytillskott och ett par temporära bortfall, utöver mitt. Ett av nytillskotten var Den Långe Starke.
Den Långe Starke, som egentligen heter något annat, var på teatern igår. Andra teatermötet på terminen. Han, jag och kära systerns bästa vän F låg sammanslingrade i en soffa mest hela kvällen och det var behagligt.
Redan i somras uppstod visst intresse för Den Långe Starke från min sida. Igår fann jag att intresset var åtminstone i viss mån besvarat.
Jag gillar teatergruppen. Vi kan aldrig hålla oss till något annat ämne än sex. Jag tror att det kan bero på att hälften av oss är tonåringar. Eller så är det för att vi helt enkelt "är sådana". Oavsett vilket blev det under gårdagskvällen ett väldigt fokus på fenomenet "att hångla i skogen".
Det uppstod ett visst ihoptotande av folk, vilka som skulle hångla i skogen. Jag försökte uppmuntra det hela så att alla hade nån att hångla med men det tog inte riktigt fäste. Jag och Den Långe Starke var först ut, men jag tror inte att det var nån annan som riktigt märkte det. Eller så är det bara som jag inbillar mig. Kanhända märkte de allt. Vi var kanske aningen mer kärvänliga än gängse norm ens för teatergruppen.
Vi har sagt att vi ska ses på söndag i alla fall. Och hångla i skogen.
onsdag 22 september 2010
En sång till Mjukis
Vi kan åka till månen, lämna alla andra kvar.
Släppa taget om allt vi haft och allt vi har.
Vi har skapat en värld åt oss själva.
Där blommorna växer och du är min bästa vän.
Men vi har valt att inte välja, inte än.
.oOo.
Vi har tagit ett kliv in i sagan vi hittat på.
Glömmer bort allt det gamla med flit, det som hände då.
Vi har lovat varandra nånting men vi vet inte vad.
Och det skapar förvirring.
Kanske inte hos dig eller mig men hos dem runt omkring.
.oOo.
Om en stund ska vi inse att allt vi borde gjort.
Hade chanser att inträffa som passerat fort.
Vi blir äldre ju mer tiden går och vi längtar tillbaka igen.
Vi vill ha det som det var igår.
När du var min, och jag var din, näst bästa vän.
Innan vi valde bort allt det gamla.
När vi ännu hade det vi inte har kvar.
Och nu vandrar vi vilsna i minnena som vi spar.
Och nu vandrar vi vilsna i minnena av det som var.
måndag 20 september 2010
Eternal sunshine of the spotless mind.
Ibland undrar jag varför han inte hört av sig på länge.
Så minns jag - vi är inte tillsammans längre.
Så minns jag - vi är inte tillsammans längre.
fredag 17 september 2010
Percival Touch
Ligger i Mjukis säng. Det är hon, jag och massor av kramar. Samt en hel del katthår. Blir lite snörvlig av det och får ont i armen av att skriva. Mjukis somnar hela tiden men jag tror inte att hon märker det. Det är i alla fall ingenting hon låtsas om.
Jag älskar dig Mjukisdjuret! Och sov gott.
Jag älskar dig Mjukisdjuret! Och sov gott.
onsdag 15 september 2010
Shit pommes frites alltså!
Innan jag började läsa till florist stod en stor dela av yrkets lockelse i att man kunde göra annat än att stå i blomsterbutik. Grand Hôtel var den stora drömmen som jag trodde var snudd på ouppnåelig. Eller åtminstone många långa år bort. Men tji fick jag, för nu jobbar jag ju på Grand. Visserligen som timanställd, men ändock! Ett år, ganska exakt, efter att jag börjat läsa till florist, så sitter jag och fyller i anställningspapper. Det är HELT fantastiskt!
Det är så roligt att vara där, och jag går omkring och är tacksam hela dagarna. Det är inte nåt som blir jobbigt i längden. Jag hoppas att känslan av att vara tacksam stannar länge än. För den gör att man uppskattar sin omgivning lite mer än man skulle gjort annars, allting blir lite underbarare av bara farten.
Det känns bra att vara uppskattad för det man gör också. Jag märker ju att det går långsammare för mig att göra det mesta, men hastighet kan man träna upp. Jag har ju begåvningen och utbildningen i botten så jag känner mig rätt trygg ändå. Men det värmer när det noteras att jag till exempel sopar golvet. Utan att jag gör det för uppskattningens skull, utan för att slippa dötid.
Det känns nämligen viktigt att jobba när man är där, och inte bara stå och hänga. Inte bara för att göra gott intryck utan för att om de ska ge mig pengar ska jag prestera och leverera nåt tillbaka. De betalar mig inte bara för att sitta och vänta på att tiden ska gå så att jag får gå hem.
Det finns så mycket energi i mig just nu, fastän jag är gruvligt trött. Vill samla jobb på hög och dra in massor av pengar! För det är så himla kul att jobba när man väl gör det!
Det är så roligt att vara där, och jag går omkring och är tacksam hela dagarna. Det är inte nåt som blir jobbigt i längden. Jag hoppas att känslan av att vara tacksam stannar länge än. För den gör att man uppskattar sin omgivning lite mer än man skulle gjort annars, allting blir lite underbarare av bara farten.
Det känns bra att vara uppskattad för det man gör också. Jag märker ju att det går långsammare för mig att göra det mesta, men hastighet kan man träna upp. Jag har ju begåvningen och utbildningen i botten så jag känner mig rätt trygg ändå. Men det värmer när det noteras att jag till exempel sopar golvet. Utan att jag gör det för uppskattningens skull, utan för att slippa dötid.
Det känns nämligen viktigt att jobba när man är där, och inte bara stå och hänga. Inte bara för att göra gott intryck utan för att om de ska ge mig pengar ska jag prestera och leverera nåt tillbaka. De betalar mig inte bara för att sitta och vänta på att tiden ska gå så att jag får gå hem.
Det finns så mycket energi i mig just nu, fastän jag är gruvligt trött. Vill samla jobb på hög och dra in massor av pengar! För det är så himla kul att jobba när man väl gör det!
tisdag 14 september 2010
En ny dimension av trött.
Den är under utforskande. Jag har börjat jobba på Grand Hôtel. Otroligt snoffsigt, men framförallt coolt och roligt. Upp fem, i säng vid nio. Det är hårt och slitigt om dagarna.
Dessutom verkar det som att jag befinner mig i upptakten av en jobbexplosion. Det känns SÅ bra! Men jag kommer vara trött framöver och vardagsbestyr kommer få gå på schema för att hinnas med.
Det här kommer bli attans så spännande och jag inväntar sjunde vågen med andakt.
Dessutom verkar det som att jag befinner mig i upptakten av en jobbexplosion. Det känns SÅ bra! Men jag kommer vara trött framöver och vardagsbestyr kommer få gå på schema för att hinnas med.
Det här kommer bli attans så spännande och jag inväntar sjunde vågen med andakt.
fredag 10 september 2010
Så såg jag till att få hjärtat krossat igen.
Det är lika bra att passa på när man får chansen, till slut kanske det inte repar sig och då blir jag fri.
Jag har svårt för förändringar. Liksom mina övriga brister är det nånting jag jobbar med. Det är lika så bra eftersom förändringar är oundvikliga.
X säger att jag grubblar och att det inte är så bra, men jag hävdar att det är det visst det för det driver min personliga utveckling. Visst gör det ont men det är lika så bra att få det gjort.
Det är lika så bra att det blev som det blev eftersom jag blev bättre av det men nu när det blivit på ett annat vis hade det inte behövt bli likadant utan det hade kunnat bli bra men det blir det inte och det är inte lika så bra.
Det gör fortfarande lika ont att få hjärtat krossat.
Jag har svårt för förändringar. Liksom mina övriga brister är det nånting jag jobbar med. Det är lika så bra eftersom förändringar är oundvikliga.
X säger att jag grubblar och att det inte är så bra, men jag hävdar att det är det visst det för det driver min personliga utveckling. Visst gör det ont men det är lika så bra att få det gjort.
Det är lika så bra att det blev som det blev eftersom jag blev bättre av det men nu när det blivit på ett annat vis hade det inte behövt bli likadant utan det hade kunnat bli bra men det blir det inte och det är inte lika så bra.
Det gör fortfarande lika ont att få hjärtat krossat.
torsdag 9 september 2010
Vart tog den vägen?
Igår föll Mjukis och jag gråtande i varandras armar. Vi hade just flyttat in henne i lägenheten där hon ska bo de närmaste två månaderna. Hennes separation i kombination med hösten har dragit upp en massa känslor jag valt att förtränga och nu tar de över och jag ägnar hälften av min tid och cirka sju åttondelar av min energi åt att hålla ihop. Det går sådär.
Jag har drabbats av emotionell förkalkning. De som finns i mitt liv just nu får inte alls den dos kärlek och bekräftelse de förtjänar. Istället går jag vilse i dimmiga nostalgitrippar och i huvudet ekar: Vi hade ju en plan! Vart tog den vägen?
Vart tog planen vägen?
Jag har drabbats av emotionell förkalkning. De som finns i mitt liv just nu får inte alls den dos kärlek och bekräftelse de förtjänar. Istället går jag vilse i dimmiga nostalgitrippar och i huvudet ekar: Vi hade ju en plan! Vart tog den vägen?
Vart tog planen vägen?
onsdag 8 september 2010
En sång till X
Vi säger inte längre
"Du är underbar"
Istället frågar vi varann
"Visst är jag ändå bra att ha?"
Det var alldeles för länge sen
Det gick en dag utan att vi tog strid
Kan det inte få räcka så?
Låta det vi en gång delade vila i frid
.oOo.
Jag tog ett steg åt sidan
Började gå åt ett eget håll
Tappade i samma takt
Känslan av att någonting alls spelar någon roll
Jag ställde väldigt höga krav på dig
En högre mening med ett "vi"
Trodde att du kunde ta ansvar för mig
Att du skulle va en spegel för mig att bekräfta mig i
.oOo.
Jag har lärt mig väldigt mycket
Och ställer andra krav idag
Men den som ska uppfylla dem
Är i de flesta fallen jag
Men du tog ett steg åt sidan du med
Och du gick åt ett annat håll
Nu står jag och ropar för att
Du ska höra att jag insett att jag inte hade nån koll
torsdag 2 september 2010
I valet och kvalet
Nu står det valstugor på torget igen. Det känns lite mysigt, ungefär som krokusar om våren. Ett säkert hösttecken.
Det är andra gången jag får rösta i ett riksdagsval, eller vad det nu är de kallar det. Eller om det är tredje.. Jag blandar så lätt ihop dem, alla val och folkomröstningar. De gånger jag röstat själv och de gånger jag följt med andra till diverse bibliotek för förtidsröstning likaså. Engagemanget har inte varit på topp.
Men i år försöker jag, igen, ta till mig vad de olika partierna står för. Jag har vuxit till mig sen sist (har blivit större och bättre) och har förmodligen djupare insikt i både det ena och det andra. Har tittat lite på internet, läst valaffischer och lyssnar mindre till vad de runt omkring mig tycker utan vänder mig till vad jag vill och den jag är. Ni vet, sånt där prettokör som man ska göra. Funderar till och med på att ta mig en promenad till valstugorna och slänga lite käft med de glada politikerna som står där. Eller politikeraspiranterna.. Vad är de för nåt?
Men egentligen är jag inte alls så käck. Det är höst på ingående, det kan vi konstatera nu - tecknen är analyserade. Med årstidernas skiftningar följer mitt vemod och en oförmåga att samla mig. I och med att jag eliminerar mina ångesttbarriärer (hefforna) så har jag inget kvar som fångar upp oron. Bara ångesten finns kvar. Och jag står utan verksamma medel för att hantera den.
Tänkte försöka, utan att för den sakens skull fastna i någon form av sexberoende, medicinera mig med kramar. Tänkte anlita Åre - pojkvännen, Mjukis - flickvännen, samt eventuellt även exmaken. En vägg av vänlighet som skyddar mig mot världen.
Omslut mig och skydda mig mot mig själv.
Det är andra gången jag får rösta i ett riksdagsval, eller vad det nu är de kallar det. Eller om det är tredje.. Jag blandar så lätt ihop dem, alla val och folkomröstningar. De gånger jag röstat själv och de gånger jag följt med andra till diverse bibliotek för förtidsröstning likaså. Engagemanget har inte varit på topp.
Men i år försöker jag, igen, ta till mig vad de olika partierna står för. Jag har vuxit till mig sen sist (har blivit större och bättre) och har förmodligen djupare insikt i både det ena och det andra. Har tittat lite på internet, läst valaffischer och lyssnar mindre till vad de runt omkring mig tycker utan vänder mig till vad jag vill och den jag är. Ni vet, sånt där prettokör som man ska göra. Funderar till och med på att ta mig en promenad till valstugorna och slänga lite käft med de glada politikerna som står där. Eller politikeraspiranterna.. Vad är de för nåt?
Men egentligen är jag inte alls så käck. Det är höst på ingående, det kan vi konstatera nu - tecknen är analyserade. Med årstidernas skiftningar följer mitt vemod och en oförmåga att samla mig. I och med att jag eliminerar mina ångesttbarriärer (hefforna) så har jag inget kvar som fångar upp oron. Bara ångesten finns kvar. Och jag står utan verksamma medel för att hantera den.
Tänkte försöka, utan att för den sakens skull fastna i någon form av sexberoende, medicinera mig med kramar. Tänkte anlita Åre - pojkvännen, Mjukis - flickvännen, samt eventuellt även exmaken. En vägg av vänlighet som skyddar mig mot världen.
Omslut mig och skydda mig mot mig själv.
tisdag 17 augusti 2010
Fördomar?
Har i dagarna blivit ombedd att förklara vad folk refererar till som min subkultur respektive min livsåskådning. Jag brukar ägna större delen av förklaringen åt att det är en sexuell läggning och inte nån subkultur eller livsåskådning...
Jag får dessutom oanständiga förslag titt som tätt. Att jag får många förslag om trekant som polyamorös kan man väl köpa, det känns på nåt vis besläktat i alla fall även om det faktum att man tenderar bli kär i flera personer samtidigt egentligen inte har den självklara följden att man vill ha sex med flera av dem på en gång. Inte heller att man då vill ha sex med flertalet främlingar i stöten.
Framförallt betyder inte det faktum att jag blir kär i mer än en person åt gången att jag vill ha enstaka urskiljningslöst sex med medelåders män.
Ifall jag skulle vilja göra det har det med nåt helt annat än min polyamorösa läggning att göra.
Jag får dessutom oanständiga förslag titt som tätt. Att jag får många förslag om trekant som polyamorös kan man väl köpa, det känns på nåt vis besläktat i alla fall även om det faktum att man tenderar bli kär i flera personer samtidigt egentligen inte har den självklara följden att man vill ha sex med flera av dem på en gång. Inte heller att man då vill ha sex med flertalet främlingar i stöten.
Framförallt betyder inte det faktum att jag blir kär i mer än en person åt gången att jag vill ha enstaka urskiljningslöst sex med medelåders män.
Ifall jag skulle vilja göra det har det med nåt helt annat än min polyamorösa läggning att göra.
måndag 16 augusti 2010
Gömmer mig från verkligheten i hopp om att få grepp om den.
Jag har tagit med min syster till Öland och satt oss i en stuga. Eventuellt var det tvärtom, att det var hon som tog med mig. Oavsett vilket sitter vi här nu. Och tänker.
Vi läser utvecklande böcker och lyssnar på ljudböcker om hur man får mer energi. Hur man blir en bättre människa med mer tid och pengar till sitt förfogande samtidigt som man mår bra och behåller sitt goda samvete.
Vi gillar sånt, speciellt hon. Hon läser sådana böcker som om de vore pixieböcker, jag hänger på så gott jag kan. Vi läser om Självkänsla Nu av Mia Törnblom, eller vad det är hon heter, och diskuterar innehållet och oss själva.
Jag håller på att utarbeta en stor plan. Jag är inte säker på hur det går än men jag hyser hopp och är vid gott mod. Det får duga.
Vi läser utvecklande böcker och lyssnar på ljudböcker om hur man får mer energi. Hur man blir en bättre människa med mer tid och pengar till sitt förfogande samtidigt som man mår bra och behåller sitt goda samvete.
Vi gillar sånt, speciellt hon. Hon läser sådana böcker som om de vore pixieböcker, jag hänger på så gott jag kan. Vi läser om Självkänsla Nu av Mia Törnblom, eller vad det är hon heter, och diskuterar innehållet och oss själva.
Jag håller på att utarbeta en stor plan. Jag är inte säker på hur det går än men jag hyser hopp och är vid gott mod. Det får duga.
onsdag 11 augusti 2010
Så var vi där igen...
Är lite nedstämd ikväll, och väldigt, väldigt trött. Det blir som alltid då, lite rörigt i mitt huvud med tilltrasslade prioriteringar. Jag vill allt och ingenting och vill göra saker i fel ordning, på fel ställen och på fel sätt. Helst när det inte passar.
Det resulterar i att jag får lov att ta en paus för att undvika att fatta fel beslut. Och jag har inte tid med sånt just nu..
Det resulterar i att jag får lov att ta en paus för att undvika att fatta fel beslut. Och jag har inte tid med sånt just nu..
söndag 8 augusti 2010
En reaktion och ett svar på det.
Jag fick ett mail:
"angående männen om de kan bärga sig osv. ... önskar jag säga min åsikt att jag tycker båda bär ansvaret både mannen (karl) och kvinnan/fickan för att minska ett oönskad händelse... (det kan vara kläder, sättet man rör sig,blickar, med mera) man önskar att karlar kunde ta ansvaret helt själv men tyvärr det inte är så lyckad hela tiden,... men jag menar definitiv inte att vara poly betyder att folk kan uppfatta och bete sig hur som helst för att t ex jag älskar mer än en man i mitt äktenskap. Men människan är full av gåtor och gåvor."
Jag kan inte förstå hur du tänker när du skriver att en kvinnas kläder, blickar och rörelser kan rättfärdiga ett övergrepp. Ett nej är ett nej oavsett hur man tidigare agerat. Sex är ett samspel så att det skulle vara ok att ta nån som TIDIGARE gett sken av att vilja men sen inte är med i leken, vare sig det är att hon/han däckat eller säger stopp är fullkomligt absurt! Ansvaret för ett övergrepp ligger inte på den utsatta, eftersom ett övergrepp är ett steg ifrån vad som är ok och man ska kunna räkna med att alla beter sig ok eftersom vi är människor som vare sig vi gillar det eller inte lever tillsammans och därmed behöver samexistera. Då den som begår övergreppet tycker att det är mer ok att göra det pga hur den som utsätts tidigare agerat är det ett felaktigt resonemang men som tyvärr ofta får stöd genom att folk säger att kvinnor skall ta ansvar för mäns sexualitet genom att själva akta hur de klär sig, rör sig och ser på folk. Det är ett sjukt resonemang. Och då menar jag inte sjukt som i "lite knasigt" utan i ordets rätta bemärkelse - sjukt, sjukligt, inte friskt, abnormt. Och det är allmänhetens stöd (för det är i praktiken det vi pratar om här) som gör att våldtäktsmännen kan rättfärdiga sitt beteende.
"angående männen om de kan bärga sig osv. ... önskar jag säga min åsikt att jag tycker båda bär ansvaret både mannen (karl) och kvinnan/fickan för att minska ett oönskad händelse... (det kan vara kläder, sättet man rör sig,blickar, med mera) man önskar att karlar kunde ta ansvaret helt själv men tyvärr det inte är så lyckad hela tiden,... men jag menar definitiv inte att vara poly betyder att folk kan uppfatta och bete sig hur som helst för att t ex jag älskar mer än en man i mitt äktenskap. Men människan är full av gåtor och gåvor."
Jag kan inte förstå hur du tänker när du skriver att en kvinnas kläder, blickar och rörelser kan rättfärdiga ett övergrepp. Ett nej är ett nej oavsett hur man tidigare agerat. Sex är ett samspel så att det skulle vara ok att ta nån som TIDIGARE gett sken av att vilja men sen inte är med i leken, vare sig det är att hon/han däckat eller säger stopp är fullkomligt absurt! Ansvaret för ett övergrepp ligger inte på den utsatta, eftersom ett övergrepp är ett steg ifrån vad som är ok och man ska kunna räkna med att alla beter sig ok eftersom vi är människor som vare sig vi gillar det eller inte lever tillsammans och därmed behöver samexistera. Då den som begår övergreppet tycker att det är mer ok att göra det pga hur den som utsätts tidigare agerat är det ett felaktigt resonemang men som tyvärr ofta får stöd genom att folk säger att kvinnor skall ta ansvar för mäns sexualitet genom att själva akta hur de klär sig, rör sig och ser på folk. Det är ett sjukt resonemang. Och då menar jag inte sjukt som i "lite knasigt" utan i ordets rätta bemärkelse - sjukt, sjukligt, inte friskt, abnormt. Och det är allmänhetens stöd (för det är i praktiken det vi pratar om här) som gör att våldtäktsmännen kan rättfärdiga sitt beteende.
lördag 7 augusti 2010
Vad folk förväntar sig.
Jag kan lätt bli fascinerad över att andra verkar uppfatta saker och ting annorlunda mot hur jag uppfattar dem.
Det har hänt mer än en gång att jag är borta en kväll (en endaste kväll) från msn och jag får mail och sms med frågor om nånting hänt eller om jag rentav gått och trillat av pinn. Jag uppfattar det inte som en orimlighet att mina msn-kontakter har annat för sig än att vara inloggade där en fredagskväll. Jag blir rentav glad ifall de inte är det, då jag tenderar räkna med att de ägnar sig åt roligare saker än att sitta ensamma framför datorn. Det förefaller mig besynnerligt att de i sin tur inte resonerar likadant när det gäller mig. Eller är det så att det bara är ett sätt för dem att söka kontakt, någon form av ursäkt?
En annan intressant sak är att jag i dejtingsammanhang förväntas åta vissa försiktighetsåtgärder för att jag är tjej. Jag ids inte ens gå in på detaljer för då kommer jag göra mig själv upprörd och då kommer jag inte kunna sova, men det är rätt standard. Jag ska, då jag dejtar en man, ta ansvar för hans sexualitet och inte försätta mig i en sådan situation att han skulle kunna tänkas begå dumheter. Jag är så urless på det resonemanget. Jag är så less på det att jag knappt orkar gå in på det idag. Jag har några frågor bara:
Är tanken att jag ska utgå ifrån att alla män är våldtäktsmän?
Borde jag inte i så fall undvika kontakt med karlar överhuvudtaget?
Eller ska jag bara ha utgått ifrån det i efterhand, om nåt skulle hända?
Är inte ett sånt resonemang orättvist mot män som grupp?
För att inte tala om mot kvinnor som grupp som därmed får "skylla sig själva" så fort nåt händer bara för att de alls umgåtts med män?
Hur resonerar de som hävdar att jag utsätter mig för större risker genom att dejta flera?
Handlar det om den marginella procentuella ökningen av risken att stöta på psykfall genom att dejta flera samtidigt istället för seriellt, för att man då ev hinner med fler?
Eller är det en fråga om min heder och moral?
Är jag mer lovlig att förgripa sig på eftersom jag uppenbarligen är lite, ja, sån där ni vet, hon håller ju på med FLERA!? En dålig flicka kanske.
Det är SÅ mycket som är fel i det allmänna resonemanget kring det här och på hur folk förväntar sig att man ska vara för att inte skicka ut fel signaler, för att skydda sig.
Seriöst, finns det fortfarande nån som går på myten om att karlar helt enkelt inte KAN bärga sig?
Och ifall det nu skulle vara så, att de har sådan usel karaktär och självbehärskning, är det inte ett problem som DE bör ta tag i istället för att JAG ska behöva anpassa mitt liv?
Herregud, nån måtta får det väl ändå vara!?
DET ÄR HELT SJUKT!!!
Jag tänker inte ta ansvar för någon annans sexualitet!
Jag tänker inte ta på mig någon roll av att vara en hora eller lovligt byte!
Jag tänker inte förvänta mig nånting annat än att de jag dejtar uppför sig!
Jag förtjänar respekt. I hysteriska mängder. Jag tänker inte förvänta mig nåt annat. Här finns inga gråzoner. Inte här. Allt annat är fel.
Jag är för trött för att kunna följa tankarna riktigt till slut, och för att kunna formulera mig riktigt bra. Och så har jag lyckats göra mig själv arg i alla fall. Fan då...
Det har hänt mer än en gång att jag är borta en kväll (en endaste kväll) från msn och jag får mail och sms med frågor om nånting hänt eller om jag rentav gått och trillat av pinn. Jag uppfattar det inte som en orimlighet att mina msn-kontakter har annat för sig än att vara inloggade där en fredagskväll. Jag blir rentav glad ifall de inte är det, då jag tenderar räkna med att de ägnar sig åt roligare saker än att sitta ensamma framför datorn. Det förefaller mig besynnerligt att de i sin tur inte resonerar likadant när det gäller mig. Eller är det så att det bara är ett sätt för dem att söka kontakt, någon form av ursäkt?
En annan intressant sak är att jag i dejtingsammanhang förväntas åta vissa försiktighetsåtgärder för att jag är tjej. Jag ids inte ens gå in på detaljer för då kommer jag göra mig själv upprörd och då kommer jag inte kunna sova, men det är rätt standard. Jag ska, då jag dejtar en man, ta ansvar för hans sexualitet och inte försätta mig i en sådan situation att han skulle kunna tänkas begå dumheter. Jag är så urless på det resonemanget. Jag är så less på det att jag knappt orkar gå in på det idag. Jag har några frågor bara:
Är tanken att jag ska utgå ifrån att alla män är våldtäktsmän?
Borde jag inte i så fall undvika kontakt med karlar överhuvudtaget?
Eller ska jag bara ha utgått ifrån det i efterhand, om nåt skulle hända?
Är inte ett sånt resonemang orättvist mot män som grupp?
För att inte tala om mot kvinnor som grupp som därmed får "skylla sig själva" så fort nåt händer bara för att de alls umgåtts med män?
Hur resonerar de som hävdar att jag utsätter mig för större risker genom att dejta flera?
Handlar det om den marginella procentuella ökningen av risken att stöta på psykfall genom att dejta flera samtidigt istället för seriellt, för att man då ev hinner med fler?
Eller är det en fråga om min heder och moral?
Är jag mer lovlig att förgripa sig på eftersom jag uppenbarligen är lite, ja, sån där ni vet, hon håller ju på med FLERA!? En dålig flicka kanske.
Det är SÅ mycket som är fel i det allmänna resonemanget kring det här och på hur folk förväntar sig att man ska vara för att inte skicka ut fel signaler, för att skydda sig.
Seriöst, finns det fortfarande nån som går på myten om att karlar helt enkelt inte KAN bärga sig?
Och ifall det nu skulle vara så, att de har sådan usel karaktär och självbehärskning, är det inte ett problem som DE bör ta tag i istället för att JAG ska behöva anpassa mitt liv?
Herregud, nån måtta får det väl ändå vara!?
DET ÄR HELT SJUKT!!!
Jag tänker inte ta ansvar för någon annans sexualitet!
Jag tänker inte ta på mig någon roll av att vara en hora eller lovligt byte!
Jag tänker inte förvänta mig nånting annat än att de jag dejtar uppför sig!
Jag förtjänar respekt. I hysteriska mängder. Jag tänker inte förvänta mig nåt annat. Här finns inga gråzoner. Inte här. Allt annat är fel.
Jag är för trött för att kunna följa tankarna riktigt till slut, och för att kunna formulera mig riktigt bra. Och så har jag lyckats göra mig själv arg i alla fall. Fan då...
onsdag 4 augusti 2010
Sommarens sista månad.
Jag ser på mig själv nu och på den jag var för ett år sedan. Det är mycket som har förändrats. Mer än vad jag kommer kunna skriva här idag.
Tiden går så fort och jag är inte säker på att jag hinner med riktigt. Just nu känns det inte ens stressande, jag bara står mitt i allt och ser hur det snurrar och iakttar med öppna ögon det som händer omkring mig.
Jag tar nya steg, vågar mer, ställer krav - på mig själv och på andra.
Vissa tider på året gör man liksom bokslut på sig själv. Jag gör det nog rätt ofta. Det är ett bra sätt att hålla sig a jour med sig själv och den man är och vill vara.
Augusti känns som en vacker tid. Allting blir bara bättre :)
Tiden går så fort och jag är inte säker på att jag hinner med riktigt. Just nu känns det inte ens stressande, jag bara står mitt i allt och ser hur det snurrar och iakttar med öppna ögon det som händer omkring mig.
Jag tar nya steg, vågar mer, ställer krav - på mig själv och på andra.
Vissa tider på året gör man liksom bokslut på sig själv. Jag gör det nog rätt ofta. Det är ett bra sätt att hålla sig a jour med sig själv och den man är och vill vara.
Augusti känns som en vacker tid. Allting blir bara bättre :)
söndag 18 juli 2010
När det blir grönt och sommar och skönt...
...så far vi ner till Öland!
Åker imorgon. Det ska bli skoj med semester. Inte härligt, inte underbart - men skoj. Ska campa för första gången på flera år. Men vi kommer ha bil med oss och därmed fullt av bekvämligheter. Första gången jag och J semestrar tillsammans fastän vi känt varann sen lekis.
Känns nästan som att saker och ting kommer att ordna sig. Har fått FA-skattsedeln idag. Det innebär att jag kan börja jobba. Vilket innebär att jag kan skaffa mig ett hem som inte består av mina föräldrars skafferi. Det ser jag fram emot.
Håller på att packa. Ser på kortare sikt fram emot att resa bort också. Försöka vara ledig ett par dagar. Innan verkligheten börjar.
Träffade exet idag. Talade om att jag träffat nån. Fogade på så vis samman det som för mig varit två olika, parallella verkligheter. Jag vill ha en enda, och jag vill att den ska vara konsekvent.
Åker imorgon. Det ska bli skoj med semester. Inte härligt, inte underbart - men skoj. Ska campa för första gången på flera år. Men vi kommer ha bil med oss och därmed fullt av bekvämligheter. Första gången jag och J semestrar tillsammans fastän vi känt varann sen lekis.
Känns nästan som att saker och ting kommer att ordna sig. Har fått FA-skattsedeln idag. Det innebär att jag kan börja jobba. Vilket innebär att jag kan skaffa mig ett hem som inte består av mina föräldrars skafferi. Det ser jag fram emot.
Håller på att packa. Ser på kortare sikt fram emot att resa bort också. Försöka vara ledig ett par dagar. Innan verkligheten börjar.
Träffade exet idag. Talade om att jag träffat nån. Fogade på så vis samman det som för mig varit två olika, parallella verkligheter. Jag vill ha en enda, och jag vill att den ska vara konsekvent.
onsdag 14 juli 2010
Osorterad in absurdum.
Jag har länge vetat att jag är nyckfull. I flera år har det varit en av mina bästa och sämsta tillgångar. Att vara nyckfull innebär att man är flexibel men också att det är svårt att sträva mot ett långsiktigt mål.
Periodvis kan nyckfullheten ta sig uttryck i att jag vill en sak någon månad eller så. Andra gånger kan det svänga över sekunder, stora livsavgörande saker. Framtiden och relationer och sånt. Det är lite frustrerande.
Det finns så många sidor av allt. Hur ska det vara möjligt att ta ett bestående beslut med så många variabler att ta med i beräkningen, speciellt när de är under ständig förändring?
Jag vet vad jag vill, men det varierar. Därför blir det lättare om än lögn att svara att jag inte vet när någon frågar.
Periodvis kan nyckfullheten ta sig uttryck i att jag vill en sak någon månad eller så. Andra gånger kan det svänga över sekunder, stora livsavgörande saker. Framtiden och relationer och sånt. Det är lite frustrerande.
Det finns så många sidor av allt. Hur ska det vara möjligt att ta ett bestående beslut med så många variabler att ta med i beräkningen, speciellt när de är under ständig förändring?
Jag vet vad jag vill, men det varierar. Därför blir det lättare om än lögn att svara att jag inte vet när någon frågar.
måndag 12 juli 2010
Jag ger mig själv en förebrående blick...
...för jag har långt ifrån uppnått det som tanken var med den här bloggen från början. Poängen var att jag skulle rapportera om alla spännande saker jag tar mig för. Om än för ingen, det skulle skrivas ner.
Två huvudsakliga brister har uppstått i huvudplanen:
1. Jag gör inte så många spännande saker.
2. De spännande saker som händer skriver jag inte om här.
Just nu jobbar jag, inte så mycket för det är så varmt och då går tiden fort, eller så är det jag som rör mig långsamt. Jag dejtar en del, rätt så mycket förra veckan. Eller ganska rejält mycket faktiskt. Ibland blir det flera gånger om dan...
I övrigt har jag lite ångest inför att skaffa mig ett jobb, förvirring inför vart jag ska ta vägen i framtiden och, för närvarande, ont i vänster långfinger. Och så har jag gått och blivit lite kär.
Jag har bett kära syster att vara min krycka i jobbsökandet.
Ifall jag inte får ett jobb ska jag söka till någon ledig studieplats eftersom jag resonerar så att det är bättre att försörja sig via csn än att inte försörja sig alls.
Jag ska se över den ekonomiska situationen för att se ifall det finns utrymme för en intensivkurs så att jag kan ta körkort innan hösten slår till.
Sen är det det här att jag har träffat en kille. Det är ju en bra sak. Jag hade önskat att jag hade varit mer sorterad innan jag drabbades av nåt sånt igen. Å andra sidan blir man osorterad av själva konceptet. Vi har bestämt oss för att ta det lugnt. Dejtar andra när och om andan faller på tills vi avtalar nånting annat. Vi kan kalla honom Åre, ifall det nu blir så att han skapar sig en återkommande plats i detta sporadiska och virtuella tittskåp av mitt liv.
Nåväl. Det var ju nu allt skulle hända, jag skulle lära mig allt och göra coola grejer.
Räknas det om man anlägger ett trädgårdsland och planterar baobabträd i stora krukor?
Räknas det om man förför unga män med vackra leenden?
Räknas det om man går på Skansen och inser att det finns många balla hantverk som man skulle vilja lära sig?
Räknas det om det är 32 grader varmt och man överlever ändå?
Räknas det om man går och badar?
Räknas det om man gör milkshake på frusna bananer?
Räknas det om man dammsuger och vattnar blommor och är väldigt nöjd med sig själv för att man ställer in disken i maskin?
Räknas det om man känner en uppsving i husligheten vara på ingående och man sitter och läser om hur man bakar dekorbröd?
Jag är inte helt säker. Jag får ta en liten dag i taget och sakta försöka samla ihop mig för att med tiden få ett hum om vad tusan det är jag håller på med egentligen.
Två huvudsakliga brister har uppstått i huvudplanen:
1. Jag gör inte så många spännande saker.
2. De spännande saker som händer skriver jag inte om här.
Just nu jobbar jag, inte så mycket för det är så varmt och då går tiden fort, eller så är det jag som rör mig långsamt. Jag dejtar en del, rätt så mycket förra veckan. Eller ganska rejält mycket faktiskt. Ibland blir det flera gånger om dan...
I övrigt har jag lite ångest inför att skaffa mig ett jobb, förvirring inför vart jag ska ta vägen i framtiden och, för närvarande, ont i vänster långfinger. Och så har jag gått och blivit lite kär.
Jag har bett kära syster att vara min krycka i jobbsökandet.
Ifall jag inte får ett jobb ska jag söka till någon ledig studieplats eftersom jag resonerar så att det är bättre att försörja sig via csn än att inte försörja sig alls.
Jag ska se över den ekonomiska situationen för att se ifall det finns utrymme för en intensivkurs så att jag kan ta körkort innan hösten slår till.
Sen är det det här att jag har träffat en kille. Det är ju en bra sak. Jag hade önskat att jag hade varit mer sorterad innan jag drabbades av nåt sånt igen. Å andra sidan blir man osorterad av själva konceptet. Vi har bestämt oss för att ta det lugnt. Dejtar andra när och om andan faller på tills vi avtalar nånting annat. Vi kan kalla honom Åre, ifall det nu blir så att han skapar sig en återkommande plats i detta sporadiska och virtuella tittskåp av mitt liv.
Nåväl. Det var ju nu allt skulle hända, jag skulle lära mig allt och göra coola grejer.
Räknas det om man anlägger ett trädgårdsland och planterar baobabträd i stora krukor?
Räknas det om man förför unga män med vackra leenden?
Räknas det om man går på Skansen och inser att det finns många balla hantverk som man skulle vilja lära sig?
Räknas det om det är 32 grader varmt och man överlever ändå?
Räknas det om man går och badar?
Räknas det om man gör milkshake på frusna bananer?
Räknas det om man dammsuger och vattnar blommor och är väldigt nöjd med sig själv för att man ställer in disken i maskin?
Räknas det om man känner en uppsving i husligheten vara på ingående och man sitter och läser om hur man bakar dekorbröd?
Jag är inte helt säker. Jag får ta en liten dag i taget och sakta försöka samla ihop mig för att med tiden få ett hum om vad tusan det är jag håller på med egentligen.
måndag 5 juli 2010
Jag och mina heffor.
Jag har vad jag vanligtvis brukar kalla ångestbollar. Det är stora klumpar med saker som känns väldigt läskiga med som inte är det egentligen. Ungefär som litteraturens heffaklumpar. Därav sluter jag mig till att dessa ångestbollar är stora klumpar med heffa. Alltså har jag med andra ord en hel massa heffa att börja nysta i och skyffla undan.
Det finns, för mig, tre huvudgrupper med heffa. Mat, saker och jobb. Har under många års tid sorterat min matheffa och fått rimlig kontroll över den destruktivitet som följer i dess spår. Men jag får hela tiden vara på min vakt så att det inte slår över.
Även sakheffan har jag jobbat mycket med, och det senaste året vunnit mark i en utsträckning jag inte hade kunnat förvänta mig. En seger, men även där med en halv gard uppe så att det inte slår tillbaka.
Jobbheffan är den jag inte kommit lika långt med. Där är det fortfarande den som kontrollerar mig och inte tvärtom. Och det ger mig, i sin tur, ännu mer ångest. Men nu är det dags att få fason på den delen av livet också. Men det är en stor heffa. En riktigt stor heffa. Det är inte riktigt friskt att tro att man ska dö av att skaffa ett jobb. Men det visste jag ju redan.
Nu ska jag, med ett litet steg i taget, närma mig den heffan och hoppas då inse att den inte var så farlig som jag trodde. Och ifall den nu skulle vara så farlig som jag trott... Ja, då dör jag väl och så får det vara bra så.
Det finns, för mig, tre huvudgrupper med heffa. Mat, saker och jobb. Har under många års tid sorterat min matheffa och fått rimlig kontroll över den destruktivitet som följer i dess spår. Men jag får hela tiden vara på min vakt så att det inte slår över.
Även sakheffan har jag jobbat mycket med, och det senaste året vunnit mark i en utsträckning jag inte hade kunnat förvänta mig. En seger, men även där med en halv gard uppe så att det inte slår tillbaka.
Jobbheffan är den jag inte kommit lika långt med. Där är det fortfarande den som kontrollerar mig och inte tvärtom. Och det ger mig, i sin tur, ännu mer ångest. Men nu är det dags att få fason på den delen av livet också. Men det är en stor heffa. En riktigt stor heffa. Det är inte riktigt friskt att tro att man ska dö av att skaffa ett jobb. Men det visste jag ju redan.
Nu ska jag, med ett litet steg i taget, närma mig den heffan och hoppas då inse att den inte var så farlig som jag trodde. Och ifall den nu skulle vara så farlig som jag trott... Ja, då dör jag väl och så får det vara bra så.
söndag 4 juli 2010
Det kan bli komplicerat...
Jag försöker att vara ärlig. Det är något av min högsta prioritet skulle man kunna säga. Att i alla lägen säga som det är och inte föra någon, helst inte mig själv heller, bakom ljuset.
Det kan ju tyckas bra. Då finns det en konsekvens, lagt kort ligger och man behöver inte bekymra sig om dubbla budskap. Hade man kunnat önska.
Problem uppstår dock när man blir förvirrad, och inte är helt säker på vart man vill, vart man är på väg eller vad tusan det är man håller på med. Det är då det kan bli komplicerat.
Det kan ju tyckas bra. Då finns det en konsekvens, lagt kort ligger och man behöver inte bekymra sig om dubbla budskap. Hade man kunnat önska.
Problem uppstår dock när man blir förvirrad, och inte är helt säker på vart man vill, vart man är på väg eller vad tusan det är man håller på med. Det är då det kan bli komplicerat.
söndag 20 juni 2010
Det är som regn i luften.
Den kommer insvepandes nånstans ifrån... Känslan av att nu kommer ångesten. Jag är inte på humör, vill jag säga och vända ryggen till. Jag har inte tid nu. Allting ska vara bra och fantastiskt. Jag blir ju så jobbig när tygen inte håller, sy så fort fingrarna förmår innan seglen brister i stormen som nalkas. Ögonlocken är tunga. Hjärtat likaså. Nu somnar jag om jag inte slutar skriva. Kanske förklarar mig en annan dag.
lördag 5 juni 2010
*
Jag vill inte ha ett förhållande. Jag har varit vuxen i så många år nu, nu vill jag bara leka. Men det är svårt att vara både underbar och otillgänglig utan att riskera att krossa hjärtan.
När jag var liten ville jag bli hjärtekrosserska. Det känns inte lika lockande längre. Men att hantera hjärtan är som att jonglera med porslin. Jag känner mig som "a bull in a chinashop". Det är knepigt att jonglera med klövar.
När jag var liten ville jag bli hjärtekrosserska. Det känns inte lika lockande längre. Men att hantera hjärtan är som att jonglera med porslin. Jag känner mig som "a bull in a chinashop". Det är knepigt att jonglera med klövar.
söndag 23 maj 2010
Jag har gett mig ut i nya skogar... (eller: En orgie i metaforer.)
...och befinner mig för tillfället på mark jag inte känner till. Det är rätt så skrämmande. Jag hoppas dock hitta rätt vad det lider.
Jag tror generellt att det är bättre att ge sig ut och gå lite vilse än att stanna kvar på samma punkt och stampa. Det är lika bra att kasta sig med en gång och se vart man hamnar.
Så nu är jag på skogspromenad. Vi får väl se vad som händer...
Jag tror generellt att det är bättre att ge sig ut och gå lite vilse än att stanna kvar på samma punkt och stampa. Det är lika bra att kasta sig med en gång och se vart man hamnar.
Så nu är jag på skogspromenad. Vi får väl se vad som händer...
måndag 17 maj 2010
Hell picknickens fröjder!
Nu är den riktiga våren här, det är nästan så att det gränsar till försommar. Picknickens tid är nu. Att överhuvudtaget vara utomhus är en lisa samt något jag lätt glömmer. Jag går alltid och väntar på ljuset fram till midsommar då jag inser att stunden av ljus passerat och att det bara kommer bli mörkare. Men inte i år, i år ska det bli ändring - som alla andra år, fast i år lite bättre. Mer utomhus, mindre tv-serier med godis och fördragna gardiner när solen skiner. Nu ska det jävlarimej bli ändring och väger man mer än man nånsin gjort är man större och därmed förmodligen bättre än man nånsin varit och därmed borde en livsstilsförändring vara en piece of cake. Ifall man nu skall tillåta sig en parentes.
Fast allt hör som vanligt ihop. Skogen gör mig lycklig, jag äter färre snickers då. När jag äter färre snickers blir jag smal, lång och ännu vackrare än jag redan är. Vackra människor blir väl behandlade av sin omgivning. Ett ovärderat vittnesmål från någon som rör sig i bägge ändarna av skalan.
Min slutsats blir alltså denna: Är man i skogen blir människor snällare mot en.
(Kanske inte helt i linje med inläggets titel, men en tanke leder till en annan och det är såhär min hjärna fungerar och alltså är det bra. Ja.)
Fast allt hör som vanligt ihop. Skogen gör mig lycklig, jag äter färre snickers då. När jag äter färre snickers blir jag smal, lång och ännu vackrare än jag redan är. Vackra människor blir väl behandlade av sin omgivning. Ett ovärderat vittnesmål från någon som rör sig i bägge ändarna av skalan.
Min slutsats blir alltså denna: Är man i skogen blir människor snällare mot en.
(Kanske inte helt i linje med inläggets titel, men en tanke leder till en annan och det är såhär min hjärna fungerar och alltså är det bra. Ja.)
söndag 9 maj 2010
Mina grandiosa planer.
Jag hyser planer. Jag ska bli organiserad. Jag läser en organisationsbok. Oh yeah...
Dessutom hittade jag nyligen ett gym i min källare. Så nu ska jag bli tokigt vältränad. Oh yeah...
Jag åker till Norrland imorgon. För att förbereda inför att ta körkort i sommar. Oh yeah...
Men just nu har jag ingenting att säga, inget intressant att skriva så jag tror att jag hellre låter bli...
Oh yeah.
Dessutom hittade jag nyligen ett gym i min källare. Så nu ska jag bli tokigt vältränad. Oh yeah...
Jag åker till Norrland imorgon. För att förbereda inför att ta körkort i sommar. Oh yeah...
Men just nu har jag ingenting att säga, inget intressant att skriva så jag tror att jag hellre låter bli...
Oh yeah.
måndag 3 maj 2010
Maj, maj, sköna maj!
Idag börjar majveckan. Helgen räknas inte riktigt, livet börjar om varje måndag. Just nu sitter jag och njuter av min första sovmorgon på evigheters evighet. Jag sover inte längre men jag får istället flera timmar av underbar tid att förvalta på det vis jag finner lämpligt.
Jag ska bland annat äta en ordentlig frukost hade jag tänkt, en sån där man står sig länge, länge på. Ägg, keso, rostbiff. Hade vi haft en avocado hade det varit en hit till. Kanske kan ta det till lunch...
Sedan ska jag packa min väska. Börjar ny praktik idag. Väldigt spännande, ska vara hos en kvinna som heter Ingela Wall och som är en av de få som jobbar med att göra blomsterarrangemangen till större privata fester. Ska bli fantastiskt lärorikt att vara en vecka med henne.
Jag ska gå och handla avocado, och eventuellt nåt annat som jag kan äta till lunch. Börjar kl ett och ska ha ätit då, men kommer åka hemifrån innan dess och behöver därför ta med mig nåt man kan äta i farten utan att känna sig alltför slafsig eller underlig.
En annan sak jag ska köpa är allergipiller! Jag är inne på mitt sista idag, har tänkt gå och handla det i över en vecka nu men har alltid kommit på det antingen när apoteket stängt eller när jag inte har möjlighet att ta mig till ett apotek. Eventuellt finns sånt på Ica nuförtiden, men jag är lite gammalmodig av mig och har inte börjat handla läkemedel i matvarubutiken ännu. Så det är ingenting jag känner till.
Sist men inte minst ska jag, innan jag landar på praktiken, lämna in min deklaration. Jag ska aldrig, aldrig, aldrig nånsin mer deklarera sista dagen. Ens om jag kommer kunna sms-deklarera igen som på den gamla goda tiden innan NE-blanketter och momsbilagor. Aldrig mer.
Så jag har en rätt lugn förmiddag framför mig. Ska ta det lugnt, försöka få lite helgkänsla innan veckan drar igång eftersom allt gått i ett på sistone. Så varför kan jag inte slappna av?
Jag ska bland annat äta en ordentlig frukost hade jag tänkt, en sån där man står sig länge, länge på. Ägg, keso, rostbiff. Hade vi haft en avocado hade det varit en hit till. Kanske kan ta det till lunch...
Sedan ska jag packa min väska. Börjar ny praktik idag. Väldigt spännande, ska vara hos en kvinna som heter Ingela Wall och som är en av de få som jobbar med att göra blomsterarrangemangen till större privata fester. Ska bli fantastiskt lärorikt att vara en vecka med henne.
Jag ska gå och handla avocado, och eventuellt nåt annat som jag kan äta till lunch. Börjar kl ett och ska ha ätit då, men kommer åka hemifrån innan dess och behöver därför ta med mig nåt man kan äta i farten utan att känna sig alltför slafsig eller underlig.
En annan sak jag ska köpa är allergipiller! Jag är inne på mitt sista idag, har tänkt gå och handla det i över en vecka nu men har alltid kommit på det antingen när apoteket stängt eller när jag inte har möjlighet att ta mig till ett apotek. Eventuellt finns sånt på Ica nuförtiden, men jag är lite gammalmodig av mig och har inte börjat handla läkemedel i matvarubutiken ännu. Så det är ingenting jag känner till.
Sist men inte minst ska jag, innan jag landar på praktiken, lämna in min deklaration. Jag ska aldrig, aldrig, aldrig nånsin mer deklarera sista dagen. Ens om jag kommer kunna sms-deklarera igen som på den gamla goda tiden innan NE-blanketter och momsbilagor. Aldrig mer.
Så jag har en rätt lugn förmiddag framför mig. Ska ta det lugnt, försöka få lite helgkänsla innan veckan drar igång eftersom allt gått i ett på sistone. Så varför kan jag inte slappna av?
torsdag 29 april 2010
Ett eko från Simone de Beauvoir eller vem det var...
Jag blev i dagarna singel. Jag har inte varit det de senaste sex åren. Jag träffade min man när jag var arton och har därmed aldrig varit vuxen utan honom förut. Sålunda har jag ingen aning om hur man gör när man är en ung vuxen singelkvinna.
Nyskild ger jag mig då ut med en god vän för att köpa skor till henne. Jag konstaterade inför henne att jag nu är singel och inte vet hur man gör. Hon måste ha svarat nånting, men uppenbarligen fastnade det inte i mitt huvud (senare plockade hon mina ögonbryn, jag tror inte att det var det hon pratade om men jag tror inte heller att det var orelaterat). Oavsett vad hon sa drabbades jag av insikten om att de skor jag bar inte skulle fånga mig någon fisk* så jag började kika runt i skobutiken jag också, efter ett par tjusiga små saker till mig.
Min vän lyckades med nöd och näppe förhandla sig till att jag lämnade de porriga platåskorna med glittriga stenar på hyllan för längre betänketid och istället köpa ett par svarta, låga och mycket sobra pumps. Men det är i alla fall tjejskor. Tjejskor är bra tänker jag. Har man tjejskor så är man tjej. Tjejer fångar fisk, eller dylikt.
På vägen hem beslöt jag att byta ut mina boxarkängor jag hade på fötterna mot mina nya fina skor. Så jag tog tillfället i akt på tunnelbanan och skiftade. Nu har vi kommit till en punkt i historien då det bör tilläggas att jag annars endast bär högklackat på begravningar. Jag stapplade glatt av tåget och tog mig ner för trapporna mot utgången. När jag närmade mig dörrarna fastnade min blick på gallret som bekant är infattat i golvet strax innanför entrén på många, om inte alla, tunnelbanestationer.
Jag tänker: Där kan man fastna med klacken. Jag går vidare och sätter inte in någon åtgärd mot denna eventualitet. Jag fastnar med klacken. Jag går vidare, skon sitter kvar i gallret i golvet innanför dörrarna där människor strömmar in och ut. Jag tassar tillbaka i strumplästen och försöker bända loss skon. Skon lossnar, men klacken sitter kvar. Jag försöker bända loss klacken. Klacken sitter kvar. Jag tar fram min nyckelknippa och försöker, ännu en gång, bända loss klacken. Nyckelknippan faller i små bitar och berlockerna som brukar hänga på den faller ner i det bruna gojset som samlas under gallret. Allt detta utspelar sig medan jag fortfarande sitter med ena skon på ena foten, en strumpa på den andra foten och andra skon i handen - mitt i dörröppningen på en tunnelbanestation och hindrar folk från att passera.
Till slut har jag samlat ihop alla delar av min sko och monterat ihop både den och nyckelknippan efter att jag fiskat berlocker i brunt gojs. Jag sätter på mig skon och går vidare. När sånt här händer (vilket för övrigt borde ske när man är femton och inte tjugofem) är min strategi att skratta åt mig själv och situationen, så jag tar upp telefonen och ringer min vän. Jag berättar hela historien för henne och avslutar med orden: Jag är inte så bra på att vara tjej. Hon svarar: Nej, det krävs övning.
Nyskild ger jag mig då ut med en god vän för att köpa skor till henne. Jag konstaterade inför henne att jag nu är singel och inte vet hur man gör. Hon måste ha svarat nånting, men uppenbarligen fastnade det inte i mitt huvud (senare plockade hon mina ögonbryn, jag tror inte att det var det hon pratade om men jag tror inte heller att det var orelaterat). Oavsett vad hon sa drabbades jag av insikten om att de skor jag bar inte skulle fånga mig någon fisk* så jag började kika runt i skobutiken jag också, efter ett par tjusiga små saker till mig.
Min vän lyckades med nöd och näppe förhandla sig till att jag lämnade de porriga platåskorna med glittriga stenar på hyllan för längre betänketid och istället köpa ett par svarta, låga och mycket sobra pumps. Men det är i alla fall tjejskor. Tjejskor är bra tänker jag. Har man tjejskor så är man tjej. Tjejer fångar fisk, eller dylikt.
På vägen hem beslöt jag att byta ut mina boxarkängor jag hade på fötterna mot mina nya fina skor. Så jag tog tillfället i akt på tunnelbanan och skiftade. Nu har vi kommit till en punkt i historien då det bör tilläggas att jag annars endast bär högklackat på begravningar. Jag stapplade glatt av tåget och tog mig ner för trapporna mot utgången. När jag närmade mig dörrarna fastnade min blick på gallret som bekant är infattat i golvet strax innanför entrén på många, om inte alla, tunnelbanestationer.
Jag tänker: Där kan man fastna med klacken. Jag går vidare och sätter inte in någon åtgärd mot denna eventualitet. Jag fastnar med klacken. Jag går vidare, skon sitter kvar i gallret i golvet innanför dörrarna där människor strömmar in och ut. Jag tassar tillbaka i strumplästen och försöker bända loss skon. Skon lossnar, men klacken sitter kvar. Jag försöker bända loss klacken. Klacken sitter kvar. Jag tar fram min nyckelknippa och försöker, ännu en gång, bända loss klacken. Nyckelknippan faller i små bitar och berlockerna som brukar hänga på den faller ner i det bruna gojset som samlas under gallret. Allt detta utspelar sig medan jag fortfarande sitter med ena skon på ena foten, en strumpa på den andra foten och andra skon i handen - mitt i dörröppningen på en tunnelbanestation och hindrar folk från att passera.
Till slut har jag samlat ihop alla delar av min sko och monterat ihop både den och nyckelknippan efter att jag fiskat berlocker i brunt gojs. Jag sätter på mig skon och går vidare. När sånt här händer (vilket för övrigt borde ske när man är femton och inte tjugofem) är min strategi att skratta åt mig själv och situationen, så jag tar upp telefonen och ringer min vän. Jag berättar hela historien för henne och avslutar med orden: Jag är inte så bra på att vara tjej. Hon svarar: Nej, det krävs övning.
tisdag 27 april 2010
En strategi att applicera.
Jag har under kvällen kommit till insikt om att mycket av det jag skjuter upp skulle vara förhållandevis snabbt och lätt avklarat ifall jag bara tillämpade ett intellektualiserat förhållningssätt gentemot uppgifterna ifråga.
Jag är efter rätt så mycket jobb med mig själv något av en sorterad person. Jag upplever det så själv och det vittnas om det av andra. Problemet är att jag ännu inte lyckats applicera den här organisationen som jag har i tankarna och inom professionella situationer på mitt hem och min privata omgivning.
Det jag insåg ikväll var att det är för att jag fortfarande förhåller mig emotionellt till vad jag kallar min röra. Så nu är min nya strategi att förhålla mig intellektuellt till samtliga problemområden i livet. Jag hoppas inom kort kunna redovisa lysande resultat.
Gott mod!
Jag är efter rätt så mycket jobb med mig själv något av en sorterad person. Jag upplever det så själv och det vittnas om det av andra. Problemet är att jag ännu inte lyckats applicera den här organisationen som jag har i tankarna och inom professionella situationer på mitt hem och min privata omgivning.
Det jag insåg ikväll var att det är för att jag fortfarande förhåller mig emotionellt till vad jag kallar min röra. Så nu är min nya strategi att förhålla mig intellektuellt till samtliga problemområden i livet. Jag hoppas inom kort kunna redovisa lysande resultat.
Gott mod!
måndag 26 april 2010
En sista hälsning.
Min telefon har varit på väg att ge upp ett bra tag nu. Förra veckan skedde det oundvikliga - den tog sats, kastade sig ur min ficka och skrek: Nu orkar jag inte mer, farväl grymma värld! Den landade på marken och gick i två bitar. Mycket dramatiskt.
Tack kära sälphone för lång och trogen tjänst - all lycka åt dig på färden till landet bortom.
Vi ses i Nangijala.
Tack kära sälphone för lång och trogen tjänst - all lycka åt dig på färden till landet bortom.
Vi ses i Nangijala.
måndag 1 mars 2010
En allvarlig fundering på att lämna stan...
Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv. Har aldrig varit borta längre än en sommar.
Jag förstår människor som flyttar till Stockholm från andra delar av landet. Det finns onekligen ett stort utbud här och vill man, och det vill många, jobba med media eller dylikt är detta stället att vara på. I alla fall i Sverige.
Jag förstår, nästan ännu mer, folk från andra delar av landet som inte flyttar hit. Det är smutsigt och högljutt och har man inget som driver en hit och inget nätverk som drar en så kan man lika gärna hålla sig borta.
Det finns fler sidor av saken än jag orkar ta upp just nu.
Mitt problem är att jag är van vid staden. Jag är van vid öppettiderna och kollektivtrafiken. Jag älskar arkitekturen och grönområdena men jag hatar människorna i rusningen. Jag hatar fyllan på tunnelbanan, men det här är staden mina vänner bor i och tunnelbanan är det enda jag har att välja på när vi umgåtts en lördagskväll.
Jag behöver luftombyte och nya perspektiv, och jag behöver göra det nu innan jag fastnar ännu mer i Stockholm. Jag behöver ta mig loss och se vad som finns en bit bort. Och det skrämmer mig.
Jag förstår människor som flyttar till Stockholm från andra delar av landet. Det finns onekligen ett stort utbud här och vill man, och det vill många, jobba med media eller dylikt är detta stället att vara på. I alla fall i Sverige.
Jag förstår, nästan ännu mer, folk från andra delar av landet som inte flyttar hit. Det är smutsigt och högljutt och har man inget som driver en hit och inget nätverk som drar en så kan man lika gärna hålla sig borta.
Det finns fler sidor av saken än jag orkar ta upp just nu.
Mitt problem är att jag är van vid staden. Jag är van vid öppettiderna och kollektivtrafiken. Jag älskar arkitekturen och grönområdena men jag hatar människorna i rusningen. Jag hatar fyllan på tunnelbanan, men det här är staden mina vänner bor i och tunnelbanan är det enda jag har att välja på när vi umgåtts en lördagskväll.
Jag behöver luftombyte och nya perspektiv, och jag behöver göra det nu innan jag fastnar ännu mer i Stockholm. Jag behöver ta mig loss och se vad som finns en bit bort. Och det skrämmer mig.
måndag 15 februari 2010
Jag har varit på finlandskryssning.
(Paus för chockade ansiktsuttryck och möjlighet att dra häftigt efter andan*)
En riktig fyllekryssning. Full med fulla människor. En spännande upplevelse för en heltidsnykterist.
Inte hela året dock, bara över en helg för en dryg vecka sen. Anledningen till att jag inte bloggat är att jag inte har haft särskilt bra tillgång till min dator sen jag flyttade vid lucia. Så jag har faktiskt glömt bort att jag har en blogg.
Jag har länge skytt finlandskryssningar, och de gånger jag försökt testa huruvida mina teorier om att de är vidriga eller inte stämmer genom att diskutera saken med andra människor har jag aldrig fått höra annat än att de är precis så vidriga som jag trott.
Men faktum är att jag hade väldigt roligt. Det finns på något vis en tröst i att kunna skylla människors idioti på att de drogat sig själva. Man kan åtminstone låtsas som att de inte är hopplösa i nyktert tillstånd när man möter dem alkoholpåverkade. Det är nästan värre att ständigt umgås med nyktra människor och behöva inse att de ändå är helt jävla dumma i huvudet.
Jag hade kul. Dansade, fick lite positiv uppmärksamhet från några killar, hittade lite ögongodis och hade ett par intressanta samtal. Jag fick chansen att umgås med människor jag inte kände sen förr och jag fick tillfälle att studera dem. Jag har lekt med koffeintabletter och insett att de både har sina fördelar och nackdelar. Jag hittade till och med en människa jag skulle vara intresserad av att lära känna och har nu inlett förhandlingar...
*Jag vet inte om man kan säga så, har kanske tappat formuleringsförmågan. Har varit magsjuk. Risken finns att jag spytt ut hjärnan.
En riktig fyllekryssning. Full med fulla människor. En spännande upplevelse för en heltidsnykterist.
Inte hela året dock, bara över en helg för en dryg vecka sen. Anledningen till att jag inte bloggat är att jag inte har haft särskilt bra tillgång till min dator sen jag flyttade vid lucia. Så jag har faktiskt glömt bort att jag har en blogg.
Jag har länge skytt finlandskryssningar, och de gånger jag försökt testa huruvida mina teorier om att de är vidriga eller inte stämmer genom att diskutera saken med andra människor har jag aldrig fått höra annat än att de är precis så vidriga som jag trott.
Men faktum är att jag hade väldigt roligt. Det finns på något vis en tröst i att kunna skylla människors idioti på att de drogat sig själva. Man kan åtminstone låtsas som att de inte är hopplösa i nyktert tillstånd när man möter dem alkoholpåverkade. Det är nästan värre att ständigt umgås med nyktra människor och behöva inse att de ändå är helt jävla dumma i huvudet.
Jag hade kul. Dansade, fick lite positiv uppmärksamhet från några killar, hittade lite ögongodis och hade ett par intressanta samtal. Jag fick chansen att umgås med människor jag inte kände sen förr och jag fick tillfälle att studera dem. Jag har lekt med koffeintabletter och insett att de både har sina fördelar och nackdelar. Jag hittade till och med en människa jag skulle vara intresserad av att lära känna och har nu inlett förhandlingar...
*Jag vet inte om man kan säga så, har kanske tappat formuleringsförmågan. Har varit magsjuk. Risken finns att jag spytt ut hjärnan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)