Ett eko från Simone de Beauvoir eller vem det var...

Jag blev i dagarna singel. Jag har inte varit det de senaste sex åren. Jag träffade min man när jag var arton och har därmed aldrig varit vuxen utan honom förut. Sålunda har jag ingen aning om hur man gör när man är en ung vuxen singelkvinna.

Nyskild ger jag mig då ut med en god vän för att köpa skor till henne. Jag konstaterade inför henne att jag nu är singel och inte vet hur man gör. Hon måste ha svarat nånting, men uppenbarligen fastnade det inte i mitt huvud (senare plockade hon mina ögonbryn, jag tror inte att det var det hon pratade om men jag tror inte heller att det var orelaterat). Oavsett vad hon sa drabbades jag av insikten om att de skor jag bar inte skulle fånga mig någon fisk* så jag började kika runt i skobutiken jag också, efter ett par tjusiga små saker till mig.

Min vän lyckades med nöd och näppe förhandla sig till att jag lämnade de porriga platåskorna med glittriga stenar på hyllan för längre betänketid och istället köpa ett par svarta, låga och mycket sobra pumps. Men det är i alla fall tjejskor. Tjejskor är bra tänker jag. Har man tjejskor så är man tjej. Tjejer fångar fisk, eller dylikt.

På vägen hem beslöt jag att byta ut mina boxarkängor jag hade på fötterna mot mina nya fina skor. Så jag tog tillfället i akt på tunnelbanan och skiftade. Nu har vi kommit till en punkt i historien då det bör tilläggas att jag annars endast bär högklackat på begravningar. Jag stapplade glatt av tåget och tog mig ner för trapporna mot utgången. När jag närmade mig dörrarna fastnade min blick på gallret som bekant är infattat i golvet strax innanför entrén på många, om inte alla, tunnelbanestationer.

Jag tänker: Där kan man fastna med klacken. Jag går vidare och sätter inte in någon åtgärd mot denna eventualitet. Jag fastnar med klacken. Jag går vidare, skon sitter kvar i gallret i golvet innanför dörrarna där människor strömmar in och ut. Jag tassar tillbaka i strumplästen och försöker bända loss skon. Skon lossnar, men klacken sitter kvar. Jag försöker bända loss klacken. Klacken sitter kvar. Jag tar fram min nyckelknippa och försöker, ännu en gång, bända loss klacken. Nyckelknippan faller i små bitar och berlockerna som brukar hänga på den faller ner i det bruna gojset som samlas under gallret. Allt detta utspelar sig medan jag fortfarande sitter med ena skon på ena foten, en strumpa på den andra foten och andra skon i handen - mitt i dörröppningen på en tunnelbanestation och hindrar folk från att passera.

Till slut har jag samlat ihop alla delar av min sko och monterat ihop både den och nyckelknippan efter att jag fiskat berlocker i brunt gojs. Jag sätter på mig skon och går vidare. När sånt här händer (vilket för övrigt borde ske när man är femton och inte tjugofem) är min strategi att skratta åt mig själv och situationen, så jag tar upp telefonen och ringer min vän. Jag berättar hela historien för henne och avslutar med orden: Jag är inte så bra på att vara tjej. Hon svarar: Nej, det krävs övning.

En strategi att applicera.

Jag har under kvällen kommit till insikt om att mycket av det jag skjuter upp skulle vara förhållandevis snabbt och lätt avklarat ifall jag bara tillämpade ett intellektualiserat förhållningssätt gentemot uppgifterna ifråga.

Jag är efter rätt så mycket jobb med mig själv något av en sorterad person. Jag upplever det så själv och det vittnas om det av andra. Problemet är att jag ännu inte lyckats applicera den här organisationen som jag har i tankarna och inom professionella situationer på mitt hem och min privata omgivning.

Det jag insåg ikväll var att det är för att jag fortfarande förhåller mig emotionellt till vad jag kallar min röra. Så nu är min nya strategi att förhålla mig intellektuellt till samtliga problemområden i livet. Jag hoppas inom kort kunna redovisa lysande resultat.

Gott mod!

En sista hälsning.

Min telefon har varit på väg att ge upp ett bra tag nu. Förra veckan skedde det oundvikliga - den tog sats, kastade sig ur min ficka och skrek: Nu orkar jag inte mer, farväl grymma värld! Den landade på marken och gick i två bitar. Mycket dramatiskt.

Tack kära sälphone för lång och trogen tjänst - all lycka åt dig på färden till landet bortom.

Vi ses i Nangijala.