Jag hade saker att göra idag.

Men eftersom tankarna i mitt huvud rusar i 210 blir inte mycket gjort. Jag har sådana dagar. De kommer, sedan går de igen. Så jag sätter mig bredvid och tittar på, försöker att inte ryckas med. Försöker vara snäll mot själen och plocka ut den ur den värsta trafiken så att den inte tar stryk av de vassa tankar som far omkring.

Jag skriver en lista med ett högst begränsat antal punkter, endast berörande de för dagen mest aktuella frågorna. Vad som händer imorgon eller i början av nästa vecka får jag lägga åt sidan just nu, så jag är snäll mot själen, skjuter upp och tar mig igenom det mest akuta.

Leveranser som kommit, saker som behöver inhandlas, som behöver packas upp, saker som ska levereras, förberedas, tillverkas. Jag skulle kunna ha ett par timmar på mig, jag skulle kunna prioritera någonting istället för att stå lamslagen inför den ostrukturerade våg av "att-göra" som väller över mig. Men inte nu, jag är redan översköljd och då är det enda man kan göra att hålla näsan över ytan, försöka få luft. Vara snäll mot själen, vila en stund och ta dagen sekund för sekund.

Utvecklande kring resonemanget om sex.

***Lätt censur!*** Och ja, normen är konstig. Mycket konstig.

När jag "gjorde slut" med tex DLS så var det egentligen så att jag omdefinierade relationen genom att säga att jag inte ville ha sex med honom mer, allt annat är mer eller mindre som förut, bortsett från att vi ses mer sällan. Väldigt mycket mer sällan, periodvis, men jag upplever att vi fortfarande har en mental intimitet.

Min flickvän Mjukis hade jag aldrig sex med så hon räknades inte av så många, kanske inte ens av henne själv när man ser på det såhär i efterhand.

Innan jag kommit fram helt till att jag var polyamorös hade jag nära relationer med andra män än min sambo. Hävdade inför mig själv liksom inför alla andra att jag inte var förälskad i dessa men jo, det var jag nog. Sambon ville aldrig öppna upp förhållandet mer än att man fick hångla med andra människor (dock med restriktionen att jag inte fick hångla med den karl jag sov över hos mest). Såhär i efterhand kan jag nog inse att han var väldigt tolerant mot mig och mina nycker. Jag hade svårt att inse det då.

Är inte helt säker på vad jag vill ha sagt med det här, blev mer ett blogginlägg än ett brev.

Kriser och allmän november.

Jag är helt vanlig bortsett från att jag blir kär i fler på en gång. Det är en insikt jag slogs av idag. I alla fall om man bortser från att jag är lite konstig i övrigt, men inte mer än förhållandevis överkomligt.

Min mamma har nån gång sagt att det är för att jag är lite ovanlig av mig (hon använde inte de orden) som jag under uppväxten haft ett så starkt behov av att vara normal. Detta i jämförelse med mina syskon som inte på samma sätt verkat ha den driften, varpå de också är lite konstiga eftersom de aldrig försökt anpassa sig. Det är, så gott jag förstått det, hennes analys.

Jag tror att jag alltid känt mig lite märkvärdig av att få känna mig lite annorlunda så att jag skulle ha haft nån form av normaliseringsdrift kan jag inte riktigt känna igen mig i men förmodligen ligger det nåt i det, på en eller annan nivå. Det mesta är sant beroende på från vilken vinkel man ser saker och på vilken nivå man lägger dem på.

Men jag kom idag till insikt om att jag är rätt så vanlig av mig. Jag må ha lite ovanliga sexuella läggningar, ganska ovanliga jobb, ovanligt mycket att göra så fort det blir november oavsett vilket år det är och ovanligt framträdande framtänder.

Det är en ovanligt stor åldersskillnad mellan mig och Rask. Vår lägenhet har en ovanligt trekantig planlösning. Min första bil är ovanligt nog fabriksny, min första lägenhet var ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag skulle kunna fortsätta länge på det här sättet...

Trots detta är jag nog som folk är mest. Lite klokare, vill man ju gärna tro i all sin självgodhet, men det kan lika gärna vara en fråga om ur vilket perspektiv man ser på omvärlden. Sen kan man plötsligt se att man inte varit så klok, när nu blir då i ett obevakat ögonblick och perspektivet förändrats. Så nu tar jag mig för ungefär så klok som jag är utan att säga vare sig bu eller bä om huruvida det är mycket klokare än någon annan, mig själv eller vem som helst.

Det har hunnit bli november igen, och i och med det blev det bråttom. Jag har alltid bråttom i november. Det måste vara för att dagarna blir kortare och man därmed inte hinner med lika mycket. Klockren logik. De korta dagarna gör att veckodagarna inte räcker till annat än att arbeta, i sitt anletes svett slita för att få ihop till brödfödan, och då går helgerna åt till ALLT annat. Jag kanske har en oplanerad helg nån gång i december, än så länge. Annars ska jag försöka hinna med det nån gång nästa år.

Jag klagar egentligen inte, jag har ett fantastiskt jobb vad gäller att bestämma över min egen tid och mina helger är mestadels uppbokade med saker som "Åka till Örebro och träffa ToS!" så att klaga skulle vara lite som att säga "stackars mig, jag har alldeles för mycket roligt att göra". Och det vill man ju inte.

Men ibland när det sker stora förändringar hinner mitt huvud inte riktigt med, speciellt när de är väldigt stora, väldigt många och väldigt på en gång så krisar jag lite. Ägnar nån dag eller två åt att undra hur jag ska orka, hur jag ska hinna. Och på så sätt tror jag att jag är ganska vanlig.

En helt ovanlig onsdag.

Dagen har varit likadan som igår. Likadan som andra dagar jag varit sjuk den här hösten. Jag är så sjukt trött på att vara sjuk för det är så fruktansvärt tråkigt.

Ligger i sängen hela dagarna, sover bort förmiddagen och surfar bort eftermiddagen. Kan inte sova mer, är för utmattad för att göra något annat. Så jag dåsar, och har så otroligt tråkigt. Och ont, nästan hela tiden.

Framåt kvällen kommer Rask hem, vi äter middag och sen ligger jag i sängen igen tills han kommer och lägger sig då vi somnar. Jag är för trött för att hitta på nånting, jag har för ont, mår för illa av tabletterna.

Jag är otroligt tacksam för att mitt tillstånd inte är kroniskt och jag hoppas vara på benen igen inom en vecka.

En väldigt dum tant.

Jag mår inte så bra efter operationen, har mer ont än vad de små pillrena klarar av att hantera och har inte fått tillräckligt många monsterpiller för att kunna gå på dem hela tiden (vilket nog kan vara bra av tidigare nämnda anledningar). Dessutom orkar jag inte äta så mycket och allt detta kombinerat gör att jag mår rätt så illa (förutom det jämna illamåendet monsterpillrena bjuder på) nästan hela tiden. Värst är det när jag åker tunnelbana.

Jag lyckades med nöd och näppe ta mig till jobbet idag (man kan lika gärna försöka när man har sju dagars karenstid) men lyckades inte jobba något när jag väl var där. Efter några timmars sovande nån annanstans än hemma, för omväxlings skull, begav jag mig hemåt igen med en kasse full av jobb som jag hoppas kunna ägna mig åt hemma imorgon när all min energi inte behöver gå till att åka tunnelbana.

Jag mådde än värre på hemvägen. Försökte läsa, lyssna på musik, prata i telefon med en motsträvig kär syster men mådde ändå tillräckligt illa för att vara på väg att kasta mig av på varje station för att antingen kräkas eller bara få andas lite friskare luft. Sitter kvar, mår dåligt. Märker hur vissa medpassagerare kastar blickar på mig. Vissa tror säkert att jag går på nån form av illegal substans, men ett par stycken verkar faktiskt hålla ett öga på mig bara för att se att jag är ok. I alla fall tolkade jag det så. Oavsett vilket syns det helt uppenbart på mig att jag inte mår bra, och eftersom jag hade hela rena kläder som dessutom för dagen såg extra propra ut trodde jag att risken för att se ut som en lodis av något slag skulle vara ganska liten. Men vad vet jag...

Till slut orkar jag inte sitta som folk längre, när mängden folk på tåget tunnats ut, så jag lägger upp benen på sätet bredvid mig, vilket gör att jag mår mycket bättre. Notera att jag inte har fötterna på sätet, inte heller är de i vägen för någon då jag sitter längst bak i vagnen så ingen behöver passera mina skor, och ingen behöver stå för att jag har benen som jag har dem då det finns gott om sittplatser. Då noterar jag en tant som sitter i sätesgruppen bredvid min, hon sitter och småler och betraktar mig. Jag förstod inte varför, men inbillade mig i ett infall av att tänka goda tankar om mänskligheten att hon kanske tyckte lite synd om mig som uppenbarligen satt och mådde så dåligt. Tänk så fel man kan ha, när hon suttit och smilat åt mig i några stationer och det är dags för henne att gå av häver hon ur sig "Om jag hade haft lika skitiga kängor som du hade jag aldrig ***minns inte ordet, vågat eller velat eller nåt sånt*** visa dem!". Sen går hon av, nöjd och belåten.

What!? Vad ville hon ha sagt med det? Hur skitiga kan ett par skor bli av tre dagars stadsanvändande? De må vara lite slitna, men de är - rent objektivt - inte nämnvärt smutsiga. Min tolkning är att hon satt och funderade ut en "dräpande" formulering för att få mig att ta ner fötterna. Det tycker jag är väldigt onödigt.

Jag blev först ställd, sedan växelvis arg och ledsen på henne. Jag har inte riktigt det emotionella pansar som krävs för att låta främmande damers elaka kommentarer rinna av mig som vatten i nuläget, är fullt upptagen med att koncentrera mig på att inte kräkas på hennes rollator. Jag brukar bemöda mig om att behandla mina medmänniskor, speciellt äldre, med respekt. Den här kvinnan fick mig att åtminstone för stunden tappa den respekten. Jävla människa! Jag tycker inte att man beter sig så mot folk! Så jag blev mycket ledsen, då jag redan befann mig i ett fragilt tillstånd, och ägnade en stund åt att tänka dåliga tankar (om man skulle följt med henne och klivit av tåget, tagit av sig skon och gnuggat den mot hennes fula, dammiga kappa - då skulle hon allt fått se! Moahaha...) och åt att gråta en skvätt över att det alls finns människor som medvetet försöker vara elaka.

Tillslut fann jag tröst i en tanke som jag inte finner tröst i att finna tröst i; Hon finns måhända nu, men hon är gammal. Så hon dör nog snart.

...och det är därför jag inte dricker!

Mitt sammanlagda drogbruk det senaste livet har bestått av stundtals oroväckande höga doser socker, skrattretande låga doser nikotin i form av enstaka vattenpiperökningar (det kan hända att det där inte är ett riktigt ord), ipren, alvedon, pollenallergitabletter och apelsinjuice. Sammanfattningsvis är jag en luden liten klump tvättäkta helylle.

Jag vet inte om ovanan vid sinnesförändrande substanser består av en upprätthållen hög känslighet för dylikt eller om jag bara har väldigt lågintensiva jämförelsematerial men det senaste dygnet har jag inmundigat en dos lugnande medel samt två doser av ett smärtstillande preparat som jag kallar monsterpiller, fastän jag egentligen tror att de inte är så hardcore berusningsmässigt - och det är... intressant.

Jag var på Sös igår för att operera bort en upprorisk visdomstand som inte alls ville vara kvar i munnen. Den växte utåt utan nån som helt hänsyn till att det stod ett gäng andra tänder i vägen. Så den fick lite hjälp på traven, och jag (som inte är van vid dylika ingrepp) fick en liten rosa kopp med lugnande medel. Innan jag fått mitt lugnande upplevde jag mig som förhållandevis cool mentalt, lite extra pratig kanske och eventuellt lite hispig. Kroppen däremot skakade så att jag knappt kunde hålla i vare sig koppen, vattenglaset eller tabletterna. Men sen, tjosan säger jag bara! Jag var hur lugn som helst, inte ens när sköterskan frågade vilken sida det var de skulle operera nu igen ("det är fredag eftermiddag, man är ju lite trött") blev jag särskilt bekymrad. Det gick hur smidigt som helst. Från min sida sett i alla fall. Tanden var visst lite besvärlig, men jag låg och var rätt nöjd under mitt skynke.

På hemvägen (efter en ganska lång och till en början trevlig tur på apoteket) började bedövningen släppa och jag kände mig rätt ynklig, jag och kära syster som varit med hela tiden och hållit mig snällt i foten tog en taxi hem till Rask och mig där jag blev nedbäddad i sängen tillsammans med min postoperationsgosedjurskräfta. Somnade ganska direkt.

Nio på kvällen var det dags för påfyllning av smärtstillande och jag tog, som rekommenderat, mina monsterpiller. Rask satt på sängkanten och pratade med mig en stund. Han noterade när tabletterna började verka genom att jag började fnittra ohämmat och jag genom att det kändes som att ben och armar dansade lite på egen hand utan att egentligen röra sig. Vi pratade en stund om alkohol och droger. Uppenbarligen har inte alkohol sådan effekt som det lugnande medlet hade. Rask är whiskeyfantast, så jag litar på hans uppgifter i frågan. Ingen av oss har testat cannabis men de beskrivningar man hört verkar ju inte långt ifrån.

Hade det varit en effekt man fått av alkohol hade jag förstått att folk drack. Jag ställer mig fortfarande skeptisk till illegala droger med den effekten dock.

Jag vet med mig att jag är en njutningsbenägen människa med tendenser till missbrukarbeteenden, beroendepersonlighet eller vad det heter, och det har jag gjort sen gymnasieåldern och det är mycket därför jag hållit mig borta från sådana saker - jag tror att jag lätt skulle kunnat fastna. Gårdagens upplevelser bekräftar min uppfattning om att jag inte bör ha med alkohol och droger att göra, för om jag hade tillgång till det där lugnande medlet och något slags ok från omgivning och samhälle till att använda det skulle jag nog kunna fastna i att ta mig en hutt och känna att allt bara är bra.

Jag håller på att skaffa mig ett liv...

... som man skulle kunna kalla normalt. Det är från min sida sett mycket fascinerande.

Fästman, bostadsrätt, helt ok hyfsad inkomst från nån form av heltidsarbete, ny bil och sommarstuga.

Samtidigt är jag lika surrig som förut och jag kryssar runt de svarta hålen, djupt koncentrerad på att inte falla ner däri.

Jag har låtit bli att skriva ner det som händer för att jag i ord har svårt att förhålla mig till det när man sätter det mot hur mitt liv såg ut för ett år sedan.

Rask friade i september, vi for till Prag och förlovade oss i början av oktober, jag flyttar in i hans lägenhet om ett par veckor. Min hyr jag ut ett år, för säkerhets skull. Jag hoppas och tror på att livet kommer fortsätta utvecklas i den riktning det har nu, men jag behåller en liten säkerhet som bevis på att jag lärt mig något om mig själv de senaste åren. Man vet aldrig vad för dumheter jag hittar på...

Imorgon är alltid en dag bort.

Det är dags att börja ett nytt liv, som vanligt. Antingen det eller åtminstone göra några förändringar i det gamla. För som jag lever nu är inte hållbart.

Jag är inte snäll mot min kropp. Jag är tyngre än vad jag egentligen orkar bära och det gör mig trött och det gör ont. Jag är less på att möta en spegelbild jag inte känner igen och på att inte känna att det är upp till mig vad jag stoppar i munnen eller hur mycket jag rör mig. Jag känner överlag att jag har väldigt lite kontroll över det hela. Jag är inte säker på vem det är som besitter den kontrollen men det känns inte som att det är jag.

Jag vill egentligen akta mig för kontroll eftersom jag vet hur det kan gå, hur man fastnar i kontrollen tills det blir sjukligt... Å andra sidan är situationen inte så frisk som den ser ut nu heller. Det är egentligen dags att sätta igång. Helst nu. Men just nu ska jag sova, inte ge mig ut och springa, och jag kan ju inte göra annat än att låta bli att äta, vilket jag redan gör i skrivande stund, när det gäller födointag.

Så jag börjar imorgon. Alltid imorgon.

Så börjar ett nytt och spännande år.

Det är min födelsedag idag. Jopphejdi. Jag har tagit sovmorgon, en kombination av att skämma bort mig själv och ett resultat av arbetsbrist. Men jag är nöjd. Mycket nöjd. Jag går in i det nya året med förväntan. Det kommer hända så mycket spännande de närmsta tolv månaderna. Jag har sjukt långsiktiga planer...

Jag vet ju självklart inte hur saker och ting kommer arta sig det närmaste året, men om det inte blir på det ena sättet så blir det på det andra och även om jag kanske skulle föredra det ena så är det andra spännande om än inte så emrans kul.

Men jag vill inte lägga ut alla mina drömmar på internet så jag tänker hålla på dem tills de realiseras och sedan lägga ut nyhet efter nyhet under det kommande året. Oh så nervkittlande!

Spänningen är olidlig...

Efter en period av monogami...

... kommer Sun tillbaka till Sverige på söndag och ska bo hos Rask. Det kommer bli intressant, vi har haft noll kontakt hon och jag sen hon hälsade på i vintras. Sedan dess har tid passerat, och under den tiden har jag och Rask skaffat oss rutiner och en vardag som du helt plötsligt kommer skakas om av hennes återinträde. Det känns mer nu är förut som att hon är hans alternativa flickvän (eller vad de nu vill kalla sig) än att vi är en triad.

Jag ska försöka tillbringa så mycket tid som möjligt där nästa vecka, innan hon far på semester. Det är Rask som bett mig om det, annars kan jag inte hävda att jag skulle missunnat dem egentid.

Det har blivit så att Rask är min absoluta primärpartner och jag vill jag vill inte bli nedputtad från att vara hans primärpartner. Jag tror att risken är ganska liten men den lilla nojiga delen av mig med det låga självförtroendet sitter ändå och biter på naglarna.

Jag tror att min och Suns relation kan utvecklas till det bättre nu när jag är lite säkrare i min relation till Rask. Kan stå upp för våra system och därmed utmana deras system som rent ut sagt blivit förlegade.

Jag vet inte vad det här säger och inte heller vad jag vill ha sagt. Hennes hemkomst var rätt oannonserad, jag kanske bara behövde ventilera.

(Inlägget är publicerat något senare än det skrevs pga tekniska besvär.)

Hundrade inlägget.

Jag passar på att skriva det hundrade inlägget om absolut ingenting, i alla fall inget mer än att det är det hundrade inlägget. Jag kände mest att det var viktigt att komma igång och skriva igen, oavsett om jag inte skriver nåt med substans.

Det hade kunnat bli intressantare men jag fick just väldigt bråttom så det får räcka här.

Jag sitter och är administrativ...

...när jag än en gång inser att mina finanser inte går ihop. Det har tärt hårt på ekonomin att kära syster fyllt år. Hårdare än väntat. Just det är dock inte det stora problemet.

Det stora problemet är att det ÖVERLAG inte kommer in lika mycket pengar som det går åt på en månad. Och generellt sett gör jag inte av med några mängder.

Det är klarat att jag skulle kunna leva på mindre pengar än vad jag gör nu, men det skulle kräva en hel del av mig och det skulle dessutom gå ut över mitt sociala liv.

Lösningen på mitt problem är att det behöver komma in mer pengar än vad det gör nu. Varpå nästa problem uppstår: Hur gör man då?

Man söker fler jobb, man jobbar fler dagar i veckan, man jobbar längre dagar, man förhandlar upp sin lön och så vidare. Det hjälper inte att sitta på konsumentverkets hemsida och studera deras budgetkalkyler.

Det hjälper inte. Det hjälper inte heller att sitta och vara frusen, ledsen och trött och känna sig uppgiven. Det hjälper inte ett jävla dugg.

FOMLA - ett lyckat koncept!

Jag har precis haft matlag med FOMLA-övningar, och det var så himla lyckat så nu sitter jag och är alldeles glad och entusiastisk.

Jag hade tänkt skriva lite mer men drabbades av extrem trötthet helt plötsligt.

Det resulterar i att jag antingen måste sova eller äta nånting. Tillföra energi snabbt eller långsamt. Jag ska sova. Det är bättre för figuren på alla sätt.

Så nu bjuder jag godnatt, samt på ett litet smakprov av kvällens lyrik:

"Det ljusnade någonstans på andra sidan spegeln.
Men vi somnade och ljusglimten sprack i ett ras av skärvor medan vi sov."

Sitter ensam och känner mig eländig.

Hade egentligen inte tänkt skriva nåt ikväll eftersom jag känner mig ledsen och aggressiv. Jag är trött på missförstånd, speciellt de som förekommer på internet och överväger därför att flytta ut i en grotta i skogen.

Jag känner inte till några grottor. Jag skulle kunna bygga en av snö men det känns inte som en långsiktig lösning på mina problem.

Jag tror att jag ska låta Rask hänvisa mig till en trevlig grotta i skogen han vaktar. Där kan jag bo och han kan komma och hälsa på och ge mig en kram då och då.

En officiell PrideProtest!

Utdrag ur forumet på Polyheart:

Jag vill också, liksom Viktoria, ifrågasätta varför poly nödvändigtvis skall klumpas ihop med bdsm?

Jag känner att det blir en aningen beklämmande cementering av en generalisering vilket i längden kommer innebära att man som vaniljpoly inte kommer känna att man hör hemma inom polysvängen eftersom "poly" kommer att innefatta annat än just flertal...

Det finns väl tillräckligt många flersamhetskonstellationer som det är för att begreppet ska vara förvirrande, det behöver inte blandas in en massa bdsm. Speciellt medan begreppet "poly" är så nytt och okänt för allmänheten om man jämför med tex "homo".

Håll bdsm-en utanför poly på Pride, snälla! :(

Jag ifrågasätter inte någons sexliv med det här inlägget. Var god tag fasta på det. Var lika så god och låt bli att tolka det här som att jag har något emot BDSM som koncept över huvud taget. Det jag har något emot är när man genom att blanda två begrepp kommer cementera en felaktig bild av vad (åtminstone jag anser att) poly är.

Redigering: Jag känner redan nu att det här kommer missuppfattas så jag ska försöka vara extra supertydlig.

VÄNTA med att hålla poly-bdsmföreläsningar tills begreppet är mer inarbetat. Då kommer det vara möjligt att göra utan att det blir ett likhetstecken mellan begreppen. Precis som man nu kan hålla homo-bdsmföreläsningar utan att folk tror att det är så att man MÅSTE vara bdsm bara för att man är gay.

Jag har upptäckt nuet.

Tidigare har jag befunnit mig i ett konstant tillstånd av att ha fullt fokus på sen. Nu var blott ett trappsteg på väg mot detta sen som skulle vara så mycket bättre.

Nu har jag lärt mig att uppskatta sekunder i presensformat, utan att oroa mig för eller sträva efter någonting annat.

Jag har formulerat nåt liknande förut:

"Hon har lärt sig vila i stressen över allt som ständigt skall göras, som att hon hittat orkanens öga och äntligen kan sitta still."

Nu har jag lärt mig vila utan stress, bytt den mot tillförsikt och känslan av att oavsett vad som händer imorgon så får jag ägna idag åt att vila på din arm.

Frustration!

Kan inte folk lägga ner att försöka tolka det jag skriver och bara läsa det istället.

Jag förstår inte var en del människor får allt ifrån!?

Jag skriver: "För att vi överhuvudtaget ska kunna vara tre behöver det vara två kvinnor och en man, eftersom han inte är bi."

Observera att det skrevs i ett sammanhang som berörde en av mina partners. Detta var i sig ett förtydligande av ett tidigare mail.

Till svar får jag: "Men måste man vara bi för att man skall kunna ha polyrelation alltså?"

Varpå jag skriver: "Nej, man behöver på inget vis vara bi för att vara poly, vilket jag heller inte skrev." och fortsatte med ytterligare ett förtydligande. Avslutade sedan med: "Uppenbarligen var det inte så tydligt eftersom det resulterade i flertalet irriterande missförstånd."

Och får till svar: "Vi har inte haft nåt missförstånd, men du var däremot inte särskilt tydlig."

Är det bara jag som skulle vilja hävda att otydlighet kan LEDA till missförstånd?
Och hur otydligt var det egentligen?

Jag blir frustrerad. Det är ju knappt att man vågar inleda konversationer med folk eftersom de först efter kanske tio mail avslöjar sig som kompletta idioter och då börjar man undra om NÅNTING man skrivit nått en mottagarhjärna överhuvudtaget eller om det omtolkats av en jävla massa idioti och förutfattade meningar däremellan.

Jag är så förbannat trött på att bli besviken på folks kommunikationsförmåga.

Jag har köpt en hemlig bok.

Egentligen är den inte så hemlig, men den utger sig för att vara det.

Jag har köpt den i alla fall, 29.90 på Coop Forum. Den hade ett hänglås men det plockade jag bort och satte dit ett gem istället. Låset var kärvt.

I boken skriver jag ner vad jag äter, och när. Tanken är att det ska göra mig mer medveten och därmed begränsa intaget av sådant som inmundigas i överflöd i dagsläget. Krokantglass till exempel. Sånt är det lätt att äta för mycket av.

Jag har nämligen ett lyxproblem bestående av att jag träffar så många härliga människor varpå man, när man ses, vill ha det lite extra trevligt eller mysigt och så blir det lätt lite efterrätt eller extra smör i såsen eller nåt liknande. Det resulterar förhållandevis snabbt i att kläderna blir för små. Eller snarare att jag blir för stor för kläderna, om man ska vara petig. Det är ju faktiskt inte kläderna som krymper av att jag äter glass.

Eller...?

Jag är den perfekta värdinnan.

Det är i alla fall det ryktet säger.

Visst, det står disk i vasken men det finns gott om frukt och även annat snaffel av mindre nyttigt slag samt snittblommor både här och där. Sopade golv och underlägg till samtliga deltagare att skriva på.

Jag blev väldigt nöjd med spelkvällen. Kände hur berömmet över hur fint det är hos mig värmde rejält. Jag tycker om min lägenhet, har alltid gjort - oavsett vad de som tycker att jag är i den för lite säger.

Nu har jag fått blodad tand. Fler sociala evenemang å det snaraste! Jag ska ÄNTLIGEN få min inflyttningsfest som jag suktat efter sen jag flyttade hemifrån för sex år sedan.

Innan vi vet ordet av...

Hemmakväll.

Jag försöker muta mig själv till att städa lägenheten genom att äta godis.

Resultatet blir att jag sitter framför datorn och äter godis, utan att städa.

Jodå, jag städade litegrann och hyser planer på att fortsätta vad det lider så länge godiset inte hinner ta slut. Imorgon ska här spelas rollspel och ätas snaffel. Då ska det se hyggligt ut. Kanske till och med ska försöka mig på att sopa golvet eller nånting liknande.

Rask håller i rollspelandet och jag håller i värdinneskapet och snafflandet. Det kommer nog bli jättebra, ska ta en sväng förbi ÖoB och köpa onyttigt tilltugg och sedan ICA och köpa nyttigt dito.

Dessutom ska jag försöka hinna lämna in mitt halsband på lagning och köpa ett par nya byxor eftersom de enda jag kommer i är spruckna både fram och bak. Rätt vad det är kommer de falla i två bitar. Ett enstaka byxben ihopkorvat kring vardera vaden. Åh, så fånigt det skulle se ut. För att undvika detta ska nya byxor inhandlas.

Utöver detta ska jag jobba halvdag. Känns lite si och så med att hinna med det också, men det drar in pengar. Kan ta dem till snaffleriet.

Jag kommer behöva vara effektiv. Och för säkerhets skull städa redan ikväll.

Har jag lyckats motivera mig själv?

Hjälpligt.

Grav identitetskris.

Jag har drabbats av riktigt, riktigt grava tvivel kring de livsval jag gjort och hur jag definierat mig själv och omvärlden. Det är INTE roligt. Det är ingenting som kan rekommenderas, upplevelsemässigt. Förhoppningsvis kommer det spira insikter ur det hela.

Men just nu gör det ont, ont, ont och jag vill inte befinna mig i en sån situation och jag är inte helt säker på hur jag hamnade här, eller åtminstone inte vilka steg av dem jag tog som gav den här effekten. Och jag tänker att jag måste gjort nånting fel nånstans på vägen för det var ju inte såhär det skulle bli.

En sång till Rask

Det har hänt så mycket.
Gått så fort.
Jag har vänt mig ett par gånger.
Sen i oktober
har allt jag trott
drabbats tre varv utav ånger.

Vi ska titta på ett hus,
ta bilen ut.
Ett renoveringsobjekt,
mer än det jag har nu.
Vart har planen tagit vägen?
Jag hade ju tänkt ut
hur jag skulle klara dagen,
per timme, per minut.
En gnutta självständighet,
jag vet, jag vet,
jag har nog kvar den.
Spar den till den dagen
jag behöver den igen
men just nu...
Just nu vill jag titta på ett hus,
ta bilen ut
till en gård vid havet.

Det är så lyckat
och det blir för stort.
Det är inte som jag tänkt mig
och jag blir rädd för att jag
tappar bort
mina storslagna planer - hos dig.

Vi ska titta på ett hus,
ta bilen ut.
Ett renoveringsobjekt,
mer än det jag har nu.
Vart har planen tagit vägen?
Jag hade ju tänkt ut
hur jag skulle klara dagen,
per timme, per minut.
En gnutta självständighet,
jag vet, jag vet,
jag har nog kvar den.
Spar den till den dagen
jag behöver den igen
men just nu...
Just nu vill jag titta på ett hus,
ta bilen ut
till en gård vid havet.

Just nu vill jag titta på ett hus,
ta bilen ut
till en gård vid havet.

Nycker och peirferin.

Att inte omedelbart meddela sin omgivning när man skiftar kraftigt i sinnestillstånd är nåt jag skulle vilja definiera som nån form av mognad. Att inte omedelbart följa sin impuls utan att istället överväga effekten detta kan ha på sin omgivning.

Vad gäller relationer brukar jag drabbas av perioder då jag överhuvudtaget inte känner något för nån och jag går in i vad jag kallar för periferin. Jag har lärt mig med åren att det inte handlar om att känslorna försvinner utan att de bara ligger begravda med annat som inte bör vädras just då. I det läget går jag inte och gör slut med hela min omgivning. Vuxenpoäng till mig!

Det är nog en av orsakerna till att jag är så skrattretande lojal.
Jag har helt enkelt svårt att lita på mitt eget omdöme.

Grrrhhl...

Nu är mardrömshelgen avklarad, käckt avslutad med ett matlag bestående av fryspizza och bearnaisesås. Tur för mig att jag inte har så höga ambitioner utan lägger mig på en genomförbar nivå. Matlaget i sig avslutades käckt med någon form av allsång där vi tog en känd melodi och sjöng en rad var på vårt alldeles egna nonsensspråk. Och ibland på svenska, med en annan text än den vanliga. Det var svårare och blev väldigt underligt...

"Allting vecklar ut sig
och det blir invecklat.
Jag vill veckla till nånting
så det blir origami.
Varför undrar någon.
Varför undrar alla.
Varför undrar mangochutneyn
när den har gått hem.

Och alla andra dansar ringdans men
mangochutneyn har gått hem."

Yes, så innovativa är vi. Kändes bra med att få ge utlopp för lite kreativitet nu när jag intehar haft tid att förbereda nästa FOMLA-övning. FOMLA är en sammanslutning För Oss Med Litterära Aspirationer. Till nästa vecka så ska jag ha med mig ett stencilhäfte med övningar som baseras på vår senaste session då vi skrev en dikt på samma sätt som man ritar en vikgubbe.

Oh så trevligt vi hade! Sånt ska man göra oftare.

Mardrömshelg i antågande.

Jag kommer jobba hela helgen, samt anslutande dagar. Jag försöker fokusera på att det kommer resultera i en massa pengar.

Jag behöver pengar, för jag är inte så bra på att leva sparsamt som man skulle önska med min ekonomi. Jag ska se till att skaffa mig extrainkomster som väger upp för mitt extravaganta leverne.

Jag är bara inte helt säker på hur ännu.

Idéerna:
1. Ställa mig och sälja saker jag kan tänkas klara mig utan på en loppmarknad.
2. Ställa mig på stan med gitarren och sjunga för småslantar.
3. Kontakta Gammeludden och höra om de vill att jag kommer dit nån söndag och drar en Taubevisa eller två.
4. Ragga extrajobb på SU.

Det finns några fler idéer, men dessa är de bästa och mest genomförbara.

Men tills det lugnar sig på övriga jobbfronten ska jag se till att gå och lägga mig och sova så att jag gör ett bra jobb på de jobb jag redan har.

Prioriteringar.

Sådana har man. Helst ska man vara medveten om vilka man gör. Mina är i obalans.

Jag flyttade för tre veckor sedan och det står fullt med flyttkartonger på mitt vardagsrumsgolv. Det duger inte riktigt.

Jag kan verkligen inte hävda att all min vakna tid går åt till att jobba, för så är sannerligen inte fallet för närvarande. Däremot känns det som att det är dit ungefär all energi går. Dit och att gymma, repa, träffa folk, hänga på internet, städa hemma hos ANDRA människor.

Just det är ett problem. Jag är en av dessa få människor som faktiskt gillar att röja och rensa ut, men det är ju SÅ mycket lättare att göra det hemma hos någon annan. Man får en helt annan slags distans, man har inte sett sakerna en miljon gånger förut och det är inte man själv som behöver ta det slutgiltiga beslutet huruvida något ska sparas eller slängas.

Jag skulle behöva avsätta rejält med tid till att ordna hemma. Steg ett är att packa upp och få iväg alla kartonger dit de ska. En del ska lämnas tillbaka, en del ska lånas ut, vissa ska ner i förvaring inför framtida förflyttningar av saker.

Nästa steg är att gå igenom alla saker som packas upp. Jag ägnade halva 2009 och halva 2010 åt att rensa ut och göra mig av med saker, men nu har det gått ett halvår till vilket borde ha gett mig ytterligare perspektiv på vad jag kan tänkas behöva spara.

Ett steg som rör sig däremellan och i bägge stegen är nån form av underhåll av sakerna som kommer upp. Typ diska sådant som packas upp i köket innan det ställs in i skåpet.

Damma väggar, torka ur skåp, allt sånt skulle jag vilja göra också. Men jag prioriterar fel. Jag är för trött just nu. Jag har återigen knölat in för mycket saker på allt för liten yta så att jag drabbas av handlingsförlamning.

Nu hoppas jag på våren, att den ska komma med ljus, energi och nya perspektiv. Så att jag kan få fason på hur jag prioriterar.

Det lär ju hända..

Tanken är väl att man ska lära sig av erfarenheterna.

"Jag mår bättre nu när jag kommit på hur jag fungerar. Det är alltid lika roligt med självinsikter, i alla fall nästan :P

Tror att det är hälsosamt att acceptera och utforska att man är en nyfiken varelse.

Tror även att relationer måste vårdas oavsett hur många som är inblandade och att det inte behöver vara så gruvligt mycket svårare att vara flera sålänge man är stenhård på öppen kommunikation."

Så skrev jag i somras. Just nu känns det som att det var väldigt länge sen.

Tyvärr är det svårare att vara flera om flera av dessa flera helst inte vill vara flera, för då uppstår en ovilja att kommunicera, varpå det hela blir mer komplicerat.

Måndagstrassel.

Idag har jag flera saker som står på min lista. En del av dem kan jag skjuta upp till morgondagen, en del kommer onekligen hända vare sig jag förberett mig tillräckligt eller inte.

Istället för att beta av en sak i taget sitter jag lamslagen i soffan och fryser med ett trassel i magen. En orosklump. Stress. Jag är i behov av att sortera, och jag är inte helt säker på hur det ska gå till.

Nu drabbades jag dessutom av en oväntad dofthallucination, var kom den starka doften av herrparfym ifrån?

ToS var här i helgen och vi insåg att det var dryga tre år sedan sist. Vi är inte samma personer nu som då men det är det väl heller ingen som väntat sig. Vi var i alla fall glada åt att ses och planerar att fara till Örebro till sommaren och ägna oss åt någon form av Fångarna på Fortet-äventyr.

Så vad händer idag då? Sortera, sortera... Hum hum hum. Jo:

- Diska! Kan lika gärna åtgärdas imorgon. Nu när det är lite tungt att vara jag idag.

- Spela på Kafé Klavér. Det kommer hända vad det lider, tillräckligt många andra är inblandade för att jag bara ska behöva haka på utan att behöva vara helt drivande själv.

- Betala hyran. Kan jag göra NU! Så var det gjort! Tadaa! Det tar lite längre tid än man räknar med, speciellt när internet är trögt. Jag får lön imorgon, så helt plötsligt känns den ekonomiska situationen bara halvakut och inte panikartad. Men jag är fortfarande trött...

- Ring felanmälan om den rosa lappen de lämnade i brevlådan i torsdags. De kommer mellan sju och tio imorgon och fixar blandaren i köket. Jag misstänker att det innebär att jag bör diska idag i alla fall...

- Koka kikärtor. De står redan på spisen, det är ungefär det enda jag satt igång med innan jag började skriva för att orka med att göra det som står på listan.

- Boka tvättid. Kan jag inte göra ännu för jag har inte fått bokningsbrickan med posten.

- Fyll i förra veckans budget. 2161 kr slutade det på, inklusive IKEA och gäster i stort sett hela veckan. I och för sig sitter jag för närvarande och äter upp hela mitt godisförråd, så det kan ju hända att det behöver fyllas på, men i övrigt var det inklusive veckohandling för den här veckan också. Så det är rätt okej. Och så har jag ju baljväxter hemma så att det räcker i säkert ett halvår framöver.

- Kolla upp jobb på internet. Det finns tre stycken. Jag kommer inte söka dem idag. Imorgon mellan sju och tio kanske. Då ska man ju ha nåt att göra också.

- Utkast offert. Imorgon, eller på onsdag. Men den här veckan förhoppningsvis.

- Ring Banaz. Imorgon.

-Flytta spegeln. Från vardagsrum till sovrum så att en möbel får plats att stå där spegeln placerades innan möbeln kördes hit. En hylla för skrivare och hängmappssystem och dylikt. Jobbgrejer. Det blev inte helt bra, men det funkar. Hyllan är väldigt vinglig och sticker ut en liten bit för långt mot vad som vore snyggt. Men det är i alla fall avklarat nu.

- Köpa lampmojänger. Jag var på Coop och letade, men där fanns det inte. Får försöka med Vällingby imorgon.

Nu är klockan strax tre och det enda jag har hängande över mig som jag antingen inte kan skjuta upp eller undvika är att diska. Det är inte en munter dag idag, men jag tar mig igenom den och jag får några enstaka saker gjorda. Det är helt klart bättre än det kunde ha varit.

Nu försvann alla jobb!

Jag har en lägenhet. Från och med idag faktiskt, men jag får nycklarna imorgon.

Med nycklarna följer en massa ansvar i form av räkningar som måste betalas.

Utgifter som kräver sina inkomster att balanseras emot.

I och med att det är januari finns det inte så mycket jobb hos mina arbetsgivare.

Jag behöver mer jobb. Jag har iofs lite lödjobb som behöver göras, och jag ska väl göra det den närmaste tiden nu efter flytten. Flytten kommer ta nästan hela veckan och i helgen kommer ToS och hälsar på. Har inte träffat dem på år och dag och de kommer hem till mig om mindre än en vecka! Yay!

Men jag vill ha fler jobb. Vill jobba med det jag personligen känner är mitt egentliga, riktiga jobb, vilket är illustratör. Men det är en rätt så hård bransch. Men jag är duktig och om jag bara avsatte tid till det skulle jag kunna få in pengar på det, det är jag rätt så säker på. Om jag dessutom får tag i en driven manusförfattare - desto bättre!

Tills dess får jag väl försöka sälja saker på blocket. Använda mina sparade enkronor till att köpa mat och hushållsprodukter. Har rätt många enkronor som ligger i en burk, dem klarar jag nog matkassan på i åtminstone en vecka eller två. Kanske en månad rent av, är inte säker på hur mycket det är. Och köper man inte allt på en gång så kan man betala med mynt.

Hur som helst ska den ekonomiska biten bli rätt spännande framöver.

Men det finns ju andra sidor av att flytta till en alldeles egen lägenhet också! Jag kommer kunna skaffa översikt över alla mina saker, jag kan bjuda hem vänner när jag vill, jag kan möblera så att mitt kontor och min konstnärshörna får hög prioritet varpå det kommer vara fysiskt möjligt att jobba med illustrationer.

Det kommer med andra ord bli rätt spännande överlag.

Flytta, flytta, flytta!

Måndag den 17e januari 2011 kommer jag hämta ut nycklarna till min alldeles egna lägenhet. Jag är numera stolt förstahandskontraktsinnehavare och är en hårsmån ifrån att ha ett eget hem!

*Entusiasm!*

Jag kommer med andra ord ägna den veckan åt att flytta. Det är lite knepigt att ordna det hela logistiskt, men det brukar ordna sig. Oftast tack vare andras heroiska insatser.

Mjukis föreslog att jag skulle rama in kontraktet och ha det på väggen. Jag funderar på det..

Polyfika.

Jag var på polyfika i fredags. Det var intressant. Dock känns det som att det förväntas ingå i begreppet poly att man är kramig och översocial och jag är inte alltid sån. Återigen vill jag hävda att det faktum att jag är kär i flera på en gång inte innebär att jag vare sig är översexuell eller hyperaktiv på några andra vis.

Åh vad illa jag känner att jag formulerar mig nu.

Min poäng är att det verkar följa med en mall för hur man ska vara och jag käner inte att jag nödvändigtvis passar in i den. Å andra sidan var det ju folk som kände varann som betedde sig så. Dessutom är det alltid bara de översociala som syns. De som är som folk är mest hamnar i bakgrunden.

Jag har faktiskt inte insett det förrän nu men i mina trygga sociala sammanhang är jag ganska precis som dem.

Nytt år - Nya erfarenheter.

Så har vi passerat ännu ett årsskifte. För första gången på många år, om någonsin, känns det inte som en nystart. Vilket leder till att året redan känns gammalt, och jag med det.

Vad som hände förra året och detta flyter ihop vilket är snudd på imponerande med tanke på att vi är fyra dagar in i det nya. Så om jag tänker efter kan jag nog, åtminstone med lite hjälp från kalendern särskilja åren från varann.

I år har jag organiserat en spelkväll med lax-och-pannkakssnittar, varit på Yasuragi och jobbat. Det är ganska precis allt jag hunnit med. Sett på ett avsnitt av Coupling med Sun och Rask. Ätit en bulle.

Jag har bokstavligt talat spenderat större delen av året med Rask. Han och Sun och jag var på spa, vilket var en intressant upplevelse ur tresamhetsperspektiv. Man kan ju spontant tycka att om man betalar 1500 spänn extra för att få bo i ett rum som är anpassat för tre kanske man ska få bo i det rummet och inte bli hänvisade till ett rum med två av allt. Men icke. Sun är en driftig kvinna och ringde receptionen varpå de som springandes med en extra badrock, en till säng och en till handdukskorg.

Några saker missade de, men vi klarade oss helt ok med bara två handdukar på toaletten till exempel. Men det är inte svårt att räkna ut att vi inte fick den svit vi betalat för. En svit för 1-4 personer har inte två stolar och två vinglas.

Jag gick runt utan vare sig glasögon eller linser under hela vistelsen vilket resulterade i att jag som annars är rätt uppmärksam på omgivningens reaktioner (det är inte ett val jag gjort, jag är bara en förhållandevis uppmärksam person - detta betyder inte att jag nödvändigtvis anpassar mig efter normen dock, uppenbarligen) slapp notera många av de reaktioner jag misstänker att vi ådrog oss.

Den tydligaste och mest ogenerade av de reaktioner jag ändå märkte av var en man i Rasks ålder som satt mitt emot oss när vi badade i de varma bassängerna ute på terrassen. Han studerade oss rätt så ingående. När Rask och Sun sedan gick iväg på nån form av meditationsaktivitet och jag var ensam kvar undvek jag noggrant längre ögonkontakt med mannen ifråga, vilket jag upplevde att han sökte.

Det kan nog, ur ett normativt perspektiv, se lite suspekt ut med en fyrtioårig man som har en ung dam på vardera armen. Jag hade nog inte blivit förvånad (men förmodligen ganska ledsen) om han konfronterat mig i tron att jag var prostituerad.

Vi höll oss tillbaka lite vad det gällde offentliga ömhetsbetygelser. Jag vet inte om det är för att ge oss själva eller omvärlden en chans att vänja sig.