Jag mår inte så bra efter operationen, har mer ont än vad de små pillrena klarar av att hantera och har inte fått tillräckligt många monsterpiller för att kunna gå på dem hela tiden (vilket nog kan vara bra av tidigare nämnda anledningar). Dessutom orkar jag inte äta så mycket och allt detta kombinerat gör att jag mår rätt så illa (förutom det jämna illamåendet monsterpillrena bjuder på) nästan hela tiden. Värst är det när jag åker tunnelbana.
Jag lyckades med nöd och näppe ta mig till jobbet idag (man kan lika gärna försöka när man har sju dagars karenstid) men lyckades inte jobba något när jag väl var där. Efter några timmars sovande nån annanstans än hemma, för omväxlings skull, begav jag mig hemåt igen med en kasse full av jobb som jag hoppas kunna ägna mig åt hemma imorgon när all min energi inte behöver gå till att åka tunnelbana.
Jag mådde än värre på hemvägen. Försökte läsa, lyssna på musik, prata i telefon med en motsträvig kär syster men mådde ändå tillräckligt illa för att vara på väg att kasta mig av på varje station för att antingen kräkas eller bara få andas lite friskare luft. Sitter kvar, mår dåligt. Märker hur vissa medpassagerare kastar blickar på mig. Vissa tror säkert att jag går på nån form av illegal substans, men ett par stycken verkar faktiskt hålla ett öga på mig bara för att se att jag är ok. I alla fall tolkade jag det så. Oavsett vilket syns det helt uppenbart på mig att jag inte mår bra, och eftersom jag hade hela rena kläder som dessutom för dagen såg extra propra ut trodde jag att risken för att se ut som en lodis av något slag skulle vara ganska liten. Men vad vet jag...
Till slut orkar jag inte sitta som folk längre, när mängden folk på tåget tunnats ut, så jag lägger upp benen på sätet bredvid mig, vilket gör att jag mår mycket bättre. Notera att jag inte har fötterna på sätet, inte heller är de i vägen för någon då jag sitter längst bak i vagnen så ingen behöver passera mina skor, och ingen behöver stå för att jag har benen som jag har dem då det finns gott om sittplatser. Då noterar jag en tant som sitter i sätesgruppen bredvid min, hon sitter och småler och betraktar mig. Jag förstod inte varför, men inbillade mig i ett infall av att tänka goda tankar om mänskligheten att hon kanske tyckte lite synd om mig som uppenbarligen satt och mådde så dåligt. Tänk så fel man kan ha, när hon suttit och smilat åt mig i några stationer och det är dags för henne att gå av häver hon ur sig "Om jag hade haft lika skitiga kängor som du hade jag aldrig ***minns inte ordet, vågat eller velat eller nåt sånt*** visa dem!". Sen går hon av, nöjd och belåten.
What!? Vad ville hon ha sagt med det? Hur skitiga kan ett par skor bli av tre dagars stadsanvändande? De må vara lite slitna, men de är - rent objektivt - inte nämnvärt smutsiga. Min tolkning är att hon satt och funderade ut en "dräpande" formulering för att få mig att ta ner fötterna. Det tycker jag är väldigt onödigt.
Jag blev först ställd, sedan växelvis arg och ledsen på henne. Jag har inte riktigt det emotionella pansar som krävs för att låta främmande damers elaka kommentarer rinna av mig som vatten i nuläget, är fullt upptagen med att koncentrera mig på att inte kräkas på hennes rollator. Jag brukar bemöda mig om att behandla mina medmänniskor, speciellt äldre, med respekt. Den här kvinnan fick mig att åtminstone för stunden tappa den respekten. Jävla människa! Jag tycker inte att man beter sig så mot folk! Så jag blev mycket ledsen, då jag redan befann mig i ett fragilt tillstånd, och ägnade en stund åt att tänka dåliga tankar (om man skulle följt med henne och klivit av tåget, tagit av sig skon och gnuggat den mot hennes fula, dammiga kappa - då skulle hon allt fått se! Moahaha...) och åt att gråta en skvätt över att det alls finns människor som medvetet försöker vara elaka.
Tillslut fann jag tröst i en tanke som jag inte finner tröst i att finna tröst i; Hon finns måhända nu, men hon är gammal. Så hon dör nog snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar