Jag är helt vanlig bortsett från att jag blir kär i fler på en gång. Det är en insikt jag slogs av idag. I alla fall om man bortser från att jag är lite konstig i övrigt, men inte mer än förhållandevis överkomligt.
Min mamma har nån gång sagt att det är för att jag är lite ovanlig av mig (hon använde inte de orden) som jag under uppväxten haft ett så starkt behov av att vara normal. Detta i jämförelse med mina syskon som inte på samma sätt verkat ha den driften, varpå de också är lite konstiga eftersom de aldrig försökt anpassa sig. Det är, så gott jag förstått det, hennes analys.
Jag tror att jag alltid känt mig lite märkvärdig av att få känna mig lite annorlunda så att jag skulle ha haft nån form av normaliseringsdrift kan jag inte riktigt känna igen mig i men förmodligen ligger det nåt i det, på en eller annan nivå. Det mesta är sant beroende på från vilken vinkel man ser saker och på vilken nivå man lägger dem på.
Men jag kom idag till insikt om att jag är rätt så vanlig av mig. Jag må ha lite ovanliga sexuella läggningar, ganska ovanliga jobb, ovanligt mycket att göra så fort det blir november oavsett vilket år det är och ovanligt framträdande framtänder.
Det är en ovanligt stor åldersskillnad mellan mig och Rask. Vår lägenhet har en ovanligt trekantig planlösning. Min första bil är ovanligt nog fabriksny, min första lägenhet var ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag skulle kunna fortsätta länge på det här sättet...
Trots detta är jag nog som folk är mest. Lite klokare, vill man ju gärna tro i all sin självgodhet, men det kan lika gärna vara en fråga om ur vilket perspektiv man ser på omvärlden. Sen kan man plötsligt se att man inte varit så klok, när nu blir då i ett obevakat ögonblick och perspektivet förändrats. Så nu tar jag mig för ungefär så klok som jag är utan att säga vare sig bu eller bä om huruvida det är mycket klokare än någon annan, mig själv eller vem som helst.
Det har hunnit bli november igen, och i och med det blev det bråttom. Jag har alltid bråttom i november. Det måste vara för att dagarna blir kortare och man därmed inte hinner med lika mycket. Klockren logik. De korta dagarna gör att veckodagarna inte räcker till annat än att arbeta, i sitt anletes svett slita för att få ihop till brödfödan, och då går helgerna åt till ALLT annat. Jag kanske har en oplanerad helg nån gång i december, än så länge. Annars ska jag försöka hinna med det nån gång nästa år.
Jag klagar egentligen inte, jag har ett fantastiskt jobb vad gäller att bestämma över min egen tid och mina helger är mestadels uppbokade med saker som "Åka till Örebro och träffa ToS!" så att klaga skulle vara lite som att säga "stackars mig, jag har alldeles för mycket roligt att göra". Och det vill man ju inte.
Men ibland när det sker stora förändringar hinner mitt huvud inte riktigt med, speciellt när de är väldigt stora, väldigt många och väldigt på en gång så krisar jag lite. Ägnar nån dag eller två åt att undra hur jag ska orka, hur jag ska hinna. Och på så sätt tror jag att jag är ganska vanlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar