En kort sammanfattning av läget.

- Jag ska spela vampyr på ett jättestort lajv på lördag. Har varken ordnat klänning eller mask till balen som lajvet består av, jag har inte repat in sångerna jag ska framföra och jag har inte ens skrivit en av dem. Dessutom är jag inte helt på det klara över en massa saker rent rollmässigt och i relationerna till andra vampyrer.

- Jag flyttade Mjukis i en sjuhelvetes massa timmar igår, vilket var fysiskt nedbrytande så nu är jag på väg att bli sjuk. Vi åkte nästan 45 mil. Bro-Tyresö blir en del om man behöver åka några varv.

- Jag jobbar på Grand imorgon och behöver kolla upp vilka andra dagar jag jobbar så att jag kan säga till min nya chef i affären där jag fått jobb när jag kan komma dit. En butik där jag verkligen behövs för det är inte helt organiserat som det är nu. Jag känner att jag har koll och gör ett bra jobb där och det är givande.

- Jag är så väldigt, väldigt trött och orkar inte träffa människor. Så nu ska jag sova. En annan dag tror jag att jag tänker vara sammanhängande. Jag kan ju alltid hoppas.

Det känns som att jag omringas av människor som hela tiden klagar på att de inte hinner med det de vill eller måste göra medan det i mina ögon bara är en fråga om prioriteringar. Samtidigt är jag förmodligen likadan själv. Jag hinner inte med allt mitt. Och det är nog för att det är så frustrerande att se sig själv speglas i andra som jag blir så förbannad på folks brist på organisation och jävlar anamma. Det är så lätt att bortse från att de förmodligen är lika trötta som jag.

En krigsskildring.

Jag har satt på mig rustning idag. Ska ut och slåss mot en heffa. Dagens första slag har redan stått och jag vann, med relativt små förluster. En lömsk huvudvärk och mindre bra humör är sådant man får leva med.

Jag har skrivit ut 11 exemplar av ett käckt litet brev med bifogat CV att dela ut till potentiella arbetsgivare i närbelägna blomsterbutiker. Det tog mig hela dagen igår att skriva ihop det käcka brevet på ca fem rader. Då var det heffan som vann striden. Idag är klockan strax efter elva på förmiddagen och jag är mer eller mindre redo att ge mig ut på min arbetssökarturné. Allt är häftat, hålat, försett med personlig touch och ett glittrigt litet klistermärke i glad färg (aka blickfång).

Det här låter nog inte så stort i de flestas ögon, men för mig är det väldigt stort. Jag håller på att lära mig att tycka att det är något man tar med en klackspark, men jag är inte där än.

Igår lyckades jag vrida fokuset så att jag fick det till att handla om att räkna kalorier, och jag såg knappt ens igenom det. Skrämmande i efterhand.

Jag har börjat inse att jag kanske inte kommer ta mig mycket djupare ner i de underliggande orsakerna till varifrån den ångest jag projicerar på tex jobbsökande egentligen stammar (Är det där en riktig mening, jag drabbas av mental utmattning av att söka jobb).

Jag har också börjat undra om ifall det kan tänkas vara så att när kreti och pleti mår så taskigt att de faktiskt inte orkar med att jobba mer än halvtid för att de behöver resterande tid till återhämtning så går de till en läkare. För det ska inte behöva vara så. Mitt normaltillstånd är en normal människas sjukdomstillstånd. Jag tror att det innebär att jag är någon form av sjuk människa. Det är verkligen inte en rolig sak att inse, det skulle varit så mycket bättre om man bara kunde ta sig i kragen och fixa det som fixas skall.

Så nu träder heffa nummer fyra fram ur skuggorna, lagom till att jag börjar kunna hålla de övriga i någorlunda kort koppel. den har egentligen alltid funnits där, fyran, men har suttit tillbakalutad utom synhåll och hållit i trådarna medan jag slagits mot de väderkvarnar till marionettdockor den dansat med framför mig.

Att misslyckas och att söka hjälp. De är inte riktigt samma sak men i detta fall sammanbakade till en megamonsterheffaklump. Och jag blir osäker på om det verkligen är en klump ofarlig om än skräckinjagande heffa eller om det är en riktig demon.

Hur det kan gå när saker eskalerar

Rask bjöd in mig till vad han vid tillfället kallade en liten bjudning. Med en improvisationsteaterföreställning, man behövde inte delta. Nejdå.

Jag tackade ja, med reservationen att ifall jag får spatt så kan jag tyvärr inte komma. Det kändes lite läskigt att träffa honom tillsammans med hans vänner. Och mina, för den delen. De vi har gemensamt.

Senare framkom det, jag tror det var dagen innan, att hans föräldrar skulle vara där. Ännu senare att den lilla bjudningen inte var hemma hos honom utan på hyrd lokal.

När jag stod utanför, på väg att gå in, insåg jag att det var hans 40-årsfest. Hade jag haft bättre tidsuppfattning på sistone hade jag nog lagt ihop två och två tidigare.

Djupa andetag. Gå in.

Innanför dörren, strax innan man når själva festlokalen, låg en hög med enkäter. Enkäter för gästerna att fylla i. Enkäter där man ombads definiera sin relation till Rask. Tjena..

Djupa andetag. Stanna kvar.

Okej för att jag må vara den sortens flicka som, när jag känner att det stämmer, avslutar en första dejt med intimare eskapader. Det är väl bara att inse att så är fallet med tanke på att det förekommer.

Men jag är INTE den sortens flicka som med lätthet definierar relationen, träffar föräldrarna, arbetskamraterna och resten av släkten och bekantskapskretsen på andra dejten.

Nu talas det om gemensam semester. Nästa vecka.

Jag tackade i alla fall nej till kräftskiva med släkten som tredje dejt. Där går min gräns.

Uppenbarligen.

Av någon anledning.

Jag ringde till blodcentralen eftersom jag hade fått en kallelse. På kallelsen stod det att om man inte kan lämna blod av någon anledning ska man gärna ringa. Jag kan inte lämna blod just nu, av någon anledning. En rar dam som lät förhållandevis gammal på rösten svarade.

-Camilla, sjuksköterska! sade hon.
-Hej Camilla! svarade jag.

Jag förklarade att jag inte kunde lämna blod den här gången. Utan att fråga varför (de är så diskreta och fina på blodcentralen) meddelade hon att hon då tar bort den kallelsen så kunde jag komma in när det passade.

Jag frågade tafatt hur länge man ska vänta när man haft sexuellt umgänge med en ny person.
- Du har haft ny partner!? frågade Camilla ogenerat.
- Ja, precis! svarade jag, nästan lika ogenerat.

- Jamen då sätter jag dig i karantän, sade hon då.
- "Karantän"!? tänkte jag.
- Hur länge sen var det, undrade Camilla så.
- Eh.. I lördags, svarade jag efter en sekunds betänketid.

Hon knappade på sin dator. Kom fram till att hon skulle skicka en ny kallelse om tre månader. Efter karenstiden.

- Ja, man är ju ung! avslutade hon.
- Jo, svarade jag.
- Och singel!
- ...

Nja.

Jag kommer inte att ge dig mitt hjärta.

Mitt hjärta är mitt, och du får det inte ens ifall du skulle be om det. I ärlighetens namn tror jag inte att du egentligen vill ha det.

När någon ger en sitt hjärta står man plötsligt och håller i något man inte är helt säker på hur man ska hantera. Om jag tappar det är det på mitt ansvar att det går sönder, och det är ett ansvar jag inte bett om. Och ett ansvar jag inte heller vill lägga på nån annan, ifall det nu är mitt hjärta det gäller.

Så du kommer aldrig få mitt hjärta, ens om du ger mig ditt eget i utbyte. Du kommer stå där hjärtlös. En hjärtlös människa kommer jag inte vilja vara med, så det är bäst att du behåller ditt hjärta också.

Men om du kommer närmre, och om du gör det med viss försiktighet, så kan du få röra vid mitt hjärta om du vill. Om du låter mig kommer jag röra vid ditt också.

En oplanerad familjefest!

Jag, Den Långe Starke och Åre hamnade hemma hos Mjukis på pizza.

Det var intressant. Mycket intressant. Inte så skrämmande som jag trodde att det skulle vara.

Håller tummarna för att alla ska vilja vara vänner i längden.

En fullkomligt oväntad invit...

...fick jag i lördags, på lajvet. Faktiskt var det strax efter att lajvet avslutats och vi promenerade mot bilen för att ta oss tillbaka till civilisationen som värdshusvärden Rask (som egentligen är skogsvaktare - hur coolt är inte det på en skala, med risk för att låta som en fjortis?) bjöd mig armen. Efter en stunds stjärnskådande under det sakta maket mot parkeringsplatsen föreslog han en fika. Det låter trevligt, svarade jag, och jag fick ett kort. Sedan dess har vi talats vid en del per telefon och via sms. Min polyamorösa läggning har ännu inte kommit på tal och jag inser att det är en obekant situation för mig. När är det för sent att tala om det, när har man redan fört nån bakom ljuset? Åh, vad jag känner mig dramatiskt och osammanhängande. Jag ville egentligen bara berätta om Rask.

Imorgon gäller det..

Då är det två premiärer. Lika spännande bägge två.

Dels ska jag på lajv för första gången i hela livet.

Dels ska jag leverera blommor till ett bröllop för första gången i hela livet.

Och nu är det mitt i natten och jag förväntar mig inte kunna vara sammanhängande.

Jag är innerst inne sjukt stressad och förtränger det så gott det går. Hoppas som vanligt på det bästa.