Min sista potatis.

Vi var ute i torpet i helgen och jag grävde färdigt mitt potatisland och satte mina förgrodda potatisar. Rask byggde grunden till nya vebon. Jag satte alla potatisar utom en som jag ska gr till kära syster så att hon kan odla potatis i kruka på sin balkong. Alltså satte jag inte min sista potatis och tur är väl det.

Barn är bedårande iglar.

Jag har aldrig utgett mig för att ha nån vidare god hand med barn. Det är svårt att relatera till individer som rör sig på ett annat socialt plan än en själv, och det har gjort mig osäker. Dock noterar jag att ju äldre jag blir desto lättare blir främmande barn att handskas med eftersom jag plötsligt kan identifiera mig mer och mer med rollen som förälder.

Idag har vi haft min svågers styvbarn på sju och fyra på besök. Nu har de åkt och både jag och Rask är fullkomligt slut och det är så skönt med lite tystnad. Men åh, sådana charmiga ungar de är! Och jag förvånade mig själv genom att kunna prata förhållandevis obehindrat med dem.

Jag ville fram tills jag var 18 inte ha barn själv. När jag fyllt 18 ville jag ha barn och jag ville absolut bli en ung mamma - för att jag mindes minsann ännu hur det var att vara barn själv. Nu har jag passerat gränsen för att nånsin kunna bli en ung mor och plötsligt känns det helt okej. Jag minns fortfarande hur det var att vara barn men tack vare den distans jag nu har till det är mitt tålamod med barn mycket större än tidigare. Jag kan förlåta det barn jag än gång var de misstag det barnet gjorde.

Jag tyckte verkligen att jag var en mogen 18-19-20-åring. I vissa avseenden var jag nog det men i andra kan jag i efterhand inse att så var verkligen inte fallet. Jag vet att jag har mognat avsevärt sen dess och jag vet att jag har potential att mogna än mer. Det gör att jag ser fram emot att bli äldre, då det kan medföra att man blir klokare, bara man anstränger sig lite grann.

Och att man är klokare innebär inte nödvändigtvis att man förlorat barnets perspektiv, man bara väljer att se saker och ting ur en annan synvinkel som man först då haft möjlighet att ha.

Hobbyodlarna kommer att rädda världen!

Igår satt jag på tunnelbanan hem och läste Underbara Claras blogginlägg om det faktum att ett fungerande liv kräver kortare arbetsdagar efter som rådande arbetstider är baserade på att den som jobbar har nån som sköter markservicen åt en. Det är väldigt få som har den lyxen, speciellt bland kvinnor. Jag håller till fullo med om att rådande koncept inte fungerar.

Inlägget var en reaktion på en kommentar hon fått om att det är en hobby och inte en politisk handling att odla tomater och baka surdegsbröd. Jag fick uppfattningen av att kommentatorn har en snäv uppfattning om vad feminism och politik är. Personligen tycker jag att det är upp till Clara hur hon vill göra uttryck för sin feminism, och om det är genom att inte ställa upp på förväntningarna som ställs på henne och hennes familj så ska man väl bara gratulera att hon har modet och förmågan till att leva som hon själv önskar.

Dessutom tycker jag att man kan passa på att tacka för att hon visar andra kvinnor med samma drömmar att det är fullt möjligt och helt okej att leva ett liv som är annorlunda mot storstadsfeminismens kultur, hur nu den kan tänkas se ut. Utan att för den sakens skull hävda att storstadsfeminism skulle vara sämre än lantlivsfeminism. Om nu kommentatorn anser att det är ett viktigt uttryck för feminism att handla sin middag i butik så står det henne fritt att göra det. Kan vi inte bara komma överrens om att alla får ta ansvar för sin egen del? Ju fler vägar som bryts mot ett gemensamt mål, desto bättre - borde det inte vara så?

Dessutom triggade kommentatorn en annan del (läs: neuros) av mig; den filifjonkiga som hela tiden väntar på katastrofen. Jag har hela mitt liv levt med ett överhängande hot om jordens undergång. Om det inte är att solen snart exploderar (vilket kan vara skrämmande när man är liten och ingjuta en känska av meningslöshet i att överhuvudtaget försöka bygga upp något då det ändå bara kommer brännas sönder, även om detta ligger nån miljon år fram i tiden) så är det antibiotikaresistens, krig och att bina dör. Det är en djup kliché numera att säga att det sätt vi lever på inte är hållbart i längden men det är det ju inte. Tyvärr är det inte hållbart ur ett kortare perspektiv att göra en helomvändning och sluta transportera sig, driva sjukhus eller överhuvudtaget äta.

Det gör kanske ingen jätteskillnad att odla sin egen tomat mot att köpa en spansk butikstomat när man ser till helheten. Dock ser jag en anna viktig poäng med att hobbyodla och baka sitt eget bröd. Jag tycker nämligen att hur man etablerar en surdeg och odlar småskaligt, gärna med begränsade resurser, är kunskap värd att bevara.

Jag tror att det är viktigt att nån sysslar med dessa hobbies så att nån kommer ihåg hur det görs när det inte längre finns en välfylld butik att svänga förbi och köpa middag för pengar man fått för en timmes slit på ett arbete man inte längre har.

Jag är medveten om att det inte är en utopi jag målar upp. "Efter-katastrofen"-scenarier är sällan utopiska. Men allt fler tecken pekar på att katastrofen är på väg och eftersom vi i det stora hela skiter i att göra något åt saken (släck lampan under Earth Hour bara, så ordnar det sig säkert) så talar det mesta för att den faktiskt kommer. När den gör det kommer det vara de som vet hur man jäser ett bröd av bara mjöl och vatten som kommer att stå kvar.

Efter att civilisationen fallit, vare sig det sker under min livstid eller om tusen år, är det för dem som kan få ett frö att gro som en ny värld kommer att spira.

*Ridå*

Påskris på jättars vis.

Före påsk.

När jag och Rask träffades första gången gick vi arm i arm på en mörk skogsväg och bakom oss gick ett annat sällskap med en liten lykta vars sken föll på oss. Tack vare detta fick vi många meter höga skuggor som kastades upp på granarna i oktobermörkret och vi tramsade glatt och klampade fram som stora troll och skojade om att vi var herr och fru Jätte. Om fem månader gifter vi oss och vårat påskris är två meter högt. Vi går ut starkt och fortsätter i den stilen. För att väga upp vår allmänna grandiositet har vi världens minsta soffgrupp, men det är en annan historia.

Efter påsk.

En partiellt illustrerad sammanfattning.

Så vad har då hänt sen november? Fem månader är en ganska lång tid, ur ett kort perspektiv. En kort tid ur ett längre men just nu befattar jag mig inte med det längre perspektivet.

Jo, detta har hänt:

Jag for till Örebro för att träffa kamraterna TS och SLJ och på vägen dit köpte jag en ifån.

*Fanfar!*

I och med det har jag nu en diger bildbank att referera till i redovisningen av det senaste halvåret.

Jag har varit på Öland i december.

Jag har varit där varje år sen jag föddes,
Vanligtvis på sommaren dock.

Det var hemskt trevligt att vara där på vintern. Jag och kära systern for ner till Borgholm över en helg i mitten av december och handlade julkläder för alldeles för mycket pengar på Rabalder som är en butik med trevliga kläder i huvudsakligen behagliga material. Vi hade väldigt roligt när vi var där.

Sen kom julen!

Hemma och hos föräldrarna.


Även hos svärföräldrarna, men deras gran finns inte på bild är jag rädd...



Under föräldrarnas gran ligger kära syster och kikar upp på de glittrande ljusen genom grenverket.

Oj oj, nu när jag tittar igenom bilderna inser jag att jag gjort mer än jag mäktar med att ladda upp bilder till så jag tar nog och drar en snabbversion istället och så får jag öva på att lägga upp bilder, för än går det inte helt smidigt.

Jag har bakat och lagat mat i våldsamma mängder, vi har haft spelkvällar av olika slag, jag har klätt om möbler och lampskärmar, sytt gardiner och annat pyssel. Virkat, stickat och planterat blommor. Jag promenerar nästan varje dag vid lunchtid, i alla fall på vardagar och jag jobbar och jobbar och jobbar. Jag kanske lägger upp några av vinterns bilder retroaktivt lite senare för vissa av dem är väldigt dekorativa. Men det räcker för nu. Jag skriver mer sen. Höga ambitioner.

Jag läste min blogg häromveckan...

...och kom fram till att den i mitt tycke var rätt så bra. Har under senaste tiden läst en del andra bloggar och insett att det finns framgångsrika sådana som kanske inte når upp till den kvalitetsnivå jag hade förväntat mig av en blogg som många vill läsa. Självklart finns det även väldigt bra framgångsrika bloggar, men tyvärr är huvuddelen av de jag klickat mig fram till skrämmande mycket sämre än vad jag hade trott när jag hört talas om dem.

Jag kände också att jag saknar skrivandet och att det finns så många saker jag skulle vilja förmedla, få sagda (eller ja, skrivna) oavsett om det är nån som lyssnar eller läser. Jag förmodar att det är ett rätt basalt behov, att få uttrycka sig. Heja yttrandefriheten, minsann.

Så nu tänkte jag ta tag i det här. Har bytt bakgrund från svart till ljusgrönt i hopp om att det kommer generera en något muntrare ton. Dessutom har jag ambitionen att mångdubbla frekvensen på mina inlägg. Det är i och för sig inte så svårt med tanke på att jag senast skrev för fem månader sen ungefär. Men det är planen, att skriva oftare. När jag sedan kommit igång och känner att jag har flyt på det hela så funderar jag på att (kanske, bara kanske) marknadsföra bloggen på något sätt.

Det ska bli spännande att se hur det går, och huruvida jag kan leva upp till mina förväntningar. Just nu känner jag mig en aning nedstämd och melankolisk av helt andra orsaker som jag inte tänker gå närmre in på för närvarande. Det är därför det inte blir en glittrande stjärnpremiär med konfetti och galakläder utan snarare ett försynt instick om att nu gör vi nåt annat, för det vi gjorde förut fyllde uppenbarligen inte önskad funktion.

Jag hade saker att göra idag.

Men eftersom tankarna i mitt huvud rusar i 210 blir inte mycket gjort. Jag har sådana dagar. De kommer, sedan går de igen. Så jag sätter mig bredvid och tittar på, försöker att inte ryckas med. Försöker vara snäll mot själen och plocka ut den ur den värsta trafiken så att den inte tar stryk av de vassa tankar som far omkring.

Jag skriver en lista med ett högst begränsat antal punkter, endast berörande de för dagen mest aktuella frågorna. Vad som händer imorgon eller i början av nästa vecka får jag lägga åt sidan just nu, så jag är snäll mot själen, skjuter upp och tar mig igenom det mest akuta.

Leveranser som kommit, saker som behöver inhandlas, som behöver packas upp, saker som ska levereras, förberedas, tillverkas. Jag skulle kunna ha ett par timmar på mig, jag skulle kunna prioritera någonting istället för att stå lamslagen inför den ostrukturerade våg av "att-göra" som väller över mig. Men inte nu, jag är redan översköljd och då är det enda man kan göra att hålla näsan över ytan, försöka få luft. Vara snäll mot själen, vila en stund och ta dagen sekund för sekund.