Hobbyodlarna kommer att rädda världen!

Igår satt jag på tunnelbanan hem och läste Underbara Claras blogginlägg om det faktum att ett fungerande liv kräver kortare arbetsdagar efter som rådande arbetstider är baserade på att den som jobbar har nån som sköter markservicen åt en. Det är väldigt få som har den lyxen, speciellt bland kvinnor. Jag håller till fullo med om att rådande koncept inte fungerar.

Inlägget var en reaktion på en kommentar hon fått om att det är en hobby och inte en politisk handling att odla tomater och baka surdegsbröd. Jag fick uppfattningen av att kommentatorn har en snäv uppfattning om vad feminism och politik är. Personligen tycker jag att det är upp till Clara hur hon vill göra uttryck för sin feminism, och om det är genom att inte ställa upp på förväntningarna som ställs på henne och hennes familj så ska man väl bara gratulera att hon har modet och förmågan till att leva som hon själv önskar.

Dessutom tycker jag att man kan passa på att tacka för att hon visar andra kvinnor med samma drömmar att det är fullt möjligt och helt okej att leva ett liv som är annorlunda mot storstadsfeminismens kultur, hur nu den kan tänkas se ut. Utan att för den sakens skull hävda att storstadsfeminism skulle vara sämre än lantlivsfeminism. Om nu kommentatorn anser att det är ett viktigt uttryck för feminism att handla sin middag i butik så står det henne fritt att göra det. Kan vi inte bara komma överrens om att alla får ta ansvar för sin egen del? Ju fler vägar som bryts mot ett gemensamt mål, desto bättre - borde det inte vara så?

Dessutom triggade kommentatorn en annan del (läs: neuros) av mig; den filifjonkiga som hela tiden väntar på katastrofen. Jag har hela mitt liv levt med ett överhängande hot om jordens undergång. Om det inte är att solen snart exploderar (vilket kan vara skrämmande när man är liten och ingjuta en känska av meningslöshet i att överhuvudtaget försöka bygga upp något då det ändå bara kommer brännas sönder, även om detta ligger nån miljon år fram i tiden) så är det antibiotikaresistens, krig och att bina dör. Det är en djup kliché numera att säga att det sätt vi lever på inte är hållbart i längden men det är det ju inte. Tyvärr är det inte hållbart ur ett kortare perspektiv att göra en helomvändning och sluta transportera sig, driva sjukhus eller överhuvudtaget äta.

Det gör kanske ingen jätteskillnad att odla sin egen tomat mot att köpa en spansk butikstomat när man ser till helheten. Dock ser jag en anna viktig poäng med att hobbyodla och baka sitt eget bröd. Jag tycker nämligen att hur man etablerar en surdeg och odlar småskaligt, gärna med begränsade resurser, är kunskap värd att bevara.

Jag tror att det är viktigt att nån sysslar med dessa hobbies så att nån kommer ihåg hur det görs när det inte längre finns en välfylld butik att svänga förbi och köpa middag för pengar man fått för en timmes slit på ett arbete man inte längre har.

Jag är medveten om att det inte är en utopi jag målar upp. "Efter-katastrofen"-scenarier är sällan utopiska. Men allt fler tecken pekar på att katastrofen är på väg och eftersom vi i det stora hela skiter i att göra något åt saken (släck lampan under Earth Hour bara, så ordnar det sig säkert) så talar det mesta för att den faktiskt kommer. När den gör det kommer det vara de som vet hur man jäser ett bröd av bara mjöl och vatten som kommer att stå kvar.

Efter att civilisationen fallit, vare sig det sker under min livstid eller om tusen år, är det för dem som kan få ett frö att gro som en ny värld kommer att spira.

*Ridå*