365 små saker...

Jag har haft en deal med mig själv som det har gått lite si och så med på sistone. Jag hade en plan på att göra mig av med en sak om dagen. Det höll i ganska många dagar faktiskt, och vissa dagar var det mer än en pryl som åkte. Men nu har det stått stilla ett tag och det är, liksom så mycket annat, frustrerande.

Jag flyttade för tre och en halv månad sen. Om två veckor flyttar jag igen. Vid det här laget äger jag rätt så mycket färre saker och det märks skillnad men just nu känner jag ändå viss oro över hur jag ska kunna få med allt. Det är så många saker kvar. Så väldigt, väldigt många saker.

Man har ju det, efter några års samboliv. Speciellt om man kombinerar det med att vara en ångesthamster och allmänt intresserad av hantverk som kräver sina saker. Fast jag inser ju att jag går till överdrift. Ingen annan jag känner har två knyppeldynor. Bara jag.

Jag rensar ut, slänger och ger till nära, kära och läkarmissionen. Tänker att nån annan får nån glädje av allt på så vis. Det enda jag faktiskt har sålt är min råttbur. Det kändes bra, till slut. När den väl kommit iväg. Det är enklare att ge bort och slänga.

Jag samlar mig, tror att jag kommer få ett ryck snart och häva ut en hel massa grejer. Det är i alla fall vad jag hoppas på för det har stått lite för still nu ett tag. Alldeles precis nu har jag ett par saker i huvudet. Dels en hel resväska full med efsingar som jag fått av min mor. Dem tänker jag slänga. Med tanke på att jag har en tre gånger så stor väska full med garnnystan är det inte något jag lider sådan brist på att jag tvunget måste spara gamla garnändar. En annan sak är en skokartong som tidigare innehöll en klänning jag redan gett bort. Vet inte varför kartongen är kvar riktigt. Har nog att göra med att det kändes lite häftigt med en så stor skokartong. Den innehöll ursprungligen ett par stövlar.

Jag har fortfarande ett par lådor här och där som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad de innehåller om jag inte tjuvkikar. Ibland har jag bara konceptet klart för mig, men inte detaljerna. Tex modistgrejer. Jag vet inte vad jag har för material där men så vitt jag vet är det sånt lådan innehåller, den som ligger överst på bokhyllan, strax under taket. Har inte tittat i den på några månader nu... Några gamla tomma sprayfärgsburkar kan man ju också slänga utan att tripperkolla att färgen verkligen är slut. Överlag har jag (och min familj) svårt för att slänga verktyg och material. Instrument likaså.

Jag har ingen aning om vad som finns i den gröna pärmen. Hela livet blir förvirrat om man samlar på sig så mycket skräp att man inte längre har koll på det. Allting blir rörigt. Kärlekslivet, vänskapsrelationer, hemmet, arbetet, skolan, fritidsprojekt. Allting. Och så försöker man bringa ordning i röran med hjälp av praktisk förvaring. Det är det som är inne nu. Tyvärr funkar det inte så. Röra som man stänger in i en låda blir aggressiv och kastar sig över en med dubbel kraft när man väl vågar glänta på locket. Det är lika bra att titta i den gröna pärmen direkt och innehåller den inget fantastiskt livsviktigt är det lika bra att slänga skiten.

Vänskapskakan Herman

Jag har fått en Herman. Herman har bott hos mig i snart två veckor. Det är på tiden att Herman flyttade härifrån.

Herman är en kaka som inte går att köpa, bara att få. En surdeg som kedjebrev. Man matar degen i en veckas tid, sedan delar man upp den och ger till sina vänner samtidigt som man bakar en smaskig kaka själv på en del som man behåller. Jag har inte riktigt kommit till vare sig till utdelandet av degar eller bakandet ännu.

Jag låter små saker hindra mig.
- Jag träffar inte mina vänner.
- Jag har ingen kopiator att kopiera receptet i.
- Jag har inte tid/är för trött när jag kommer hem om kvällarna för att ställa mig och baka.

Jag har fler dåliga ursäkter jag inte ens tänker bemöda mig med att skriva ned. De är för usla, håller inte för fem öre.

Är trött på att inte ta tag i saker som jag borde ta tag i, som behöver göras. Det blir förstås värre ju längre tid man väntar. Jag har väntat ett tag nu. Det börjar bli riktigt illa.

Min charmige tandläkare.

Jag besökte honom idag. Han noterade att jag gått hos honom i närmre tio år. Jag noterade att han har blivit gråhårig. Men det talade jag inte om för honom.

Han har alltid varit stilig och det har han fortsatt med även i år. Det har gått tio år och jag är fortfarande tacksam varje gång jag går till tandläkaren, över att det är honom och inte min gamla tandläkare jag ska till. Inte på grund av hur han ser ut, utan på grund av att han är så oerhört trevlig oavsett hur trött han än är. Till och med när han är kort i tonen och lite otrevlig så är han trevlig. Jag är inte helt säker på hur det går ihop. Det kanske har med hur han ser ut att göra i alla fall. Lite grann...

Han låter mig känna stolthet över att jag är så bra på att borsta tänderna och som alla tandläkare talar han om att använda tandtråd. Utan att väcka skuld, eller som det brukade vara med mig - trots. Snarare entusiasm inför tandtrådens fröjder. Det tycker jag är skickligt. Och jag väljer fortfarande att se det som att det är tack vare honom och inte på grund av att jag inte längre är ett trotsigt barn.

När internet inte finns.

Då är man i dagsläget ganska isolerad från omvärlden. I alla fall om man som jag i spenderar obekvämt mycket tid på nätet.

Det blir lätt så att datorn går på när man kommer hem och youtube tar tid från alla kreativa saker man skulle kunna tänkas göra istället. Och när internet väl kommer tillbaka har youtube stängt av sig självt för att uppdatera sig och kommer enligt utsago tillbaka inom kort.

Mailen man får samlas på hög. Hälften är väl inte så viktiga, men resten hade jag gärna läst redan i förrgår. Roliga evenemang är lätta att missa när man inte håller sig uppdaterad, som http://fhp.episerverhotell.net/Rio/Container-Events/RIOLIGT till exempel. Nu har jag i och för sig inte missat det, och jag hoppas fortfarande få biljetter. Helst gratis. Man ska ha kontakter. Det är bra. Hehehe.

Det är också besvärligt att behöva jaga datorer för att kunna betala sina räkningar, åtminstone när man är så nervöst lagd över det ekonomiska som jag är.

När man inte haft internet på ett tag (säkert en vecka!) så glömmer man nästan hur det är. Hur man gör. Så allt man skriver blir lite extra poänglöst.