Jag hade saker att göra idag.

Men eftersom tankarna i mitt huvud rusar i 210 blir inte mycket gjort. Jag har sådana dagar. De kommer, sedan går de igen. Så jag sätter mig bredvid och tittar på, försöker att inte ryckas med. Försöker vara snäll mot själen och plocka ut den ur den värsta trafiken så att den inte tar stryk av de vassa tankar som far omkring.

Jag skriver en lista med ett högst begränsat antal punkter, endast berörande de för dagen mest aktuella frågorna. Vad som händer imorgon eller i början av nästa vecka får jag lägga åt sidan just nu, så jag är snäll mot själen, skjuter upp och tar mig igenom det mest akuta.

Leveranser som kommit, saker som behöver inhandlas, som behöver packas upp, saker som ska levereras, förberedas, tillverkas. Jag skulle kunna ha ett par timmar på mig, jag skulle kunna prioritera någonting istället för att stå lamslagen inför den ostrukturerade våg av "att-göra" som väller över mig. Men inte nu, jag är redan översköljd och då är det enda man kan göra att hålla näsan över ytan, försöka få luft. Vara snäll mot själen, vila en stund och ta dagen sekund för sekund.

Utvecklande kring resonemanget om sex.

***Lätt censur!*** Och ja, normen är konstig. Mycket konstig.

När jag "gjorde slut" med tex DLS så var det egentligen så att jag omdefinierade relationen genom att säga att jag inte ville ha sex med honom mer, allt annat är mer eller mindre som förut, bortsett från att vi ses mer sällan. Väldigt mycket mer sällan, periodvis, men jag upplever att vi fortfarande har en mental intimitet.

Min flickvän Mjukis hade jag aldrig sex med så hon räknades inte av så många, kanske inte ens av henne själv när man ser på det såhär i efterhand.

Innan jag kommit fram helt till att jag var polyamorös hade jag nära relationer med andra män än min sambo. Hävdade inför mig själv liksom inför alla andra att jag inte var förälskad i dessa men jo, det var jag nog. Sambon ville aldrig öppna upp förhållandet mer än att man fick hångla med andra människor (dock med restriktionen att jag inte fick hångla med den karl jag sov över hos mest). Såhär i efterhand kan jag nog inse att han var väldigt tolerant mot mig och mina nycker. Jag hade svårt att inse det då.

Är inte helt säker på vad jag vill ha sagt med det här, blev mer ett blogginlägg än ett brev.

Kriser och allmän november.

Jag är helt vanlig bortsett från att jag blir kär i fler på en gång. Det är en insikt jag slogs av idag. I alla fall om man bortser från att jag är lite konstig i övrigt, men inte mer än förhållandevis överkomligt.

Min mamma har nån gång sagt att det är för att jag är lite ovanlig av mig (hon använde inte de orden) som jag under uppväxten haft ett så starkt behov av att vara normal. Detta i jämförelse med mina syskon som inte på samma sätt verkat ha den driften, varpå de också är lite konstiga eftersom de aldrig försökt anpassa sig. Det är, så gott jag förstått det, hennes analys.

Jag tror att jag alltid känt mig lite märkvärdig av att få känna mig lite annorlunda så att jag skulle ha haft nån form av normaliseringsdrift kan jag inte riktigt känna igen mig i men förmodligen ligger det nåt i det, på en eller annan nivå. Det mesta är sant beroende på från vilken vinkel man ser saker och på vilken nivå man lägger dem på.

Men jag kom idag till insikt om att jag är rätt så vanlig av mig. Jag må ha lite ovanliga sexuella läggningar, ganska ovanliga jobb, ovanligt mycket att göra så fort det blir november oavsett vilket år det är och ovanligt framträdande framtänder.

Det är en ovanligt stor åldersskillnad mellan mig och Rask. Vår lägenhet har en ovanligt trekantig planlösning. Min första bil är ovanligt nog fabriksny, min första lägenhet var ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag skulle kunna fortsätta länge på det här sättet...

Trots detta är jag nog som folk är mest. Lite klokare, vill man ju gärna tro i all sin självgodhet, men det kan lika gärna vara en fråga om ur vilket perspektiv man ser på omvärlden. Sen kan man plötsligt se att man inte varit så klok, när nu blir då i ett obevakat ögonblick och perspektivet förändrats. Så nu tar jag mig för ungefär så klok som jag är utan att säga vare sig bu eller bä om huruvida det är mycket klokare än någon annan, mig själv eller vem som helst.

Det har hunnit bli november igen, och i och med det blev det bråttom. Jag har alltid bråttom i november. Det måste vara för att dagarna blir kortare och man därmed inte hinner med lika mycket. Klockren logik. De korta dagarna gör att veckodagarna inte räcker till annat än att arbeta, i sitt anletes svett slita för att få ihop till brödfödan, och då går helgerna åt till ALLT annat. Jag kanske har en oplanerad helg nån gång i december, än så länge. Annars ska jag försöka hinna med det nån gång nästa år.

Jag klagar egentligen inte, jag har ett fantastiskt jobb vad gäller att bestämma över min egen tid och mina helger är mestadels uppbokade med saker som "Åka till Örebro och träffa ToS!" så att klaga skulle vara lite som att säga "stackars mig, jag har alldeles för mycket roligt att göra". Och det vill man ju inte.

Men ibland när det sker stora förändringar hinner mitt huvud inte riktigt med, speciellt när de är väldigt stora, väldigt många och väldigt på en gång så krisar jag lite. Ägnar nån dag eller två åt att undra hur jag ska orka, hur jag ska hinna. Och på så sätt tror jag att jag är ganska vanlig.

En helt ovanlig onsdag.

Dagen har varit likadan som igår. Likadan som andra dagar jag varit sjuk den här hösten. Jag är så sjukt trött på att vara sjuk för det är så fruktansvärt tråkigt.

Ligger i sängen hela dagarna, sover bort förmiddagen och surfar bort eftermiddagen. Kan inte sova mer, är för utmattad för att göra något annat. Så jag dåsar, och har så otroligt tråkigt. Och ont, nästan hela tiden.

Framåt kvällen kommer Rask hem, vi äter middag och sen ligger jag i sängen igen tills han kommer och lägger sig då vi somnar. Jag är för trött för att hitta på nånting, jag har för ont, mår för illa av tabletterna.

Jag är otroligt tacksam för att mitt tillstånd inte är kroniskt och jag hoppas vara på benen igen inom en vecka.

En väldigt dum tant.

Jag mår inte så bra efter operationen, har mer ont än vad de små pillrena klarar av att hantera och har inte fått tillräckligt många monsterpiller för att kunna gå på dem hela tiden (vilket nog kan vara bra av tidigare nämnda anledningar). Dessutom orkar jag inte äta så mycket och allt detta kombinerat gör att jag mår rätt så illa (förutom det jämna illamåendet monsterpillrena bjuder på) nästan hela tiden. Värst är det när jag åker tunnelbana.

Jag lyckades med nöd och näppe ta mig till jobbet idag (man kan lika gärna försöka när man har sju dagars karenstid) men lyckades inte jobba något när jag väl var där. Efter några timmars sovande nån annanstans än hemma, för omväxlings skull, begav jag mig hemåt igen med en kasse full av jobb som jag hoppas kunna ägna mig åt hemma imorgon när all min energi inte behöver gå till att åka tunnelbana.

Jag mådde än värre på hemvägen. Försökte läsa, lyssna på musik, prata i telefon med en motsträvig kär syster men mådde ändå tillräckligt illa för att vara på väg att kasta mig av på varje station för att antingen kräkas eller bara få andas lite friskare luft. Sitter kvar, mår dåligt. Märker hur vissa medpassagerare kastar blickar på mig. Vissa tror säkert att jag går på nån form av illegal substans, men ett par stycken verkar faktiskt hålla ett öga på mig bara för att se att jag är ok. I alla fall tolkade jag det så. Oavsett vilket syns det helt uppenbart på mig att jag inte mår bra, och eftersom jag hade hela rena kläder som dessutom för dagen såg extra propra ut trodde jag att risken för att se ut som en lodis av något slag skulle vara ganska liten. Men vad vet jag...

Till slut orkar jag inte sitta som folk längre, när mängden folk på tåget tunnats ut, så jag lägger upp benen på sätet bredvid mig, vilket gör att jag mår mycket bättre. Notera att jag inte har fötterna på sätet, inte heller är de i vägen för någon då jag sitter längst bak i vagnen så ingen behöver passera mina skor, och ingen behöver stå för att jag har benen som jag har dem då det finns gott om sittplatser. Då noterar jag en tant som sitter i sätesgruppen bredvid min, hon sitter och småler och betraktar mig. Jag förstod inte varför, men inbillade mig i ett infall av att tänka goda tankar om mänskligheten att hon kanske tyckte lite synd om mig som uppenbarligen satt och mådde så dåligt. Tänk så fel man kan ha, när hon suttit och smilat åt mig i några stationer och det är dags för henne att gå av häver hon ur sig "Om jag hade haft lika skitiga kängor som du hade jag aldrig ***minns inte ordet, vågat eller velat eller nåt sånt*** visa dem!". Sen går hon av, nöjd och belåten.

What!? Vad ville hon ha sagt med det? Hur skitiga kan ett par skor bli av tre dagars stadsanvändande? De må vara lite slitna, men de är - rent objektivt - inte nämnvärt smutsiga. Min tolkning är att hon satt och funderade ut en "dräpande" formulering för att få mig att ta ner fötterna. Det tycker jag är väldigt onödigt.

Jag blev först ställd, sedan växelvis arg och ledsen på henne. Jag har inte riktigt det emotionella pansar som krävs för att låta främmande damers elaka kommentarer rinna av mig som vatten i nuläget, är fullt upptagen med att koncentrera mig på att inte kräkas på hennes rollator. Jag brukar bemöda mig om att behandla mina medmänniskor, speciellt äldre, med respekt. Den här kvinnan fick mig att åtminstone för stunden tappa den respekten. Jävla människa! Jag tycker inte att man beter sig så mot folk! Så jag blev mycket ledsen, då jag redan befann mig i ett fragilt tillstånd, och ägnade en stund åt att tänka dåliga tankar (om man skulle följt med henne och klivit av tåget, tagit av sig skon och gnuggat den mot hennes fula, dammiga kappa - då skulle hon allt fått se! Moahaha...) och åt att gråta en skvätt över att det alls finns människor som medvetet försöker vara elaka.

Tillslut fann jag tröst i en tanke som jag inte finner tröst i att finna tröst i; Hon finns måhända nu, men hon är gammal. Så hon dör nog snart.

...och det är därför jag inte dricker!

Mitt sammanlagda drogbruk det senaste livet har bestått av stundtals oroväckande höga doser socker, skrattretande låga doser nikotin i form av enstaka vattenpiperökningar (det kan hända att det där inte är ett riktigt ord), ipren, alvedon, pollenallergitabletter och apelsinjuice. Sammanfattningsvis är jag en luden liten klump tvättäkta helylle.

Jag vet inte om ovanan vid sinnesförändrande substanser består av en upprätthållen hög känslighet för dylikt eller om jag bara har väldigt lågintensiva jämförelsematerial men det senaste dygnet har jag inmundigat en dos lugnande medel samt två doser av ett smärtstillande preparat som jag kallar monsterpiller, fastän jag egentligen tror att de inte är så hardcore berusningsmässigt - och det är... intressant.

Jag var på Sös igår för att operera bort en upprorisk visdomstand som inte alls ville vara kvar i munnen. Den växte utåt utan nån som helt hänsyn till att det stod ett gäng andra tänder i vägen. Så den fick lite hjälp på traven, och jag (som inte är van vid dylika ingrepp) fick en liten rosa kopp med lugnande medel. Innan jag fått mitt lugnande upplevde jag mig som förhållandevis cool mentalt, lite extra pratig kanske och eventuellt lite hispig. Kroppen däremot skakade så att jag knappt kunde hålla i vare sig koppen, vattenglaset eller tabletterna. Men sen, tjosan säger jag bara! Jag var hur lugn som helst, inte ens när sköterskan frågade vilken sida det var de skulle operera nu igen ("det är fredag eftermiddag, man är ju lite trött") blev jag särskilt bekymrad. Det gick hur smidigt som helst. Från min sida sett i alla fall. Tanden var visst lite besvärlig, men jag låg och var rätt nöjd under mitt skynke.

På hemvägen (efter en ganska lång och till en början trevlig tur på apoteket) började bedövningen släppa och jag kände mig rätt ynklig, jag och kära syster som varit med hela tiden och hållit mig snällt i foten tog en taxi hem till Rask och mig där jag blev nedbäddad i sängen tillsammans med min postoperationsgosedjurskräfta. Somnade ganska direkt.

Nio på kvällen var det dags för påfyllning av smärtstillande och jag tog, som rekommenderat, mina monsterpiller. Rask satt på sängkanten och pratade med mig en stund. Han noterade när tabletterna började verka genom att jag började fnittra ohämmat och jag genom att det kändes som att ben och armar dansade lite på egen hand utan att egentligen röra sig. Vi pratade en stund om alkohol och droger. Uppenbarligen har inte alkohol sådan effekt som det lugnande medlet hade. Rask är whiskeyfantast, så jag litar på hans uppgifter i frågan. Ingen av oss har testat cannabis men de beskrivningar man hört verkar ju inte långt ifrån.

Hade det varit en effekt man fått av alkohol hade jag förstått att folk drack. Jag ställer mig fortfarande skeptisk till illegala droger med den effekten dock.

Jag vet med mig att jag är en njutningsbenägen människa med tendenser till missbrukarbeteenden, beroendepersonlighet eller vad det heter, och det har jag gjort sen gymnasieåldern och det är mycket därför jag hållit mig borta från sådana saker - jag tror att jag lätt skulle kunnat fastna. Gårdagens upplevelser bekräftar min uppfattning om att jag inte bör ha med alkohol och droger att göra, för om jag hade tillgång till det där lugnande medlet och något slags ok från omgivning och samhälle till att använda det skulle jag nog kunna fastna i att ta mig en hutt och känna att allt bara är bra.