Snart börjar vi om.

Rätt vad det är kommer klockan slå tolv och då är vi inne på ett nytt år igen. En nystart. Extra fräsch om man betänker att man har ett helt nytt decennium att leka med.

Jag blir alltid lite deppig och på dåligt humör på nyårsafton. Gör att alla omkring mig mår lika dåligt de. Funderar på att slå på glädjeapparaten och le, le, le resten av kvällen. Riktigt jävla gemytlig och allas bästa vän. Om det inte är för sent redan. Har kanske hunnit skjuta alla ifrån mig. Men det är värt ett försök.

Nyårsafton är dagen då hela årets jävligheter koncentreras till ett serum. Det lämnar en bitter smak och är till för att motivera en att ha det bättre nästkommande år. Men just ikväll är det inte läge att göra några stora planer eller lova någonting. Det är läge för någon form av allvarsamt samlande av sig själv inför kommande strapatser. Lugnet innan stormen.

Jag är uppenbarligen inte helt nöjd med hur 2009 artade sig. Jag är inte helt säker på varför.

Jag önskar mig kommunikation i julklapp.

Kommunikation och en resa till solen, det är min hemliga önskelista. Det är lite ont om båda för tillfället.

Om jag ställer en fråga vill jag kunna förvänta mig ett svar. Så är inte fallet.

Om jag bor i ett mörkt och kallt land vill jag kunna fly till värmen, men jag saknar ekonomiska medel för att uppnå detta.

Jag ska sälja allt jag äger på blocket...

Nej, det ska jag inte. Det finns saker som jag vill ha kvar, och även om jag tjänade in några tusen skulle jag behöva betala av skulder med de pengarna. Lever i en jobbig skuldbubbla. Det är tröttsamt.

Dessutom är det tröttsamt att ha en partner som inte går att prata med. Överhuvudtaget.

Originalitet, var tog du vägen?

Jag gör samma sak varje dag. Dylikt varande går mig på nerverna. Vill vara med om unika upplevelser på löpande band. Visst, varje dag är i sig unik och så vidare. Det är inte det jag menar. Jag vill uppleva i extas, få nytt, fräscht och oförstört - hela tiden.

Det känns inte helt realistiskt.
De stora upplevelserna kommer för glest, det bara det jag vill ha sagt. Periodvis kommer de ofta men så kommer det tidsperioder då det inte händer lika mycket. Jag menar, det är ju en hel vecka sen jag gick på nobelfesten!

Nu får jag ge mig.

Jag skulle inte orkat mer just nu, jag har spännande saker på gång inom kort. Det är uppenbarligen något annat som stör mig, men som jag projicerar på mitt liv och skäller det för händelselöst.

Jag känner mig inkonsekvent.

Tillika lite fredagstrött. Det är lite för stökigt i köket. Det kommer gå över imorgon. En sak i taget, många saker efter varann.

Har sovit under dagtid. Man blir lite konstig då.

Jag är inte en björn.

Fast ibland känns det så. Jag skulle behöva gå i ide en liten stund och få vila. Livet har kört på i 180 ett bra tag nu samtidigt som det känns som att jag inte hinner med nånting över huvud taget.

Jag har flyttat nu, in i en tvåa där det redan bor någon. Det är trångt. Det blir trångt med mig och alla mina saker. Hade nobelvecka precis innan flytten och nu har jag slutprov så det är ont om tid såväl som plats.

Missar jobb för att jag är upptagen med annat, missar annat för att skolan kommer emellan och nånstans i mitten virvlar livet omkring och undrar vilket håll som är upp och hur man tar sig dit (den beryktade ytan som man bör hålla sig ovanför). Det är inte lätt att vila upp sig i ett hem fullt av kaos, så jag är trött. Jag är farligt trött, fullt medveten om att jag inte kan leva såhär om jag vill behålla hälsan. Lika fullt medveten är jag om andra människor som gör betydligt fler och svårare saker än jag och som mår hur fint som helst.

Det är meningslöst att jaga perfektion men jag tycker i alla fall att jag skulle kunna få vara tillräckligt kapabel för att känna mig mänsklig. Men nej, inte så. Istället känner jag mig som en björn, och blir bara tröttare och tröttare.

Många bollar i samma luft.

Jag är lite stressad. Håller, genom skolan, på med att fixa blomsterarrangemangen till Nobelfesten. Vi är två klasser där och hjälper det underbara team som har ansvar för dekorationerna. Det är jättekul. Men nu kommer jag hem på kvällen och orkar inte ta tag i alla flyttkartonger som ska packas. Veckans lyxproblem. Kan inte Nobelfesten vara en annan vecka, det blir så stressigt att hinna gå dit!? Jag ska på Nobelfesten. Inte middagen, dansen efteråt. Men ändå. Det är rätt underligt. Ingenting jag hade förväntat mig.

Självbedrägeri!

Jag hade lyckats lura i mig själv att jag inte hade så mycket saker kvar... Nu har jag packat 12 flyttkartonger och det är knappt att det märks nån skillnad i rummet. Det är lite stökigare. Jag måste med andra ord vara en riktig fena på att stuva undan saker så att de uppfattas som obefintliga. Det hade ju kunnat vara så att det var illa packat men så är det inte för jag är bra på att packa.

Vilket som helst av ovanstående påståenden skulle kunna vara självbedrägeri. Man får väl välja vilka livslögner man vill genomskåda. Jag vet att jag inte kommer ha mycket tid till att röja och rensa ut under kommande vecka, men jag vet att jag inte är på långa vägar så klar som jag trodde att jag var. Så jag kommer fortsätta, i ett annat rum i en annan del av stan. Lite klokare och lite modigare, med lite mer utrymme att andas.

365 små saker...

Jag har haft en deal med mig själv som det har gått lite si och så med på sistone. Jag hade en plan på att göra mig av med en sak om dagen. Det höll i ganska många dagar faktiskt, och vissa dagar var det mer än en pryl som åkte. Men nu har det stått stilla ett tag och det är, liksom så mycket annat, frustrerande.

Jag flyttade för tre och en halv månad sen. Om två veckor flyttar jag igen. Vid det här laget äger jag rätt så mycket färre saker och det märks skillnad men just nu känner jag ändå viss oro över hur jag ska kunna få med allt. Det är så många saker kvar. Så väldigt, väldigt många saker.

Man har ju det, efter några års samboliv. Speciellt om man kombinerar det med att vara en ångesthamster och allmänt intresserad av hantverk som kräver sina saker. Fast jag inser ju att jag går till överdrift. Ingen annan jag känner har två knyppeldynor. Bara jag.

Jag rensar ut, slänger och ger till nära, kära och läkarmissionen. Tänker att nån annan får nån glädje av allt på så vis. Det enda jag faktiskt har sålt är min råttbur. Det kändes bra, till slut. När den väl kommit iväg. Det är enklare att ge bort och slänga.

Jag samlar mig, tror att jag kommer få ett ryck snart och häva ut en hel massa grejer. Det är i alla fall vad jag hoppas på för det har stått lite för still nu ett tag. Alldeles precis nu har jag ett par saker i huvudet. Dels en hel resväska full med efsingar som jag fått av min mor. Dem tänker jag slänga. Med tanke på att jag har en tre gånger så stor väska full med garnnystan är det inte något jag lider sådan brist på att jag tvunget måste spara gamla garnändar. En annan sak är en skokartong som tidigare innehöll en klänning jag redan gett bort. Vet inte varför kartongen är kvar riktigt. Har nog att göra med att det kändes lite häftigt med en så stor skokartong. Den innehöll ursprungligen ett par stövlar.

Jag har fortfarande ett par lådor här och där som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad de innehåller om jag inte tjuvkikar. Ibland har jag bara konceptet klart för mig, men inte detaljerna. Tex modistgrejer. Jag vet inte vad jag har för material där men så vitt jag vet är det sånt lådan innehåller, den som ligger överst på bokhyllan, strax under taket. Har inte tittat i den på några månader nu... Några gamla tomma sprayfärgsburkar kan man ju också slänga utan att tripperkolla att färgen verkligen är slut. Överlag har jag (och min familj) svårt för att slänga verktyg och material. Instrument likaså.

Jag har ingen aning om vad som finns i den gröna pärmen. Hela livet blir förvirrat om man samlar på sig så mycket skräp att man inte längre har koll på det. Allting blir rörigt. Kärlekslivet, vänskapsrelationer, hemmet, arbetet, skolan, fritidsprojekt. Allting. Och så försöker man bringa ordning i röran med hjälp av praktisk förvaring. Det är det som är inne nu. Tyvärr funkar det inte så. Röra som man stänger in i en låda blir aggressiv och kastar sig över en med dubbel kraft när man väl vågar glänta på locket. Det är lika bra att titta i den gröna pärmen direkt och innehåller den inget fantastiskt livsviktigt är det lika bra att slänga skiten.

Vänskapskakan Herman

Jag har fått en Herman. Herman har bott hos mig i snart två veckor. Det är på tiden att Herman flyttade härifrån.

Herman är en kaka som inte går att köpa, bara att få. En surdeg som kedjebrev. Man matar degen i en veckas tid, sedan delar man upp den och ger till sina vänner samtidigt som man bakar en smaskig kaka själv på en del som man behåller. Jag har inte riktigt kommit till vare sig till utdelandet av degar eller bakandet ännu.

Jag låter små saker hindra mig.
- Jag träffar inte mina vänner.
- Jag har ingen kopiator att kopiera receptet i.
- Jag har inte tid/är för trött när jag kommer hem om kvällarna för att ställa mig och baka.

Jag har fler dåliga ursäkter jag inte ens tänker bemöda mig med att skriva ned. De är för usla, håller inte för fem öre.

Är trött på att inte ta tag i saker som jag borde ta tag i, som behöver göras. Det blir förstås värre ju längre tid man väntar. Jag har väntat ett tag nu. Det börjar bli riktigt illa.

Min charmige tandläkare.

Jag besökte honom idag. Han noterade att jag gått hos honom i närmre tio år. Jag noterade att han har blivit gråhårig. Men det talade jag inte om för honom.

Han har alltid varit stilig och det har han fortsatt med även i år. Det har gått tio år och jag är fortfarande tacksam varje gång jag går till tandläkaren, över att det är honom och inte min gamla tandläkare jag ska till. Inte på grund av hur han ser ut, utan på grund av att han är så oerhört trevlig oavsett hur trött han än är. Till och med när han är kort i tonen och lite otrevlig så är han trevlig. Jag är inte helt säker på hur det går ihop. Det kanske har med hur han ser ut att göra i alla fall. Lite grann...

Han låter mig känna stolthet över att jag är så bra på att borsta tänderna och som alla tandläkare talar han om att använda tandtråd. Utan att väcka skuld, eller som det brukade vara med mig - trots. Snarare entusiasm inför tandtrådens fröjder. Det tycker jag är skickligt. Och jag väljer fortfarande att se det som att det är tack vare honom och inte på grund av att jag inte längre är ett trotsigt barn.

När internet inte finns.

Då är man i dagsläget ganska isolerad från omvärlden. I alla fall om man som jag i spenderar obekvämt mycket tid på nätet.

Det blir lätt så att datorn går på när man kommer hem och youtube tar tid från alla kreativa saker man skulle kunna tänkas göra istället. Och när internet väl kommer tillbaka har youtube stängt av sig självt för att uppdatera sig och kommer enligt utsago tillbaka inom kort.

Mailen man får samlas på hög. Hälften är väl inte så viktiga, men resten hade jag gärna läst redan i förrgår. Roliga evenemang är lätta att missa när man inte håller sig uppdaterad, som http://fhp.episerverhotell.net/Rio/Container-Events/RIOLIGT till exempel. Nu har jag i och för sig inte missat det, och jag hoppas fortfarande få biljetter. Helst gratis. Man ska ha kontakter. Det är bra. Hehehe.

Det är också besvärligt att behöva jaga datorer för att kunna betala sina räkningar, åtminstone när man är så nervöst lagd över det ekonomiska som jag är.

När man inte haft internet på ett tag (säkert en vecka!) så glömmer man nästan hur det är. Hur man gör. Så allt man skriver blir lite extra poänglöst.

Dåliga dagar.

Det är som det är med dem. De kommer. De passerar. Mitt i alltihop försvinner insikten om att det går över och det man har kvar att luta sig mot är intellektuell rationalitet. Så långt den nu räcker.

Det värsta är inte att man förlorar förmågan att uppskatta någonting överhuvudtaget, inte heller att man behandlar sin omgivning utifrån att man hatar dem - vilket man gör. Ledsnar på deras ständiga arrogans som om ens egen inte vore lika illa.

Det värsta är att den intellektuella rationaliteten inte kan få en att känna att man nånsin kommer ta sig ur det här tillståndet, att det någonsin kommer att gå över. Man är fast, emotionellt, i något som tyvärr kommer skrämmande nära den generella bilden av helvetet.

För hur intellektuellt rationell man än försöker vara distraheras man av galenskapen som simmar i huvudet och man kan aldrig, aldrig, aldrig springa ifrån sig själv.

Intellektuellt rationellt - de bra dagarna kommer komma tillbaka. Man rider ut stormen och den mojnar.

Den intellektuella rationalitetens baksida - de bra dagarna kommer komma tillbaka. Det gör de dåliga också.

Norge - ett fantastiskt land

Av någon anledning älskar jag Norge. Jag har knappt varit där alls, bara en gång när jag var ganska så liten. Och det jag minns mest är att min syster blev arg på mig för att jag gick på hennes skugga.

För att vara riktigt ärlig har jag inte många andra erfarenheter av Norge utöver det heller... Men ett par, och de är fina. Raske menn på youtube, Erlend Loe överlag och nu senast - mjölkgarn.

En norsk uppfinning. Garn man gjort av mjölk. Det är så... vansinnigt! Fullkomligt vansinnigt, det finns inte ord för hur fascinerande det är att någon ids göra garn av pulveriserat mjölkprotein. Men helt underbart. Bara att någon kommit på tanken. Om inte annat visar det ju på ett sinne öppet för nya möjligheter och infallsvinklar. Kan ju inte vara fel för världens utveckling.

Det är ett väldigt gosigt garn. Jag hittade det på symässan. Självklart köpte jag det. Ärligt talat, vad annat kunde jag göra?

Panikångest - det är grejer det!

När man känner att den kommer smygande, det är då man måste fånga den i precis rätt ögonblick och frysa den innan den brutit ut helt och utan att den heller försvinner. Ifall man lyckas med detta har man möjlighet att uträtta stordåd. Som att till exempel baka fem sockerkakor på under en och en halv timme. Choklad, saffran, pepparkaka med lingon, äpple med kanel, blåbär. Oh så kreativ jag är. Olika kakor, olika smaker. Hurra.

Det finns mycket annat också, som man kan göra när man befinner sig i tomhetens mittemellan, men idag bakade jag. Lealat, vem ska äta allt du bakar? Jag ska ta med dem till skolan imorgon, varenda en. Resten får jag ge bort eller frysa in. Äggen tog slut efter fem kakor, likaså mjölet. Det var nog lika så bra. Nu har jag kanske ork att städa köket efter mig. För husfridens skull.

Och när jag slutar har den initiala ångesten domnat bort och jag kan börja mjuka upp de mentala lederna igen för att slutligen fungera som vanligt. På så vis undviker jag att fastna, genom att för en stund försvinna och låta endast handlingen jag utför finnas till.

En insikt om att saker blir gjorda när man gör dem.

En sådan fick jag. Väldigt bra. Har fått liknande insikter förut, och jag förväntar mig fler i framtiden.

Har haft syjunta ikväll. Tre personer hinner avsluta sexton projekt på bara ett par tre timmar. Projekt som har legat och väntat i åratal och gnagt i sig energi som vi kunde lagt på annat. Men nu är de avklarade och fastän det väller fler ur garderoben vill jag hoppas att det finns ett slut även om det inte är inom synhåll för tillfället.

Har länge varit så upptagen med att inte göra det jag borde att jag inte hunnit göra det jag vill. Börjar nå en punkt i livet när jag börjar komma ikapp mig själv och det känns främmande. Bra, men främmande. Och lite skrämmande, jag vågar inte riktigt säga det högt i händelse av att så inte är fallet och jag därmed kommer göra mig själv besviken. Ingen annan dock, tror inte att det finns nån som skulle bli besviken av att jag inte kommer ikapp mig själv fastän jag sagt att jag trott att jag gjorde det. I alla fall ingen som jag känner till.

Så jag tänker det istället, i smyg, och håller tummarna för att jag inte ska märka att jag är mig själv på spåren och på grund av detta springa ifrån mig själv igen.

Ibland kan man helt oväntat hitta en diktsamling

I alla fall jag, när jag går igenom mina mail. Med lite perspektiv har dikter som en gång kändes pretentiösa blivit vackra.

Jag ville skriva ner en vers jag fick i huvudet. Jag har haft en bra kväll så jag skrev en bit sång om den, en vers. Det var då jag hittade diktsamlingen. Ifall nu elva dikter kan klassificeras som en samling. Det beror nog på vilken slags samling man syftar på.

Har varit i Hammarby Sjöstad och haft picknick. Finns en rund brygga där, en bit ut i vattnet. Dit tog jag en vän jag inte riktigt känner än. Planen är att lära känna honom. Så vi satte oss på en brygga i Hammarby Sjöstad med filtar, te och kaffebröd och pratade om det som föll oss in, och det jag hade tänkt fråga sen innan.

Att ha picknick en kväll i oktober är ganska kallt, trots filtar och te. Hade vi inte misslyckats med att ses och ha picknick hela sommaren hade vi nog satt oss på ett café istället. Jag är glad att vi inte gjorde det, utan att vi var utomhus. Ljuset speglades så fint i vattnet. Bara det var värt kylan.

Vad månen är vacker ikväll
Vi sitter kvar en stund på bryggan
Jag sjunger en sång för mig själv
Du tar kort
Och vi talar om allt som vi gjort
Var och en
Och om allt som vi vill göra sen

Förresten, apropå kaffebröd, en annan stor sak hände idag. Jag drack kaffe för första gången i mitt nästan kvartssekel långa liv. Det tycker jag var imponerande. En halv latte - frivilligt!

All ära åt Mattias Sahlin. Ska man bara dricka en kaffe i livet ska man se till att det är han som gör den. Snyggt jobbat Mattias, och starkt att hålla en kaffeprovning med en grupp människor där runt hälften överhuvudtaget inte gillar kaffe. Heja dig.

Det är mitt i natten nu. I annat fall hade jag nog inte publicerat ett så rörigt inlägg. Det har hänt mycket idag. Jag har valt att berätta om det som är bra. Det räcker.

Jag sitter och väntar.

På att få veta om jag kommer ha någonstans att bo i jul. Och därefter. Har väntat en vecka på besked, fick just höra att jag kommer få vänta en vecka till. En vecka är kanske inte så mycket när det gäller Stockholms bostadsmarknad, men det hade förstås varit skönt att slippa vänta.

Det är så mycket väntetid som blir liv som rinner oss ur händerna. Telefonköer, kollektivtrafik, besked som dröjer. Jag har väntat länge.

Våga vara radikal!

Det är det enda jag vet om att beskära pelargoner. Att man ska våga vara radikal. Det har jag lärt mig i en serie av Nina Hemmingsson. Jag pluggar till florist och det enda jag vet om att beskära pelargoner har jag lärt mig av att läsa serier. Men jag sörjer inte. Dels för att jag inte hunnit gå så länge i skolan ännu, dels för att det fungerar. Det fungerar jättebra.

Jag beskar mina pelargoner idag, tog in dem från balkongen för vintern. Det var fyra plusgrader i morse. Inatt kommer kanske frosten, det är lika bra att vara på den säkra sidan. Pelargoner tål kanske frost, det vet jag inget om. Står inget om det i Hemmingssons serie. Det står inte heller om det går bra att beskära pelargoner på hösten eller om det ska göras på våren.

Jag har mårbackapelargoner. Bara mårbackapelargoner. Ganska många. Från början var de bara en, men jag sparar de kvistar jag skär av och sätter dem i vatten så att de får rötter och jag får nya pelargoner. Snart har jag ännu fler. Jag beskar mina pelargoner idag. Radikalt.

Idag cyklade jag enhjuling.

Det var roligt. Har bara gjort det lite, lite förut. Inomhus. I mitt gamla sovrum. Idag var jag utomhus.

Jag ska cykla den sträcka jag cyklade idag hundra gånger. Det är fram och tillbaka längs kortsidan på en fotbollsplan. Sen är tanken att jag ska kunna cykla själv, utan stöd. Det känns lovande. En procent avklarad.

När jag kan cykla kanske jag får tillbaka den enhjuling jag en gång hade, sen gav bort och nu lär mig cykla på. Hon som har den hoppas få köpa en annan enhjuling av en kompis som vi gett ytterligare en enhjuling till. Många enhjulingar i omlopp. Men de har olika stora hjul så vi ser skillnad på dem.

Hade en spelning inne i stan också, på Skrapan, men det har inget med cyklandet att göra mer än att jag skulle cyklat längre om jag inte varit rädd för att göra illa händerna innan spelningen.