Snart börjar vi om.

Rätt vad det är kommer klockan slå tolv och då är vi inne på ett nytt år igen. En nystart. Extra fräsch om man betänker att man har ett helt nytt decennium att leka med.

Jag blir alltid lite deppig och på dåligt humör på nyårsafton. Gör att alla omkring mig mår lika dåligt de. Funderar på att slå på glädjeapparaten och le, le, le resten av kvällen. Riktigt jävla gemytlig och allas bästa vän. Om det inte är för sent redan. Har kanske hunnit skjuta alla ifrån mig. Men det är värt ett försök.

Nyårsafton är dagen då hela årets jävligheter koncentreras till ett serum. Det lämnar en bitter smak och är till för att motivera en att ha det bättre nästkommande år. Men just ikväll är det inte läge att göra några stora planer eller lova någonting. Det är läge för någon form av allvarsamt samlande av sig själv inför kommande strapatser. Lugnet innan stormen.

Jag är uppenbarligen inte helt nöjd med hur 2009 artade sig. Jag är inte helt säker på varför.

Jag önskar mig kommunikation i julklapp.

Kommunikation och en resa till solen, det är min hemliga önskelista. Det är lite ont om båda för tillfället.

Om jag ställer en fråga vill jag kunna förvänta mig ett svar. Så är inte fallet.

Om jag bor i ett mörkt och kallt land vill jag kunna fly till värmen, men jag saknar ekonomiska medel för att uppnå detta.

Jag ska sälja allt jag äger på blocket...

Nej, det ska jag inte. Det finns saker som jag vill ha kvar, och även om jag tjänade in några tusen skulle jag behöva betala av skulder med de pengarna. Lever i en jobbig skuldbubbla. Det är tröttsamt.

Dessutom är det tröttsamt att ha en partner som inte går att prata med. Överhuvudtaget.

Originalitet, var tog du vägen?

Jag gör samma sak varje dag. Dylikt varande går mig på nerverna. Vill vara med om unika upplevelser på löpande band. Visst, varje dag är i sig unik och så vidare. Det är inte det jag menar. Jag vill uppleva i extas, få nytt, fräscht och oförstört - hela tiden.

Det känns inte helt realistiskt.
De stora upplevelserna kommer för glest, det bara det jag vill ha sagt. Periodvis kommer de ofta men så kommer det tidsperioder då det inte händer lika mycket. Jag menar, det är ju en hel vecka sen jag gick på nobelfesten!

Nu får jag ge mig.

Jag skulle inte orkat mer just nu, jag har spännande saker på gång inom kort. Det är uppenbarligen något annat som stör mig, men som jag projicerar på mitt liv och skäller det för händelselöst.

Jag känner mig inkonsekvent.

Tillika lite fredagstrött. Det är lite för stökigt i köket. Det kommer gå över imorgon. En sak i taget, många saker efter varann.

Har sovit under dagtid. Man blir lite konstig då.

Jag är inte en björn.

Fast ibland känns det så. Jag skulle behöva gå i ide en liten stund och få vila. Livet har kört på i 180 ett bra tag nu samtidigt som det känns som att jag inte hinner med nånting över huvud taget.

Jag har flyttat nu, in i en tvåa där det redan bor någon. Det är trångt. Det blir trångt med mig och alla mina saker. Hade nobelvecka precis innan flytten och nu har jag slutprov så det är ont om tid såväl som plats.

Missar jobb för att jag är upptagen med annat, missar annat för att skolan kommer emellan och nånstans i mitten virvlar livet omkring och undrar vilket håll som är upp och hur man tar sig dit (den beryktade ytan som man bör hålla sig ovanför). Det är inte lätt att vila upp sig i ett hem fullt av kaos, så jag är trött. Jag är farligt trött, fullt medveten om att jag inte kan leva såhär om jag vill behålla hälsan. Lika fullt medveten är jag om andra människor som gör betydligt fler och svårare saker än jag och som mår hur fint som helst.

Det är meningslöst att jaga perfektion men jag tycker i alla fall att jag skulle kunna få vara tillräckligt kapabel för att känna mig mänsklig. Men nej, inte så. Istället känner jag mig som en björn, och blir bara tröttare och tröttare.

Många bollar i samma luft.

Jag är lite stressad. Håller, genom skolan, på med att fixa blomsterarrangemangen till Nobelfesten. Vi är två klasser där och hjälper det underbara team som har ansvar för dekorationerna. Det är jättekul. Men nu kommer jag hem på kvällen och orkar inte ta tag i alla flyttkartonger som ska packas. Veckans lyxproblem. Kan inte Nobelfesten vara en annan vecka, det blir så stressigt att hinna gå dit!? Jag ska på Nobelfesten. Inte middagen, dansen efteråt. Men ändå. Det är rätt underligt. Ingenting jag hade förväntat mig.

Självbedrägeri!

Jag hade lyckats lura i mig själv att jag inte hade så mycket saker kvar... Nu har jag packat 12 flyttkartonger och det är knappt att det märks nån skillnad i rummet. Det är lite stökigare. Jag måste med andra ord vara en riktig fena på att stuva undan saker så att de uppfattas som obefintliga. Det hade ju kunnat vara så att det var illa packat men så är det inte för jag är bra på att packa.

Vilket som helst av ovanstående påståenden skulle kunna vara självbedrägeri. Man får väl välja vilka livslögner man vill genomskåda. Jag vet att jag inte kommer ha mycket tid till att röja och rensa ut under kommande vecka, men jag vet att jag inte är på långa vägar så klar som jag trodde att jag var. Så jag kommer fortsätta, i ett annat rum i en annan del av stan. Lite klokare och lite modigare, med lite mer utrymme att andas.