Hemmakväll.

Jag försöker muta mig själv till att städa lägenheten genom att äta godis.

Resultatet blir att jag sitter framför datorn och äter godis, utan att städa.

Jodå, jag städade litegrann och hyser planer på att fortsätta vad det lider så länge godiset inte hinner ta slut. Imorgon ska här spelas rollspel och ätas snaffel. Då ska det se hyggligt ut. Kanske till och med ska försöka mig på att sopa golvet eller nånting liknande.

Rask håller i rollspelandet och jag håller i värdinneskapet och snafflandet. Det kommer nog bli jättebra, ska ta en sväng förbi ÖoB och köpa onyttigt tilltugg och sedan ICA och köpa nyttigt dito.

Dessutom ska jag försöka hinna lämna in mitt halsband på lagning och köpa ett par nya byxor eftersom de enda jag kommer i är spruckna både fram och bak. Rätt vad det är kommer de falla i två bitar. Ett enstaka byxben ihopkorvat kring vardera vaden. Åh, så fånigt det skulle se ut. För att undvika detta ska nya byxor inhandlas.

Utöver detta ska jag jobba halvdag. Känns lite si och så med att hinna med det också, men det drar in pengar. Kan ta dem till snaffleriet.

Jag kommer behöva vara effektiv. Och för säkerhets skull städa redan ikväll.

Har jag lyckats motivera mig själv?

Hjälpligt.

Grav identitetskris.

Jag har drabbats av riktigt, riktigt grava tvivel kring de livsval jag gjort och hur jag definierat mig själv och omvärlden. Det är INTE roligt. Det är ingenting som kan rekommenderas, upplevelsemässigt. Förhoppningsvis kommer det spira insikter ur det hela.

Men just nu gör det ont, ont, ont och jag vill inte befinna mig i en sån situation och jag är inte helt säker på hur jag hamnade här, eller åtminstone inte vilka steg av dem jag tog som gav den här effekten. Och jag tänker att jag måste gjort nånting fel nånstans på vägen för det var ju inte såhär det skulle bli.

En sång till Rask

Det har hänt så mycket.
Gått så fort.
Jag har vänt mig ett par gånger.
Sen i oktober
har allt jag trott
drabbats tre varv utav ånger.

Vi ska titta på ett hus,
ta bilen ut.
Ett renoveringsobjekt,
mer än det jag har nu.
Vart har planen tagit vägen?
Jag hade ju tänkt ut
hur jag skulle klara dagen,
per timme, per minut.
En gnutta självständighet,
jag vet, jag vet,
jag har nog kvar den.
Spar den till den dagen
jag behöver den igen
men just nu...
Just nu vill jag titta på ett hus,
ta bilen ut
till en gård vid havet.

Det är så lyckat
och det blir för stort.
Det är inte som jag tänkt mig
och jag blir rädd för att jag
tappar bort
mina storslagna planer - hos dig.

Vi ska titta på ett hus,
ta bilen ut.
Ett renoveringsobjekt,
mer än det jag har nu.
Vart har planen tagit vägen?
Jag hade ju tänkt ut
hur jag skulle klara dagen,
per timme, per minut.
En gnutta självständighet,
jag vet, jag vet,
jag har nog kvar den.
Spar den till den dagen
jag behöver den igen
men just nu...
Just nu vill jag titta på ett hus,
ta bilen ut
till en gård vid havet.

Just nu vill jag titta på ett hus,
ta bilen ut
till en gård vid havet.

Nycker och peirferin.

Att inte omedelbart meddela sin omgivning när man skiftar kraftigt i sinnestillstånd är nåt jag skulle vilja definiera som nån form av mognad. Att inte omedelbart följa sin impuls utan att istället överväga effekten detta kan ha på sin omgivning.

Vad gäller relationer brukar jag drabbas av perioder då jag överhuvudtaget inte känner något för nån och jag går in i vad jag kallar för periferin. Jag har lärt mig med åren att det inte handlar om att känslorna försvinner utan att de bara ligger begravda med annat som inte bör vädras just då. I det läget går jag inte och gör slut med hela min omgivning. Vuxenpoäng till mig!

Det är nog en av orsakerna till att jag är så skrattretande lojal.
Jag har helt enkelt svårt att lita på mitt eget omdöme.

Grrrhhl...

Nu är mardrömshelgen avklarad, käckt avslutad med ett matlag bestående av fryspizza och bearnaisesås. Tur för mig att jag inte har så höga ambitioner utan lägger mig på en genomförbar nivå. Matlaget i sig avslutades käckt med någon form av allsång där vi tog en känd melodi och sjöng en rad var på vårt alldeles egna nonsensspråk. Och ibland på svenska, med en annan text än den vanliga. Det var svårare och blev väldigt underligt...

"Allting vecklar ut sig
och det blir invecklat.
Jag vill veckla till nånting
så det blir origami.
Varför undrar någon.
Varför undrar alla.
Varför undrar mangochutneyn
när den har gått hem.

Och alla andra dansar ringdans men
mangochutneyn har gått hem."

Yes, så innovativa är vi. Kändes bra med att få ge utlopp för lite kreativitet nu när jag intehar haft tid att förbereda nästa FOMLA-övning. FOMLA är en sammanslutning För Oss Med Litterära Aspirationer. Till nästa vecka så ska jag ha med mig ett stencilhäfte med övningar som baseras på vår senaste session då vi skrev en dikt på samma sätt som man ritar en vikgubbe.

Oh så trevligt vi hade! Sånt ska man göra oftare.

Mardrömshelg i antågande.

Jag kommer jobba hela helgen, samt anslutande dagar. Jag försöker fokusera på att det kommer resultera i en massa pengar.

Jag behöver pengar, för jag är inte så bra på att leva sparsamt som man skulle önska med min ekonomi. Jag ska se till att skaffa mig extrainkomster som väger upp för mitt extravaganta leverne.

Jag är bara inte helt säker på hur ännu.

Idéerna:
1. Ställa mig och sälja saker jag kan tänkas klara mig utan på en loppmarknad.
2. Ställa mig på stan med gitarren och sjunga för småslantar.
3. Kontakta Gammeludden och höra om de vill att jag kommer dit nån söndag och drar en Taubevisa eller två.
4. Ragga extrajobb på SU.

Det finns några fler idéer, men dessa är de bästa och mest genomförbara.

Men tills det lugnar sig på övriga jobbfronten ska jag se till att gå och lägga mig och sova så att jag gör ett bra jobb på de jobb jag redan har.

Prioriteringar.

Sådana har man. Helst ska man vara medveten om vilka man gör. Mina är i obalans.

Jag flyttade för tre veckor sedan och det står fullt med flyttkartonger på mitt vardagsrumsgolv. Det duger inte riktigt.

Jag kan verkligen inte hävda att all min vakna tid går åt till att jobba, för så är sannerligen inte fallet för närvarande. Däremot känns det som att det är dit ungefär all energi går. Dit och att gymma, repa, träffa folk, hänga på internet, städa hemma hos ANDRA människor.

Just det är ett problem. Jag är en av dessa få människor som faktiskt gillar att röja och rensa ut, men det är ju SÅ mycket lättare att göra det hemma hos någon annan. Man får en helt annan slags distans, man har inte sett sakerna en miljon gånger förut och det är inte man själv som behöver ta det slutgiltiga beslutet huruvida något ska sparas eller slängas.

Jag skulle behöva avsätta rejält med tid till att ordna hemma. Steg ett är att packa upp och få iväg alla kartonger dit de ska. En del ska lämnas tillbaka, en del ska lånas ut, vissa ska ner i förvaring inför framtida förflyttningar av saker.

Nästa steg är att gå igenom alla saker som packas upp. Jag ägnade halva 2009 och halva 2010 åt att rensa ut och göra mig av med saker, men nu har det gått ett halvår till vilket borde ha gett mig ytterligare perspektiv på vad jag kan tänkas behöva spara.

Ett steg som rör sig däremellan och i bägge stegen är nån form av underhåll av sakerna som kommer upp. Typ diska sådant som packas upp i köket innan det ställs in i skåpet.

Damma väggar, torka ur skåp, allt sånt skulle jag vilja göra också. Men jag prioriterar fel. Jag är för trött just nu. Jag har återigen knölat in för mycket saker på allt för liten yta så att jag drabbas av handlingsförlamning.

Nu hoppas jag på våren, att den ska komma med ljus, energi och nya perspektiv. Så att jag kan få fason på hur jag prioriterar.

Det lär ju hända..

Tanken är väl att man ska lära sig av erfarenheterna.

"Jag mår bättre nu när jag kommit på hur jag fungerar. Det är alltid lika roligt med självinsikter, i alla fall nästan :P

Tror att det är hälsosamt att acceptera och utforska att man är en nyfiken varelse.

Tror även att relationer måste vårdas oavsett hur många som är inblandade och att det inte behöver vara så gruvligt mycket svårare att vara flera sålänge man är stenhård på öppen kommunikation."

Så skrev jag i somras. Just nu känns det som att det var väldigt länge sen.

Tyvärr är det svårare att vara flera om flera av dessa flera helst inte vill vara flera, för då uppstår en ovilja att kommunicera, varpå det hela blir mer komplicerat.