Dåliga dagar.

Det är som det är med dem. De kommer. De passerar. Mitt i alltihop försvinner insikten om att det går över och det man har kvar att luta sig mot är intellektuell rationalitet. Så långt den nu räcker.

Det värsta är inte att man förlorar förmågan att uppskatta någonting överhuvudtaget, inte heller att man behandlar sin omgivning utifrån att man hatar dem - vilket man gör. Ledsnar på deras ständiga arrogans som om ens egen inte vore lika illa.

Det värsta är att den intellektuella rationaliteten inte kan få en att känna att man nånsin kommer ta sig ur det här tillståndet, att det någonsin kommer att gå över. Man är fast, emotionellt, i något som tyvärr kommer skrämmande nära den generella bilden av helvetet.

För hur intellektuellt rationell man än försöker vara distraheras man av galenskapen som simmar i huvudet och man kan aldrig, aldrig, aldrig springa ifrån sig själv.

Intellektuellt rationellt - de bra dagarna kommer komma tillbaka. Man rider ut stormen och den mojnar.

Den intellektuella rationalitetens baksida - de bra dagarna kommer komma tillbaka. Det gör de dåliga också.

Norge - ett fantastiskt land

Av någon anledning älskar jag Norge. Jag har knappt varit där alls, bara en gång när jag var ganska så liten. Och det jag minns mest är att min syster blev arg på mig för att jag gick på hennes skugga.

För att vara riktigt ärlig har jag inte många andra erfarenheter av Norge utöver det heller... Men ett par, och de är fina. Raske menn på youtube, Erlend Loe överlag och nu senast - mjölkgarn.

En norsk uppfinning. Garn man gjort av mjölk. Det är så... vansinnigt! Fullkomligt vansinnigt, det finns inte ord för hur fascinerande det är att någon ids göra garn av pulveriserat mjölkprotein. Men helt underbart. Bara att någon kommit på tanken. Om inte annat visar det ju på ett sinne öppet för nya möjligheter och infallsvinklar. Kan ju inte vara fel för världens utveckling.

Det är ett väldigt gosigt garn. Jag hittade det på symässan. Självklart köpte jag det. Ärligt talat, vad annat kunde jag göra?

Panikångest - det är grejer det!

När man känner att den kommer smygande, det är då man måste fånga den i precis rätt ögonblick och frysa den innan den brutit ut helt och utan att den heller försvinner. Ifall man lyckas med detta har man möjlighet att uträtta stordåd. Som att till exempel baka fem sockerkakor på under en och en halv timme. Choklad, saffran, pepparkaka med lingon, äpple med kanel, blåbär. Oh så kreativ jag är. Olika kakor, olika smaker. Hurra.

Det finns mycket annat också, som man kan göra när man befinner sig i tomhetens mittemellan, men idag bakade jag. Lealat, vem ska äta allt du bakar? Jag ska ta med dem till skolan imorgon, varenda en. Resten får jag ge bort eller frysa in. Äggen tog slut efter fem kakor, likaså mjölet. Det var nog lika så bra. Nu har jag kanske ork att städa köket efter mig. För husfridens skull.

Och när jag slutar har den initiala ångesten domnat bort och jag kan börja mjuka upp de mentala lederna igen för att slutligen fungera som vanligt. På så vis undviker jag att fastna, genom att för en stund försvinna och låta endast handlingen jag utför finnas till.

En insikt om att saker blir gjorda när man gör dem.

En sådan fick jag. Väldigt bra. Har fått liknande insikter förut, och jag förväntar mig fler i framtiden.

Har haft syjunta ikväll. Tre personer hinner avsluta sexton projekt på bara ett par tre timmar. Projekt som har legat och väntat i åratal och gnagt i sig energi som vi kunde lagt på annat. Men nu är de avklarade och fastän det väller fler ur garderoben vill jag hoppas att det finns ett slut även om det inte är inom synhåll för tillfället.

Har länge varit så upptagen med att inte göra det jag borde att jag inte hunnit göra det jag vill. Börjar nå en punkt i livet när jag börjar komma ikapp mig själv och det känns främmande. Bra, men främmande. Och lite skrämmande, jag vågar inte riktigt säga det högt i händelse av att så inte är fallet och jag därmed kommer göra mig själv besviken. Ingen annan dock, tror inte att det finns nån som skulle bli besviken av att jag inte kommer ikapp mig själv fastän jag sagt att jag trott att jag gjorde det. I alla fall ingen som jag känner till.

Så jag tänker det istället, i smyg, och håller tummarna för att jag inte ska märka att jag är mig själv på spåren och på grund av detta springa ifrån mig själv igen.

Ibland kan man helt oväntat hitta en diktsamling

I alla fall jag, när jag går igenom mina mail. Med lite perspektiv har dikter som en gång kändes pretentiösa blivit vackra.

Jag ville skriva ner en vers jag fick i huvudet. Jag har haft en bra kväll så jag skrev en bit sång om den, en vers. Det var då jag hittade diktsamlingen. Ifall nu elva dikter kan klassificeras som en samling. Det beror nog på vilken slags samling man syftar på.

Har varit i Hammarby Sjöstad och haft picknick. Finns en rund brygga där, en bit ut i vattnet. Dit tog jag en vän jag inte riktigt känner än. Planen är att lära känna honom. Så vi satte oss på en brygga i Hammarby Sjöstad med filtar, te och kaffebröd och pratade om det som föll oss in, och det jag hade tänkt fråga sen innan.

Att ha picknick en kväll i oktober är ganska kallt, trots filtar och te. Hade vi inte misslyckats med att ses och ha picknick hela sommaren hade vi nog satt oss på ett café istället. Jag är glad att vi inte gjorde det, utan att vi var utomhus. Ljuset speglades så fint i vattnet. Bara det var värt kylan.

Vad månen är vacker ikväll
Vi sitter kvar en stund på bryggan
Jag sjunger en sång för mig själv
Du tar kort
Och vi talar om allt som vi gjort
Var och en
Och om allt som vi vill göra sen

Förresten, apropå kaffebröd, en annan stor sak hände idag. Jag drack kaffe för första gången i mitt nästan kvartssekel långa liv. Det tycker jag var imponerande. En halv latte - frivilligt!

All ära åt Mattias Sahlin. Ska man bara dricka en kaffe i livet ska man se till att det är han som gör den. Snyggt jobbat Mattias, och starkt att hålla en kaffeprovning med en grupp människor där runt hälften överhuvudtaget inte gillar kaffe. Heja dig.

Det är mitt i natten nu. I annat fall hade jag nog inte publicerat ett så rörigt inlägg. Det har hänt mycket idag. Jag har valt att berätta om det som är bra. Det räcker.

Jag sitter och väntar.

På att få veta om jag kommer ha någonstans att bo i jul. Och därefter. Har väntat en vecka på besked, fick just höra att jag kommer få vänta en vecka till. En vecka är kanske inte så mycket när det gäller Stockholms bostadsmarknad, men det hade förstås varit skönt att slippa vänta.

Det är så mycket väntetid som blir liv som rinner oss ur händerna. Telefonköer, kollektivtrafik, besked som dröjer. Jag har väntat länge.