När det blir grönt och sommar och skönt...

...så far vi ner till Öland!

Åker imorgon. Det ska bli skoj med semester. Inte härligt, inte underbart - men skoj. Ska campa för första gången på flera år. Men vi kommer ha bil med oss och därmed fullt av bekvämligheter. Första gången jag och J semestrar tillsammans fastän vi känt varann sen lekis.

Känns nästan som att saker och ting kommer att ordna sig. Har fått FA-skattsedeln idag. Det innebär att jag kan börja jobba. Vilket innebär att jag kan skaffa mig ett hem som inte består av mina föräldrars skafferi. Det ser jag fram emot.

Håller på att packa. Ser på kortare sikt fram emot att resa bort också. Försöka vara ledig ett par dagar. Innan verkligheten börjar.

Träffade exet idag. Talade om att jag träffat nån. Fogade på så vis samman det som för mig varit två olika, parallella verkligheter. Jag vill ha en enda, och jag vill att den ska vara konsekvent.

Osorterad in absurdum.

Jag har länge vetat att jag är nyckfull. I flera år har det varit en av mina bästa och sämsta tillgångar. Att vara nyckfull innebär att man är flexibel men också att det är svårt att sträva mot ett långsiktigt mål.

Periodvis kan nyckfullheten ta sig uttryck i att jag vill en sak någon månad eller så. Andra gånger kan det svänga över sekunder, stora livsavgörande saker. Framtiden och relationer och sånt. Det är lite frustrerande.

Det finns så många sidor av allt. Hur ska det vara möjligt att ta ett bestående beslut med så många variabler att ta med i beräkningen, speciellt när de är under ständig förändring?

Jag vet vad jag vill, men det varierar. Därför blir det lättare om än lögn att svara att jag inte vet när någon frågar.

Jag ger mig själv en förebrående blick...

...för jag har långt ifrån uppnått det som tanken var med den här bloggen från början. Poängen var att jag skulle rapportera om alla spännande saker jag tar mig för. Om än för ingen, det skulle skrivas ner.

Två huvudsakliga brister har uppstått i huvudplanen:

1. Jag gör inte så många spännande saker.

2. De spännande saker som händer skriver jag inte om här.

Just nu jobbar jag, inte så mycket för det är så varmt och då går tiden fort, eller så är det jag som rör mig långsamt. Jag dejtar en del, rätt så mycket förra veckan. Eller ganska rejält mycket faktiskt. Ibland blir det flera gånger om dan...

I övrigt har jag lite ångest inför att skaffa mig ett jobb, förvirring inför vart jag ska ta vägen i framtiden och, för närvarande, ont i vänster långfinger. Och så har jag gått och blivit lite kär.


Jag har bett kära syster att vara min krycka i jobbsökandet.

Ifall jag inte får ett jobb ska jag söka till någon ledig studieplats eftersom jag resonerar så att det är bättre att försörja sig via csn än att inte försörja sig alls.

Jag ska se över den ekonomiska situationen för att se ifall det finns utrymme för en intensivkurs så att jag kan ta körkort innan hösten slår till.

Sen är det det här att jag har träffat en kille. Det är ju en bra sak. Jag hade önskat att jag hade varit mer sorterad innan jag drabbades av nåt sånt igen. Å andra sidan blir man osorterad av själva konceptet. Vi har bestämt oss för att ta det lugnt. Dejtar andra när och om andan faller på tills vi avtalar nånting annat. Vi kan kalla honom Åre, ifall det nu blir så att han skapar sig en återkommande plats i detta sporadiska och virtuella tittskåp av mitt liv.

Nåväl. Det var ju nu allt skulle hända, jag skulle lära mig allt och göra coola grejer.

Räknas det om man anlägger ett trädgårdsland och planterar baobabträd i stora krukor?
Räknas det om man förför unga män med vackra leenden?
Räknas det om man går på Skansen och inser att det finns många balla hantverk som man skulle vilja lära sig?
Räknas det om det är 32 grader varmt och man överlever ändå?
Räknas det om man går och badar?
Räknas det om man gör milkshake på frusna bananer?
Räknas det om man dammsuger och vattnar blommor och är väldigt nöjd med sig själv för att man ställer in disken i maskin?
Räknas det om man känner en uppsving i husligheten vara på ingående och man sitter och läser om hur man bakar dekorbröd?

Jag är inte helt säker. Jag får ta en liten dag i taget och sakta försöka samla ihop mig för att med tiden få ett hum om vad tusan det är jag håller på med egentligen.

Jag och mina heffor.

Jag har vad jag vanligtvis brukar kalla ångestbollar. Det är stora klumpar med saker som känns väldigt läskiga med som inte är det egentligen. Ungefär som litteraturens heffaklumpar. Därav sluter jag mig till att dessa ångestbollar är stora klumpar med heffa. Alltså har jag med andra ord en hel massa heffa att börja nysta i och skyffla undan.

Det finns, för mig, tre huvudgrupper med heffa. Mat, saker och jobb. Har under många års tid sorterat min matheffa och fått rimlig kontroll över den destruktivitet som följer i dess spår. Men jag får hela tiden vara på min vakt så att det inte slår över.

Även sakheffan har jag jobbat mycket med, och det senaste året vunnit mark i en utsträckning jag inte hade kunnat förvänta mig. En seger, men även där med en halv gard uppe så att det inte slår tillbaka.

Jobbheffan är den jag inte kommit lika långt med. Där är det fortfarande den som kontrollerar mig och inte tvärtom. Och det ger mig, i sin tur, ännu mer ångest. Men nu är det dags att få fason på den delen av livet också. Men det är en stor heffa. En riktigt stor heffa. Det är inte riktigt friskt att tro att man ska dö av att skaffa ett jobb. Men det visste jag ju redan.

Nu ska jag, med ett litet steg i taget, närma mig den heffan och hoppas då inse att den inte var så farlig som jag trodde. Och ifall den nu skulle vara så farlig som jag trott... Ja, då dör jag väl och så får det vara bra så.

Det kan bli komplicerat...

Jag försöker att vara ärlig. Det är något av min högsta prioritet skulle man kunna säga. Att i alla lägen säga som det är och inte föra någon, helst inte mig själv heller, bakom ljuset.

Det kan ju tyckas bra. Då finns det en konsekvens, lagt kort ligger och man behöver inte bekymra sig om dubbla budskap. Hade man kunnat önska.

Problem uppstår dock när man blir förvirrad, och inte är helt säker på vart man vill, vart man är på väg eller vad tusan det är man håller på med. Det är då det kan bli komplicerat.