Jag har vad jag vanligtvis brukar kalla ångestbollar. Det är stora klumpar med saker som känns väldigt läskiga med som inte är det egentligen. Ungefär som litteraturens heffaklumpar. Därav sluter jag mig till att dessa ångestbollar är stora klumpar med heffa. Alltså har jag med andra ord en hel massa heffa att börja nysta i och skyffla undan.
Det finns, för mig, tre huvudgrupper med heffa. Mat, saker och jobb. Har under många års tid sorterat min matheffa och fått rimlig kontroll över den destruktivitet som följer i dess spår. Men jag får hela tiden vara på min vakt så att det inte slår över.
Även sakheffan har jag jobbat mycket med, och det senaste året vunnit mark i en utsträckning jag inte hade kunnat förvänta mig. En seger, men även där med en halv gard uppe så att det inte slår tillbaka.
Jobbheffan är den jag inte kommit lika långt med. Där är det fortfarande den som kontrollerar mig och inte tvärtom. Och det ger mig, i sin tur, ännu mer ångest. Men nu är det dags att få fason på den delen av livet också. Men det är en stor heffa. En riktigt stor heffa. Det är inte riktigt friskt att tro att man ska dö av att skaffa ett jobb. Men det visste jag ju redan.
Nu ska jag, med ett litet steg i taget, närma mig den heffan och hoppas då inse att den inte var så farlig som jag trodde. Och ifall den nu skulle vara så farlig som jag trott... Ja, då dör jag väl och så får det vara bra så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar