Fördomar?

Har i dagarna blivit ombedd att förklara vad folk refererar till som min subkultur respektive min livsåskådning. Jag brukar ägna större delen av förklaringen åt att det är en sexuell läggning och inte nån subkultur eller livsåskådning...

Jag får dessutom oanständiga förslag titt som tätt. Att jag får många förslag om trekant som polyamorös kan man väl köpa, det känns på nåt vis besläktat i alla fall även om det faktum att man tenderar bli kär i flera personer samtidigt egentligen inte har den självklara följden att man vill ha sex med flera av dem på en gång. Inte heller att man då vill ha sex med flertalet främlingar i stöten.

Framförallt betyder inte det faktum att jag blir kär i mer än en person åt gången att jag vill ha enstaka urskiljningslöst sex med medelåders män.

Ifall jag skulle vilja göra det har det med nåt helt annat än min polyamorösa läggning att göra.

Gömmer mig från verkligheten i hopp om att få grepp om den.

Jag har tagit med min syster till Öland och satt oss i en stuga. Eventuellt var det tvärtom, att det var hon som tog med mig. Oavsett vilket sitter vi här nu. Och tänker.

Vi läser utvecklande böcker och lyssnar på ljudböcker om hur man får mer energi. Hur man blir en bättre människa med mer tid och pengar till sitt förfogande samtidigt som man mår bra och behåller sitt goda samvete.

Vi gillar sånt, speciellt hon. Hon läser sådana böcker som om de vore pixieböcker, jag hänger på så gott jag kan. Vi läser om Självkänsla Nu av Mia Törnblom, eller vad det är hon heter, och diskuterar innehållet och oss själva.

Jag håller på att utarbeta en stor plan. Jag är inte säker på hur det går än men jag hyser hopp och är vid gott mod. Det får duga.

Så var vi där igen...

Är lite nedstämd ikväll, och väldigt, väldigt trött. Det blir som alltid då, lite rörigt i mitt huvud med tilltrasslade prioriteringar. Jag vill allt och ingenting och vill göra saker i fel ordning, på fel ställen och på fel sätt. Helst när det inte passar.

Det resulterar i att jag får lov att ta en paus för att undvika att fatta fel beslut. Och jag har inte tid med sånt just nu..

En reaktion och ett svar på det.

Jag fick ett mail:

"angående männen om de kan bärga sig osv. ... önskar jag säga min åsikt att jag tycker båda bär ansvaret både mannen (karl) och kvinnan/fickan för att minska ett oönskad händelse... (det kan vara kläder, sättet man rör sig,blickar, med mera) man önskar att karlar kunde ta ansvaret helt själv men tyvärr det inte är så lyckad hela tiden,... men jag menar definitiv inte att vara poly betyder att folk kan uppfatta och bete sig hur som helst för att t ex jag älskar mer än en man i mitt äktenskap. Men människan är full av gåtor och gåvor."

Jag kan inte förstå hur du tänker när du skriver att en kvinnas kläder, blickar och rörelser kan rättfärdiga ett övergrepp. Ett nej är ett nej oavsett hur man tidigare agerat. Sex är ett samspel så att det skulle vara ok att ta nån som TIDIGARE gett sken av att vilja men sen inte är med i leken, vare sig det är att hon/han däckat eller säger stopp är fullkomligt absurt! Ansvaret för ett övergrepp ligger inte på den utsatta, eftersom ett övergrepp är ett steg ifrån vad som är ok och man ska kunna räkna med att alla beter sig ok eftersom vi är människor som vare sig vi gillar det eller inte lever tillsammans och därmed behöver samexistera. Då den som begår övergreppet tycker att det är mer ok att göra det pga hur den som utsätts tidigare agerat är det ett felaktigt resonemang men som tyvärr ofta får stöd genom att folk säger att kvinnor skall ta ansvar för mäns sexualitet genom att själva akta hur de klär sig, rör sig och ser på folk. Det är ett sjukt resonemang. Och då menar jag inte sjukt som i "lite knasigt" utan i ordets rätta bemärkelse - sjukt, sjukligt, inte friskt, abnormt. Och det är allmänhetens stöd (för det är i praktiken det vi pratar om här) som gör att våldtäktsmännen kan rättfärdiga sitt beteende.

Vad folk förväntar sig.

Jag kan lätt bli fascinerad över att andra verkar uppfatta saker och ting annorlunda mot hur jag uppfattar dem.

Det har hänt mer än en gång att jag är borta en kväll (en endaste kväll) från msn och jag får mail och sms med frågor om nånting hänt eller om jag rentav gått och trillat av pinn. Jag uppfattar det inte som en orimlighet att mina msn-kontakter har annat för sig än att vara inloggade där en fredagskväll. Jag blir rentav glad ifall de inte är det, då jag tenderar räkna med att de ägnar sig åt roligare saker än att sitta ensamma framför datorn. Det förefaller mig besynnerligt att de i sin tur inte resonerar likadant när det gäller mig. Eller är det så att det bara är ett sätt för dem att söka kontakt, någon form av ursäkt?

En annan intressant sak är att jag i dejtingsammanhang förväntas åta vissa försiktighetsåtgärder för att jag är tjej. Jag ids inte ens gå in på detaljer för då kommer jag göra mig själv upprörd och då kommer jag inte kunna sova, men det är rätt standard. Jag ska, då jag dejtar en man, ta ansvar för hans sexualitet och inte försätta mig i en sådan situation att han skulle kunna tänkas begå dumheter. Jag är så urless på det resonemanget. Jag är så less på det att jag knappt orkar gå in på det idag. Jag har några frågor bara:

Är tanken att jag ska utgå ifrån att alla män är våldtäktsmän?
Borde jag inte i så fall undvika kontakt med karlar överhuvudtaget?
Eller ska jag bara ha utgått ifrån det i efterhand, om nåt skulle hända?
Är inte ett sånt resonemang orättvist mot män som grupp?
För att inte tala om mot kvinnor som grupp som därmed får "skylla sig själva" så fort nåt händer bara för att de alls umgåtts med män?
Hur resonerar de som hävdar att jag utsätter mig för större risker genom att dejta flera?
Handlar det om den marginella procentuella ökningen av risken att stöta på psykfall genom att dejta flera samtidigt istället för seriellt, för att man då ev hinner med fler?
Eller är det en fråga om min heder och moral?
Är jag mer lovlig att förgripa sig på eftersom jag uppenbarligen är lite, ja, sån där ni vet, hon håller ju på med FLERA!? En dålig flicka kanske.

Det är SÅ mycket som är fel i det allmänna resonemanget kring det här och på hur folk förväntar sig att man ska vara för att inte skicka ut fel signaler, för att skydda sig.

Seriöst, finns det fortfarande nån som går på myten om att karlar helt enkelt inte KAN bärga sig?
Och ifall det nu skulle vara så, att de har sådan usel karaktär och självbehärskning, är det inte ett problem som DE bör ta tag i istället för att JAG ska behöva anpassa mitt liv?
Herregud, nån måtta får det väl ändå vara!?
DET ÄR HELT SJUKT!!!

Jag tänker inte ta ansvar för någon annans sexualitet!
Jag tänker inte ta på mig någon roll av att vara en hora eller lovligt byte!
Jag tänker inte förvänta mig nånting annat än att de jag dejtar uppför sig!

Jag förtjänar respekt. I hysteriska mängder. Jag tänker inte förvänta mig nåt annat. Här finns inga gråzoner. Inte här. Allt annat är fel.

Jag är för trött för att kunna följa tankarna riktigt till slut, och för att kunna formulera mig riktigt bra. Och så har jag lyckats göra mig själv arg i alla fall. Fan då...

Sommarens sista månad.

Jag ser på mig själv nu och på den jag var för ett år sedan. Det är mycket som har förändrats. Mer än vad jag kommer kunna skriva här idag.

Tiden går så fort och jag är inte säker på att jag hinner med riktigt. Just nu känns det inte ens stressande, jag bara står mitt i allt och ser hur det snurrar och iakttar med öppna ögon det som händer omkring mig.

Jag tar nya steg, vågar mer, ställer krav - på mig själv och på andra.

Vissa tider på året gör man liksom bokslut på sig själv. Jag gör det nog rätt ofta. Det är ett bra sätt att hålla sig a jour med sig själv och den man är och vill vara.

Augusti känns som en vacker tid. Allting blir bara bättre :)