Kan nån tala om det för mig???

Hur sköter man på snyggast vis det faktum att man slänger ut den ene partnern när den andre är på ingående?

Det är lite invecklat att hantera människor som själva inte har haft en tanke på att man kan ha en relation där man träffar andra. Jag blir lite osäker på var gränser går och sätter min lit till mängdvis med prat och kommunikation och förhoppningen om att folk är ärliga.

Det råkar inte vara så att nån sitter inne på alla svar och en färdigförpackad patentlösning på detta?

I så fall skulle jag gärna se att ni delar med er...

En hel värld bort!

Kära syster är i Japan. Jag har svårt att få bilden av henne omgiven av Hello Kitty-dockor ur huvudet. Jag är dock inte säker på att hon träffat på en enda Kitty sen hon kom dit.

Satt uppe halva natten och språkade med henne. Efter att ha spenderat hela helgen i hennes lägenhet. Vilken frihet att kunna ta hem folk hur som helst.

Hon har på mycket kort tid:
- sett Japans kejsare*.
- levt igenom en jordbävning.
- känt sig hotad till livet både av ett fiskstim** och en hårtork ***.

Det går vilt till i Japan. Jag säger då det.


*
Jaja, jag ska ta och vila mig nu i alla fall. Som om jag gjort något annat än att sova och ligga/sitta och inte sova sedan jag åkte.. Jo, jag har tagit en kortare runda genom Chiba. Och sett kejsaren som sagt, men det gjorde jag utanför hotellet där han åkte förbi. Jag fick en japansk flagga av en hojtande japan som han tyckte att jag skulle vifta med, men då visste jag inte vad som skulle hända, så det ville jag inte. Det var fullt med poliser och jag hade sett en (visserligen väldigt lugn och sansad) demonstration tidigare och jag ville inte bli inblandad i eventuell revolution eller för den delen något upplopp, ens om det vore ett lugnt och sansat sådant. Men jag fick behålla flaggan. Souvenir!


**
Fiskarna, förresten: läskiga. Ungefär som änder i det att de skockade sig kring en för de ville ha mat. Som hundar i det att de aktivt tiggde mat (öppnade och stängde munnarna, som för övrigt hade små mustacher eller tentakler). Som LÄSKIGA i det att de såg ut att vilja äta upp mig lika gärna som något annat. Liksom som de där fiskespelen med magneter fast på riktigt. Ny skräckfilm: dundundun *det är inte fåglarna* dundundundun *det är inte hajen* dundundundun *det är* dundun *FISKARNA* aaah!!! eck! gah! iiiiiih! DUNDUNDUN (blackout).

***
I mitt badrum på hotellrummet finns det en hårtork, en sån där som sitter monterad på väggen. Så här står det på hållaren:

DANGER

KEEP AWAY FROM WATER

To prevent death by electric shock.

- Never use while taking a bath.

- Never use near a sink filled with water.
- Never use with a wet hand or on a wet floor.

..and I keep thinking "shouldn't use it on wet hair either, just to be safe"

Hångla i skogen.

I somras spelade teatergruppen Jeppe på berget. Igen. Precis som vi gjorde sommaren dessförinnan. Skillnaden var att den här gången sade jag att jag inte ville vara med. Jag hade fått nog av den pjäsen men hur det nu var blev jag ändå engagerad som solist, körledare och maskör.

Det hade skett lite förändringar i gruppen. Ett par nytillskott och ett par temporära bortfall, utöver mitt. Ett av nytillskotten var Den Långe Starke.

Den Långe Starke, som egentligen heter något annat, var på teatern igår. Andra teatermötet på terminen. Han, jag och kära systerns bästa vän F låg sammanslingrade i en soffa mest hela kvällen och det var behagligt.

Redan i somras uppstod visst intresse för Den Långe Starke från min sida. Igår fann jag att intresset var åtminstone i viss mån besvarat.

Jag gillar teatergruppen. Vi kan aldrig hålla oss till något annat ämne än sex. Jag tror att det kan bero på att hälften av oss är tonåringar. Eller så är det för att vi helt enkelt "är sådana". Oavsett vilket blev det under gårdagskvällen ett väldigt fokus på fenomenet "att hångla i skogen".

Det uppstod ett visst ihoptotande av folk, vilka som skulle hångla i skogen. Jag försökte uppmuntra det hela så att alla hade nån att hångla med men det tog inte riktigt fäste. Jag och Den Långe Starke var först ut, men jag tror inte att det var nån annan som riktigt märkte det. Eller så är det bara som jag inbillar mig. Kanhända märkte de allt. Vi var kanske aningen mer kärvänliga än gängse norm ens för teatergruppen.

Vi har sagt att vi ska ses på söndag i alla fall. Och hångla i skogen.

En sång till Mjukis

Vi kan åka till månen, lämna alla andra kvar.
Släppa taget om allt vi haft och allt vi har.
Vi har skapat en värld åt oss själva.
Där blommorna växer och du är min bästa vän.
Men vi har valt att inte välja, inte än.

.oOo.

Vi har tagit ett kliv in i sagan vi hittat på.
Glömmer bort allt det gamla med flit, det som hände då.
Vi har lovat varandra nånting men vi vet inte vad.
Och det skapar förvirring.
Kanske inte hos dig eller mig men hos dem runt omkring.

.oOo.

Om en stund ska vi inse att allt vi borde gjort.
Hade chanser att inträffa som passerat fort.
Vi blir äldre ju mer tiden går och vi längtar tillbaka igen.
Vi vill ha det som det var igår.
När du var min, och jag var din, näst bästa vän.

Innan vi valde bort allt det gamla.
När vi ännu hade det vi inte har kvar.
Och nu vandrar vi vilsna i minnena som vi spar.

Och nu vandrar vi vilsna i minnena av det som var.

Eternal sunshine of the spotless mind.

Ibland undrar jag varför han inte hört av sig på länge.

Så minns jag - vi är inte tillsammans längre.

Percival Touch

Ligger i Mjukis säng. Det är hon, jag och massor av kramar. Samt en hel del katthår. Blir lite snörvlig av det och får ont i armen av att skriva. Mjukis somnar hela tiden men jag tror inte att hon märker det. Det är i alla fall ingenting hon låtsas om.

Jag älskar dig Mjukisdjuret! Och sov gott.

Shit pommes frites alltså!

Innan jag började läsa till florist stod en stor dela av yrkets lockelse i att man kunde göra annat än att stå i blomsterbutik. Grand Hôtel var den stora drömmen som jag trodde var snudd på ouppnåelig. Eller åtminstone många långa år bort. Men tji fick jag, för nu jobbar jag ju på Grand. Visserligen som timanställd, men ändock! Ett år, ganska exakt, efter att jag börjat läsa till florist, så sitter jag och fyller i anställningspapper. Det är HELT fantastiskt!

Det är så roligt att vara där, och jag går omkring och är tacksam hela dagarna. Det är inte nåt som blir jobbigt i längden. Jag hoppas att känslan av att vara tacksam stannar länge än. För den gör att man uppskattar sin omgivning lite mer än man skulle gjort annars, allting blir lite underbarare av bara farten.

Det känns bra att vara uppskattad för det man gör också. Jag märker ju att det går långsammare för mig att göra det mesta, men hastighet kan man träna upp. Jag har ju begåvningen och utbildningen i botten så jag känner mig rätt trygg ändå. Men det värmer när det noteras att jag till exempel sopar golvet. Utan att jag gör det för uppskattningens skull, utan för att slippa dötid.

Det känns nämligen viktigt att jobba när man är där, och inte bara stå och hänga. Inte bara för att göra gott intryck utan för att om de ska ge mig pengar ska jag prestera och leverera nåt tillbaka. De betalar mig inte bara för att sitta och vänta på att tiden ska gå så att jag får gå hem.

Det finns så mycket energi i mig just nu, fastän jag är gruvligt trött. Vill samla jobb på hög och dra in massor av pengar! För det är så himla kul att jobba när man väl gör det!

En ny dimension av trött.

Den är under utforskande. Jag har börjat jobba på Grand Hôtel. Otroligt snoffsigt, men framförallt coolt och roligt. Upp fem, i säng vid nio. Det är hårt och slitigt om dagarna.

Dessutom verkar det som att jag befinner mig i upptakten av en jobbexplosion. Det känns SÅ bra! Men jag kommer vara trött framöver och vardagsbestyr kommer få gå på schema för att hinnas med.

Det här kommer bli attans så spännande och jag inväntar sjunde vågen med andakt.

Så såg jag till att få hjärtat krossat igen.

Det är lika bra att passa på när man får chansen, till slut kanske det inte repar sig och då blir jag fri.

Jag har svårt för förändringar. Liksom mina övriga brister är det nånting jag jobbar med. Det är lika så bra eftersom förändringar är oundvikliga.

X säger att jag grubblar och att det inte är så bra, men jag hävdar att det är det visst det för det driver min personliga utveckling. Visst gör det ont men det är lika så bra att få det gjort.

Det är lika så bra att det blev som det blev eftersom jag blev bättre av det men nu när det blivit på ett annat vis hade det inte behövt bli likadant utan det hade kunnat bli bra men det blir det inte och det är inte lika så bra.

Det gör fortfarande lika ont att få hjärtat krossat.

Vart tog den vägen?

Igår föll Mjukis och jag gråtande i varandras armar. Vi hade just flyttat in henne i lägenheten där hon ska bo de närmaste två månaderna. Hennes separation i kombination med hösten har dragit upp en massa känslor jag valt att förtränga och nu tar de över och jag ägnar hälften av min tid och cirka sju åttondelar av min energi åt att hålla ihop. Det går sådär.

Jag har drabbats av emotionell förkalkning. De som finns i mitt liv just nu får inte alls den dos kärlek och bekräftelse de förtjänar. Istället går jag vilse i dimmiga nostalgitrippar och i huvudet ekar: Vi hade ju en plan! Vart tog den vägen?

Vart tog planen vägen?

En sång till X

Vi säger inte längre
"Du är underbar"
Istället frågar vi varann
"Visst är jag ändå bra att ha?"

Det var alldeles för länge sen
Det gick en dag utan att vi tog strid
Kan det inte få räcka så?
Låta det vi en gång delade vila i frid

.oOo.

Jag tog ett steg åt sidan
Började gå åt ett eget håll
Tappade i samma takt
Känslan av att någonting alls spelar någon roll

Jag ställde väldigt höga krav på dig
En högre mening med ett "vi"
Trodde att du kunde ta ansvar för mig
Att du skulle va en spegel för mig att bekräfta mig i

.oOo.

Jag har lärt mig väldigt mycket
Och ställer andra krav idag
Men den som ska uppfylla dem
Är i de flesta fallen jag

Men du tog ett steg åt sidan du med
Och du gick åt ett annat håll
Nu står jag och ropar för att
Du ska höra att jag insett att jag inte hade nån koll

I valet och kvalet

Nu står det valstugor på torget igen. Det känns lite mysigt, ungefär som krokusar om våren. Ett säkert hösttecken.

Det är andra gången jag får rösta i ett riksdagsval, eller vad det nu är de kallar det. Eller om det är tredje.. Jag blandar så lätt ihop dem, alla val och folkomröstningar. De gånger jag röstat själv och de gånger jag följt med andra till diverse bibliotek för förtidsröstning likaså. Engagemanget har inte varit på topp.

Men i år försöker jag, igen, ta till mig vad de olika partierna står för. Jag har vuxit till mig sen sist (har blivit större och bättre) och har förmodligen djupare insikt i både det ena och det andra. Har tittat lite på internet, läst valaffischer och lyssnar mindre till vad de runt omkring mig tycker utan vänder mig till vad jag vill och den jag är. Ni vet, sånt där prettokör som man ska göra. Funderar till och med på att ta mig en promenad till valstugorna och slänga lite käft med de glada politikerna som står där. Eller politikeraspiranterna.. Vad är de för nåt?

Men egentligen är jag inte alls så käck. Det är höst på ingående, det kan vi konstatera nu - tecknen är analyserade. Med årstidernas skiftningar följer mitt vemod och en oförmåga att samla mig. I och med att jag eliminerar mina ångesttbarriärer (hefforna) så har jag inget kvar som fångar upp oron. Bara ångesten finns kvar. Och jag står utan verksamma medel för att hantera den.

Tänkte försöka, utan att för den sakens skull fastna i någon form av sexberoende, medicinera mig med kramar. Tänkte anlita Åre - pojkvännen, Mjukis - flickvännen, samt eventuellt även exmaken. En vägg av vänlighet som skyddar mig mot världen.

Omslut mig och skydda mig mot mig själv.