Igår föll Mjukis och jag gråtande i varandras armar. Vi hade just flyttat in henne i lägenheten där hon ska bo de närmaste två månaderna. Hennes separation i kombination med hösten har dragit upp en massa känslor jag valt att förtränga och nu tar de över och jag ägnar hälften av min tid och cirka sju åttondelar av min energi åt att hålla ihop. Det går sådär.
Jag har drabbats av emotionell förkalkning. De som finns i mitt liv just nu får inte alls den dos kärlek och bekräftelse de förtjänar. Istället går jag vilse i dimmiga nostalgitrippar och i huvudet ekar: Vi hade ju en plan! Vart tog den vägen?
Vart tog planen vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar