Det är som det är med dem. De kommer. De passerar. Mitt i alltihop försvinner insikten om att det går över och det man har kvar att luta sig mot är intellektuell rationalitet. Så långt den nu räcker.
Det värsta är inte att man förlorar förmågan att uppskatta någonting överhuvudtaget, inte heller att man behandlar sin omgivning utifrån att man hatar dem - vilket man gör. Ledsnar på deras ständiga arrogans som om ens egen inte vore lika illa.
Det värsta är att den intellektuella rationaliteten inte kan få en att känna att man nånsin kommer ta sig ur det här tillståndet, att det någonsin kommer att gå över. Man är fast, emotionellt, i något som tyvärr kommer skrämmande nära den generella bilden av helvetet.
För hur intellektuellt rationell man än försöker vara distraheras man av galenskapen som simmar i huvudet och man kan aldrig, aldrig, aldrig springa ifrån sig själv.
Intellektuellt rationellt - de bra dagarna kommer komma tillbaka. Man rider ut stormen och den mojnar.
Den intellektuella rationalitetens baksida - de bra dagarna kommer komma tillbaka. Det gör de dåliga också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar