Att inte omedelbart meddela sin omgivning när man skiftar kraftigt i sinnestillstånd är nåt jag skulle vilja definiera som nån form av mognad. Att inte omedelbart följa sin impuls utan att istället överväga effekten detta kan ha på sin omgivning.
Vad gäller relationer brukar jag drabbas av perioder då jag överhuvudtaget inte känner något för nån och jag går in i vad jag kallar för periferin. Jag har lärt mig med åren att det inte handlar om att känslorna försvinner utan att de bara ligger begravda med annat som inte bör vädras just då. I det läget går jag inte och gör slut med hela min omgivning. Vuxenpoäng till mig!
Det är nog en av orsakerna till att jag är så skrattretande lojal.
Jag har helt enkelt svårt att lita på mitt eget omdöme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar