Barn är bedårande iglar.

Jag har aldrig utgett mig för att ha nån vidare god hand med barn. Det är svårt att relatera till individer som rör sig på ett annat socialt plan än en själv, och det har gjort mig osäker. Dock noterar jag att ju äldre jag blir desto lättare blir främmande barn att handskas med eftersom jag plötsligt kan identifiera mig mer och mer med rollen som förälder.

Idag har vi haft min svågers styvbarn på sju och fyra på besök. Nu har de åkt och både jag och Rask är fullkomligt slut och det är så skönt med lite tystnad. Men åh, sådana charmiga ungar de är! Och jag förvånade mig själv genom att kunna prata förhållandevis obehindrat med dem.

Jag ville fram tills jag var 18 inte ha barn själv. När jag fyllt 18 ville jag ha barn och jag ville absolut bli en ung mamma - för att jag mindes minsann ännu hur det var att vara barn själv. Nu har jag passerat gränsen för att nånsin kunna bli en ung mor och plötsligt känns det helt okej. Jag minns fortfarande hur det var att vara barn men tack vare den distans jag nu har till det är mitt tålamod med barn mycket större än tidigare. Jag kan förlåta det barn jag än gång var de misstag det barnet gjorde.

Jag tyckte verkligen att jag var en mogen 18-19-20-åring. I vissa avseenden var jag nog det men i andra kan jag i efterhand inse att så var verkligen inte fallet. Jag vet att jag har mognat avsevärt sen dess och jag vet att jag har potential att mogna än mer. Det gör att jag ser fram emot att bli äldre, då det kan medföra att man blir klokare, bara man anstränger sig lite grann.

Och att man är klokare innebär inte nödvändigtvis att man förlorat barnets perspektiv, man bara väljer att se saker och ting ur en annan synvinkel som man först då haft möjlighet att ha.