Jag har satt på mig rustning idag. Ska ut och slåss mot en heffa. Dagens första slag har redan stått och jag vann, med relativt små förluster. En lömsk huvudvärk och mindre bra humör är sådant man får leva med.
Jag har skrivit ut 11 exemplar av ett käckt litet brev med bifogat CV att dela ut till potentiella arbetsgivare i närbelägna blomsterbutiker. Det tog mig hela dagen igår att skriva ihop det käcka brevet på ca fem rader. Då var det heffan som vann striden. Idag är klockan strax efter elva på förmiddagen och jag är mer eller mindre redo att ge mig ut på min arbetssökarturné. Allt är häftat, hålat, försett med personlig touch och ett glittrigt litet klistermärke i glad färg (aka blickfång).
Det här låter nog inte så stort i de flestas ögon, men för mig är det väldigt stort. Jag håller på att lära mig att tycka att det är något man tar med en klackspark, men jag är inte där än.
Igår lyckades jag vrida fokuset så att jag fick det till att handla om att räkna kalorier, och jag såg knappt ens igenom det. Skrämmande i efterhand.
Jag har börjat inse att jag kanske inte kommer ta mig mycket djupare ner i de underliggande orsakerna till varifrån den ångest jag projicerar på tex jobbsökande egentligen stammar (Är det där en riktig mening, jag drabbas av mental utmattning av att söka jobb).
Jag har också börjat undra om ifall det kan tänkas vara så att när kreti och pleti mår så taskigt att de faktiskt inte orkar med att jobba mer än halvtid för att de behöver resterande tid till återhämtning så går de till en läkare. För det ska inte behöva vara så. Mitt normaltillstånd är en normal människas sjukdomstillstånd. Jag tror att det innebär att jag är någon form av sjuk människa. Det är verkligen inte en rolig sak att inse, det skulle varit så mycket bättre om man bara kunde ta sig i kragen och fixa det som fixas skall.
Så nu träder heffa nummer fyra fram ur skuggorna, lagom till att jag börjar kunna hålla de övriga i någorlunda kort koppel. den har egentligen alltid funnits där, fyran, men har suttit tillbakalutad utom synhåll och hållit i trådarna medan jag slagits mot de väderkvarnar till marionettdockor den dansat med framför mig.
Att misslyckas och att söka hjälp. De är inte riktigt samma sak men i detta fall sammanbakade till en megamonsterheffaklump. Och jag blir osäker på om det verkligen är en klump ofarlig om än skräckinjagande heffa eller om det är en riktig demon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar