Jag vet inte riktigt var jag befinner mig, om det är på väg ut i periferin eller om jag bara är kär. Oavsett vilket så är det inte angenämt.
Det yttrar sig som någon slags mindre kris. Funderar på huruvida sättet jag lever på bara är en reaktion på något, en fas jag går igenom. Å andra sidan är hela livet en serie faser så det kan det väl gott få vara.
Jag trivs inte i periferin, det är inte en bra stans att vara. Det blir svårare att upprätthålla normala relationer och man slutar kort och gott tycka om folk. Likgiltighet är skrämmande och vad som är mer skrämmande är att man inte bryr sig om att det är skrämmande.
Drama är jag ju inte intresserad av så varför är den ende jag inte är likgiltig inför den ende av de tre som inte bryr sig om mig? Förmodligen ett klassiskt fall av att man tar det man har för givet. Börjar bli lite för bra på det. Om jag inte alltid varit det.
Det finns liksom inget att sätta fingret på. Jag kanske bara är väldigt trött. Grämer mig och har tappat tron på framtiden, smider planer för att tjäna pengar, blir besviken och orkar inte bry mig. Har ont i ryggen, magen och axlarna. Gråter över sånt som jag inte ens är säker på att jag skulle vilja ha om jag fick det.
Jag tror att jag är i periferin. Nån gång tänkte jag försöka hitta ut härifrån. Vi ses när jag kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar