Jag håller på att skaffa mig ett liv...

... som man skulle kunna kalla normalt. Det är från min sida sett mycket fascinerande.

Fästman, bostadsrätt, helt ok hyfsad inkomst från nån form av heltidsarbete, ny bil och sommarstuga.

Samtidigt är jag lika surrig som förut och jag kryssar runt de svarta hålen, djupt koncentrerad på att inte falla ner däri.

Jag har låtit bli att skriva ner det som händer för att jag i ord har svårt att förhålla mig till det när man sätter det mot hur mitt liv såg ut för ett år sedan.

Rask friade i september, vi for till Prag och förlovade oss i början av oktober, jag flyttar in i hans lägenhet om ett par veckor. Min hyr jag ut ett år, för säkerhets skull. Jag hoppas och tror på att livet kommer fortsätta utvecklas i den riktning det har nu, men jag behåller en liten säkerhet som bevis på att jag lärt mig något om mig själv de senaste åren. Man vet aldrig vad för dumheter jag hittar på...

Imorgon är alltid en dag bort.

Det är dags att börja ett nytt liv, som vanligt. Antingen det eller åtminstone göra några förändringar i det gamla. För som jag lever nu är inte hållbart.

Jag är inte snäll mot min kropp. Jag är tyngre än vad jag egentligen orkar bära och det gör mig trött och det gör ont. Jag är less på att möta en spegelbild jag inte känner igen och på att inte känna att det är upp till mig vad jag stoppar i munnen eller hur mycket jag rör mig. Jag känner överlag att jag har väldigt lite kontroll över det hela. Jag är inte säker på vem det är som besitter den kontrollen men det känns inte som att det är jag.

Jag vill egentligen akta mig för kontroll eftersom jag vet hur det kan gå, hur man fastnar i kontrollen tills det blir sjukligt... Å andra sidan är situationen inte så frisk som den ser ut nu heller. Det är egentligen dags att sätta igång. Helst nu. Men just nu ska jag sova, inte ge mig ut och springa, och jag kan ju inte göra annat än att låta bli att äta, vilket jag redan gör i skrivande stund, när det gäller födointag.

Så jag börjar imorgon. Alltid imorgon.

Så börjar ett nytt och spännande år.

Det är min födelsedag idag. Jopphejdi. Jag har tagit sovmorgon, en kombination av att skämma bort mig själv och ett resultat av arbetsbrist. Men jag är nöjd. Mycket nöjd. Jag går in i det nya året med förväntan. Det kommer hända så mycket spännande de närmsta tolv månaderna. Jag har sjukt långsiktiga planer...

Jag vet ju självklart inte hur saker och ting kommer arta sig det närmaste året, men om det inte blir på det ena sättet så blir det på det andra och även om jag kanske skulle föredra det ena så är det andra spännande om än inte så emrans kul.

Men jag vill inte lägga ut alla mina drömmar på internet så jag tänker hålla på dem tills de realiseras och sedan lägga ut nyhet efter nyhet under det kommande året. Oh så nervkittlande!

Spänningen är olidlig...

Efter en period av monogami...

... kommer Sun tillbaka till Sverige på söndag och ska bo hos Rask. Det kommer bli intressant, vi har haft noll kontakt hon och jag sen hon hälsade på i vintras. Sedan dess har tid passerat, och under den tiden har jag och Rask skaffat oss rutiner och en vardag som du helt plötsligt kommer skakas om av hennes återinträde. Det känns mer nu är förut som att hon är hans alternativa flickvän (eller vad de nu vill kalla sig) än att vi är en triad.

Jag ska försöka tillbringa så mycket tid som möjligt där nästa vecka, innan hon far på semester. Det är Rask som bett mig om det, annars kan jag inte hävda att jag skulle missunnat dem egentid.

Det har blivit så att Rask är min absoluta primärpartner och jag vill jag vill inte bli nedputtad från att vara hans primärpartner. Jag tror att risken är ganska liten men den lilla nojiga delen av mig med det låga självförtroendet sitter ändå och biter på naglarna.

Jag tror att min och Suns relation kan utvecklas till det bättre nu när jag är lite säkrare i min relation till Rask. Kan stå upp för våra system och därmed utmana deras system som rent ut sagt blivit förlegade.

Jag vet inte vad det här säger och inte heller vad jag vill ha sagt. Hennes hemkomst var rätt oannonserad, jag kanske bara behövde ventilera.

(Inlägget är publicerat något senare än det skrevs pga tekniska besvär.)

Hundrade inlägget.

Jag passar på att skriva det hundrade inlägget om absolut ingenting, i alla fall inget mer än att det är det hundrade inlägget. Jag kände mest att det var viktigt att komma igång och skriva igen, oavsett om jag inte skriver nåt med substans.

Det hade kunnat bli intressantare men jag fick just väldigt bråttom så det får räcka här.

Jag sitter och är administrativ...

...när jag än en gång inser att mina finanser inte går ihop. Det har tärt hårt på ekonomin att kära syster fyllt år. Hårdare än väntat. Just det är dock inte det stora problemet.

Det stora problemet är att det ÖVERLAG inte kommer in lika mycket pengar som det går åt på en månad. Och generellt sett gör jag inte av med några mängder.

Det är klarat att jag skulle kunna leva på mindre pengar än vad jag gör nu, men det skulle kräva en hel del av mig och det skulle dessutom gå ut över mitt sociala liv.

Lösningen på mitt problem är att det behöver komma in mer pengar än vad det gör nu. Varpå nästa problem uppstår: Hur gör man då?

Man söker fler jobb, man jobbar fler dagar i veckan, man jobbar längre dagar, man förhandlar upp sin lön och så vidare. Det hjälper inte att sitta på konsumentverkets hemsida och studera deras budgetkalkyler.

Det hjälper inte. Det hjälper inte heller att sitta och vara frusen, ledsen och trött och känna sig uppgiven. Det hjälper inte ett jävla dugg.

FOMLA - ett lyckat koncept!

Jag har precis haft matlag med FOMLA-övningar, och det var så himla lyckat så nu sitter jag och är alldeles glad och entusiastisk.

Jag hade tänkt skriva lite mer men drabbades av extrem trötthet helt plötsligt.

Det resulterar i att jag antingen måste sova eller äta nånting. Tillföra energi snabbt eller långsamt. Jag ska sova. Det är bättre för figuren på alla sätt.

Så nu bjuder jag godnatt, samt på ett litet smakprov av kvällens lyrik:

"Det ljusnade någonstans på andra sidan spegeln.
Men vi somnade och ljusglimten sprack i ett ras av skärvor medan vi sov."

Sitter ensam och känner mig eländig.

Hade egentligen inte tänkt skriva nåt ikväll eftersom jag känner mig ledsen och aggressiv. Jag är trött på missförstånd, speciellt de som förekommer på internet och överväger därför att flytta ut i en grotta i skogen.

Jag känner inte till några grottor. Jag skulle kunna bygga en av snö men det känns inte som en långsiktig lösning på mina problem.

Jag tror att jag ska låta Rask hänvisa mig till en trevlig grotta i skogen han vaktar. Där kan jag bo och han kan komma och hälsa på och ge mig en kram då och då.

En officiell PrideProtest!

Utdrag ur forumet på Polyheart:

Jag vill också, liksom Viktoria, ifrågasätta varför poly nödvändigtvis skall klumpas ihop med bdsm?

Jag känner att det blir en aningen beklämmande cementering av en generalisering vilket i längden kommer innebära att man som vaniljpoly inte kommer känna att man hör hemma inom polysvängen eftersom "poly" kommer att innefatta annat än just flertal...

Det finns väl tillräckligt många flersamhetskonstellationer som det är för att begreppet ska vara förvirrande, det behöver inte blandas in en massa bdsm. Speciellt medan begreppet "poly" är så nytt och okänt för allmänheten om man jämför med tex "homo".

Håll bdsm-en utanför poly på Pride, snälla! :(

Jag ifrågasätter inte någons sexliv med det här inlägget. Var god tag fasta på det. Var lika så god och låt bli att tolka det här som att jag har något emot BDSM som koncept över huvud taget. Det jag har något emot är när man genom att blanda två begrepp kommer cementera en felaktig bild av vad (åtminstone jag anser att) poly är.

Redigering: Jag känner redan nu att det här kommer missuppfattas så jag ska försöka vara extra supertydlig.

VÄNTA med att hålla poly-bdsmföreläsningar tills begreppet är mer inarbetat. Då kommer det vara möjligt att göra utan att det blir ett likhetstecken mellan begreppen. Precis som man nu kan hålla homo-bdsmföreläsningar utan att folk tror att det är så att man MÅSTE vara bdsm bara för att man är gay.

Jag har upptäckt nuet.

Tidigare har jag befunnit mig i ett konstant tillstånd av att ha fullt fokus på sen. Nu var blott ett trappsteg på väg mot detta sen som skulle vara så mycket bättre.

Nu har jag lärt mig att uppskatta sekunder i presensformat, utan att oroa mig för eller sträva efter någonting annat.

Jag har formulerat nåt liknande förut:

"Hon har lärt sig vila i stressen över allt som ständigt skall göras, som att hon hittat orkanens öga och äntligen kan sitta still."

Nu har jag lärt mig vila utan stress, bytt den mot tillförsikt och känslan av att oavsett vad som händer imorgon så får jag ägna idag åt att vila på din arm.

Frustration!

Kan inte folk lägga ner att försöka tolka det jag skriver och bara läsa det istället.

Jag förstår inte var en del människor får allt ifrån!?

Jag skriver: "För att vi överhuvudtaget ska kunna vara tre behöver det vara två kvinnor och en man, eftersom han inte är bi."

Observera att det skrevs i ett sammanhang som berörde en av mina partners. Detta var i sig ett förtydligande av ett tidigare mail.

Till svar får jag: "Men måste man vara bi för att man skall kunna ha polyrelation alltså?"

Varpå jag skriver: "Nej, man behöver på inget vis vara bi för att vara poly, vilket jag heller inte skrev." och fortsatte med ytterligare ett förtydligande. Avslutade sedan med: "Uppenbarligen var det inte så tydligt eftersom det resulterade i flertalet irriterande missförstånd."

Och får till svar: "Vi har inte haft nåt missförstånd, men du var däremot inte särskilt tydlig."

Är det bara jag som skulle vilja hävda att otydlighet kan LEDA till missförstånd?
Och hur otydligt var det egentligen?

Jag blir frustrerad. Det är ju knappt att man vågar inleda konversationer med folk eftersom de först efter kanske tio mail avslöjar sig som kompletta idioter och då börjar man undra om NÅNTING man skrivit nått en mottagarhjärna överhuvudtaget eller om det omtolkats av en jävla massa idioti och förutfattade meningar däremellan.

Jag är så förbannat trött på att bli besviken på folks kommunikationsförmåga.

Jag har köpt en hemlig bok.

Egentligen är den inte så hemlig, men den utger sig för att vara det.

Jag har köpt den i alla fall, 29.90 på Coop Forum. Den hade ett hänglås men det plockade jag bort och satte dit ett gem istället. Låset var kärvt.

I boken skriver jag ner vad jag äter, och när. Tanken är att det ska göra mig mer medveten och därmed begränsa intaget av sådant som inmundigas i överflöd i dagsläget. Krokantglass till exempel. Sånt är det lätt att äta för mycket av.

Jag har nämligen ett lyxproblem bestående av att jag träffar så många härliga människor varpå man, när man ses, vill ha det lite extra trevligt eller mysigt och så blir det lätt lite efterrätt eller extra smör i såsen eller nåt liknande. Det resulterar förhållandevis snabbt i att kläderna blir för små. Eller snarare att jag blir för stor för kläderna, om man ska vara petig. Det är ju faktiskt inte kläderna som krymper av att jag äter glass.

Eller...?

Jag är den perfekta värdinnan.

Det är i alla fall det ryktet säger.

Visst, det står disk i vasken men det finns gott om frukt och även annat snaffel av mindre nyttigt slag samt snittblommor både här och där. Sopade golv och underlägg till samtliga deltagare att skriva på.

Jag blev väldigt nöjd med spelkvällen. Kände hur berömmet över hur fint det är hos mig värmde rejält. Jag tycker om min lägenhet, har alltid gjort - oavsett vad de som tycker att jag är i den för lite säger.

Nu har jag fått blodad tand. Fler sociala evenemang å det snaraste! Jag ska ÄNTLIGEN få min inflyttningsfest som jag suktat efter sen jag flyttade hemifrån för sex år sedan.

Innan vi vet ordet av...

Hemmakväll.

Jag försöker muta mig själv till att städa lägenheten genom att äta godis.

Resultatet blir att jag sitter framför datorn och äter godis, utan att städa.

Jodå, jag städade litegrann och hyser planer på att fortsätta vad det lider så länge godiset inte hinner ta slut. Imorgon ska här spelas rollspel och ätas snaffel. Då ska det se hyggligt ut. Kanske till och med ska försöka mig på att sopa golvet eller nånting liknande.

Rask håller i rollspelandet och jag håller i värdinneskapet och snafflandet. Det kommer nog bli jättebra, ska ta en sväng förbi ÖoB och köpa onyttigt tilltugg och sedan ICA och köpa nyttigt dito.

Dessutom ska jag försöka hinna lämna in mitt halsband på lagning och köpa ett par nya byxor eftersom de enda jag kommer i är spruckna både fram och bak. Rätt vad det är kommer de falla i två bitar. Ett enstaka byxben ihopkorvat kring vardera vaden. Åh, så fånigt det skulle se ut. För att undvika detta ska nya byxor inhandlas.

Utöver detta ska jag jobba halvdag. Känns lite si och så med att hinna med det också, men det drar in pengar. Kan ta dem till snaffleriet.

Jag kommer behöva vara effektiv. Och för säkerhets skull städa redan ikväll.

Har jag lyckats motivera mig själv?

Hjälpligt.

Grav identitetskris.

Jag har drabbats av riktigt, riktigt grava tvivel kring de livsval jag gjort och hur jag definierat mig själv och omvärlden. Det är INTE roligt. Det är ingenting som kan rekommenderas, upplevelsemässigt. Förhoppningsvis kommer det spira insikter ur det hela.

Men just nu gör det ont, ont, ont och jag vill inte befinna mig i en sån situation och jag är inte helt säker på hur jag hamnade här, eller åtminstone inte vilka steg av dem jag tog som gav den här effekten. Och jag tänker att jag måste gjort nånting fel nånstans på vägen för det var ju inte såhär det skulle bli.

En sång till Rask

Det har hänt så mycket.
Gått så fort.
Jag har vänt mig ett par gånger.
Sen i oktober
har allt jag trott
drabbats tre varv utav ånger.

Vi ska titta på ett hus,
ta bilen ut.
Ett renoveringsobjekt,
mer än det jag har nu.
Vart har planen tagit vägen?
Jag hade ju tänkt ut
hur jag skulle klara dagen,
per timme, per minut.
En gnutta självständighet,
jag vet, jag vet,
jag har nog kvar den.
Spar den till den dagen
jag behöver den igen
men just nu...
Just nu vill jag titta på ett hus,
ta bilen ut
till en gård vid havet.

Det är så lyckat
och det blir för stort.
Det är inte som jag tänkt mig
och jag blir rädd för att jag
tappar bort
mina storslagna planer - hos dig.

Vi ska titta på ett hus,
ta bilen ut.
Ett renoveringsobjekt,
mer än det jag har nu.
Vart har planen tagit vägen?
Jag hade ju tänkt ut
hur jag skulle klara dagen,
per timme, per minut.
En gnutta självständighet,
jag vet, jag vet,
jag har nog kvar den.
Spar den till den dagen
jag behöver den igen
men just nu...
Just nu vill jag titta på ett hus,
ta bilen ut
till en gård vid havet.

Just nu vill jag titta på ett hus,
ta bilen ut
till en gård vid havet.

Nycker och peirferin.

Att inte omedelbart meddela sin omgivning när man skiftar kraftigt i sinnestillstånd är nåt jag skulle vilja definiera som nån form av mognad. Att inte omedelbart följa sin impuls utan att istället överväga effekten detta kan ha på sin omgivning.

Vad gäller relationer brukar jag drabbas av perioder då jag överhuvudtaget inte känner något för nån och jag går in i vad jag kallar för periferin. Jag har lärt mig med åren att det inte handlar om att känslorna försvinner utan att de bara ligger begravda med annat som inte bör vädras just då. I det läget går jag inte och gör slut med hela min omgivning. Vuxenpoäng till mig!

Det är nog en av orsakerna till att jag är så skrattretande lojal.
Jag har helt enkelt svårt att lita på mitt eget omdöme.

Grrrhhl...

Nu är mardrömshelgen avklarad, käckt avslutad med ett matlag bestående av fryspizza och bearnaisesås. Tur för mig att jag inte har så höga ambitioner utan lägger mig på en genomförbar nivå. Matlaget i sig avslutades käckt med någon form av allsång där vi tog en känd melodi och sjöng en rad var på vårt alldeles egna nonsensspråk. Och ibland på svenska, med en annan text än den vanliga. Det var svårare och blev väldigt underligt...

"Allting vecklar ut sig
och det blir invecklat.
Jag vill veckla till nånting
så det blir origami.
Varför undrar någon.
Varför undrar alla.
Varför undrar mangochutneyn
när den har gått hem.

Och alla andra dansar ringdans men
mangochutneyn har gått hem."

Yes, så innovativa är vi. Kändes bra med att få ge utlopp för lite kreativitet nu när jag intehar haft tid att förbereda nästa FOMLA-övning. FOMLA är en sammanslutning För Oss Med Litterära Aspirationer. Till nästa vecka så ska jag ha med mig ett stencilhäfte med övningar som baseras på vår senaste session då vi skrev en dikt på samma sätt som man ritar en vikgubbe.

Oh så trevligt vi hade! Sånt ska man göra oftare.

Mardrömshelg i antågande.

Jag kommer jobba hela helgen, samt anslutande dagar. Jag försöker fokusera på att det kommer resultera i en massa pengar.

Jag behöver pengar, för jag är inte så bra på att leva sparsamt som man skulle önska med min ekonomi. Jag ska se till att skaffa mig extrainkomster som väger upp för mitt extravaganta leverne.

Jag är bara inte helt säker på hur ännu.

Idéerna:
1. Ställa mig och sälja saker jag kan tänkas klara mig utan på en loppmarknad.
2. Ställa mig på stan med gitarren och sjunga för småslantar.
3. Kontakta Gammeludden och höra om de vill att jag kommer dit nån söndag och drar en Taubevisa eller två.
4. Ragga extrajobb på SU.

Det finns några fler idéer, men dessa är de bästa och mest genomförbara.

Men tills det lugnar sig på övriga jobbfronten ska jag se till att gå och lägga mig och sova så att jag gör ett bra jobb på de jobb jag redan har.

Prioriteringar.

Sådana har man. Helst ska man vara medveten om vilka man gör. Mina är i obalans.

Jag flyttade för tre veckor sedan och det står fullt med flyttkartonger på mitt vardagsrumsgolv. Det duger inte riktigt.

Jag kan verkligen inte hävda att all min vakna tid går åt till att jobba, för så är sannerligen inte fallet för närvarande. Däremot känns det som att det är dit ungefär all energi går. Dit och att gymma, repa, träffa folk, hänga på internet, städa hemma hos ANDRA människor.

Just det är ett problem. Jag är en av dessa få människor som faktiskt gillar att röja och rensa ut, men det är ju SÅ mycket lättare att göra det hemma hos någon annan. Man får en helt annan slags distans, man har inte sett sakerna en miljon gånger förut och det är inte man själv som behöver ta det slutgiltiga beslutet huruvida något ska sparas eller slängas.

Jag skulle behöva avsätta rejält med tid till att ordna hemma. Steg ett är att packa upp och få iväg alla kartonger dit de ska. En del ska lämnas tillbaka, en del ska lånas ut, vissa ska ner i förvaring inför framtida förflyttningar av saker.

Nästa steg är att gå igenom alla saker som packas upp. Jag ägnade halva 2009 och halva 2010 åt att rensa ut och göra mig av med saker, men nu har det gått ett halvår till vilket borde ha gett mig ytterligare perspektiv på vad jag kan tänkas behöva spara.

Ett steg som rör sig däremellan och i bägge stegen är nån form av underhåll av sakerna som kommer upp. Typ diska sådant som packas upp i köket innan det ställs in i skåpet.

Damma väggar, torka ur skåp, allt sånt skulle jag vilja göra också. Men jag prioriterar fel. Jag är för trött just nu. Jag har återigen knölat in för mycket saker på allt för liten yta så att jag drabbas av handlingsförlamning.

Nu hoppas jag på våren, att den ska komma med ljus, energi och nya perspektiv. Så att jag kan få fason på hur jag prioriterar.

Det lär ju hända..